hyperrealism

Nej, Det är inte ett ord jag hittat på. Det är en konstinriktning som finns just nu där man gör målningar som är som fotografier. Oftast riktigt stora fotografier.

Första gången jag träffade på detta var i San Francisco. På Moderna museet där hängde en målning av en kvinna som läser tidningen. Hon har håret bundet bak i en hästsvans och ljuset faller på hennes nacke. Vid första anblicken ser det ut som ett foto, men tittar man efter ser man att det är en tavla. Och som det kan bli med bra konst blev jag stående och bara tittade i flera minuter. I museishopen inhandlades ett vykort av målningen som hamnade på kylskåpet hemma.

På National Gallery i London har de haft två tillfälliga utställningar i ett litet rum alldeles till vänster när man kommer upp för trappan. Den första bestod av tre stora målningar med stadsmotiv från London och USA. Den andra hänger där just nu (fram till 23 januari)

Det är tre stora bilder av städer, Zürich, Liverpool och London. Zürich och Liverpool är färdiga tavlor, medan konstnären arbetar med den tredje, över London.

Han använder en otroligt komplicerad teknik med sprutfärg och mallar. Varje liten detalj som ska få en egen färg får en egen mall och detaljerna är otroligt små. Tavlan över Liverpool tog tre år för konstnären att göra klart tillsammans med sina 5 medhjälpare.

Och resultatet är som ett stort fotografi...

Ändå står jag där och tittar. Det finns något hos tavlan som drar på ett annat sätt än vad ett foto kan, på samma sätt som kvinnan som läser tidningen fångade mig i San Francisco för fyra år sedan. Jag hittar däremot inte ord för vad det är. Istället står jag bara där och tittar.

Det är kanske det bra konst verkligen är, man blir bara stående och tittar, utan ord som förklarar varför.

PS. Nej, jag kommer inte ihåg konstnärernas namn, men är ni i London före 23 januari - gå och se. DS.
PPS. God Jul DDS.

invandrare vet bäst

I London finns det fortfarande barberare. Frisörer som egentligen bara kan klippa en typ av frisyr och som det inte går att boka tid hos. Jag anar att det är ett åldertecken när man tycker att en sådan institution är något bra och praktiskt och inte något arkaiskt och dödsdömt.

Efter att den bristfälliga snöröjningen på Heathrow lämnat mig ensam och övergiven över julen gick jag planlöst omkring i Kews centrum. Då centrumet är väldigt litet gick detta fort. Därefter köpte jag the Guardian, satt på ett kafé och läste varenda artikel. Efter en timme hade även detta skett. Vad nu? I ett skyltfönster såg jag en reflektion av mig själv. Det kanske skulle vara dags att klippa sig.

Utanför barberare finns en polkagrisrandig rödvit spiral som ska snurra, men som i denna kyla (0°C) stod still. Jag öppnade och det satt ingen i kö. I stolen satt dock en engelsman som var halvklippt. Jag frågade om jag var nästa person och satte mig efter ett jakande svar på en bänk och bläddrade i en kvarglömd Times. Både the Guardian (liberal) och The Times (konservativ) ägnade spaltmeter åt den senaste politiska skandalen - en minister (lib.dem.) som uttalat sig nedsättande om premiärministern (kons). Det andra man skrev om var vädret. Hur kallt det varit och hur kallt det skulle fortsätta att vara.

I barberstolen pratade kunden och barberaren om samma saker. De kom överens om att det vore bra om det blev varmare nu.

Sedan blev det min tur. Jag berättade hur jag ville ha det - kort - och därefter började vi småprata om vädret. Och sedan pratade vi om engelsmän och vädret. Min barberare kommer nämligen från Bialystok, Polen, alldeles på gränsen till Vitryssland. Där kan det snöa ganska mycket. Själv kommer jag från Stockholm och även om en del vintrar varit lite mesiga, så är jag inte främmande för lite snö.

I London däremot stänger flygplatsen pga 10 cm snö. Därefter fortsätter den att ha nedsatt trafik i en vecka… Vad i he….

Nu är det så att jag alltid haft svårt med människor som flyttar till ett annat ställe, för att därefter ägna tid och kraft åt att kritisera stället. En gång hamnade jag på en balkong i Kairo där två tyskar ägnade kvällen åt att prata ”trash” om staden, befolkningen, trafiken etc. Om det nu är så… Åk hem! har jag alltid tänkt.

Och så satt vi där. Två invandrare som pratade om hur klantiga engelsmän är när det gäller lite snö. Jag borde med andra ord lyda mitt eget råd och åka hem (där det är minus 20).

Å andra sidan kanske man inte måste tycka om precis allt i sitt nya hemland. Man kanske t o m skulle kunna tänka sig att ge infödingarna ett välmenande råd eller två när det gäller snöhantering.

Dessutom kan jag inte åka hem. Flyget fungerar inte…

severe weather conditions

Sometimes the human being is just a fragile and frightened animal in the cruel hands of Mother Nature. The draughts of sub-Saharan countries comes to mind, but also victims of hurricanes in the Caribbean. Those are the times when it is better to huddle down behind a rock, not trying go about one's business as if nothing had happened.

Now. What actually IS "severe wether conditions" is of course something debatable. An Eskimo would not have the same preferences as a native African.

At Heathrow airport "Severe weather conditions" is snow and freezing conditions. Not half a meter of snow and two days of snowstorm. No - two days ago approximately 10-15 cm of snow fell, followed by subzero temperatures - not -20 or -30, no: -3... It wasn't until this morning some traffic started anew at the airport.

---

When I woke up this morning my flat was cold. I have, on occasion, been somewhat dismissive of the local art of engineering, so I wasn't too surprised. My flat has four windows but only one radiator so if it gets chilly outside... well...

But when stood up I realized it was colder than usually and I went to check my only radiator. Cold.

I have a heater/boiler but it is localized outside of my flat so I put on clothes and went to check. A big blue light that usually shines with a reassuring dimmed glow now blinked. Beside it a knob blinked red: "restart" it said.

Ok, I thought. I pressed the button. Nothing. I stood there and looked at the button for a while, but it wasn't interested in a staring contest. It just kept on blinking.

I tried again, this time I kept the button pressed firmly to the bottom for 10 seconds...

The heater started with a low humming noise and content I started to close the cupboards door where the heater/boiler is hidden. Then there was more sound, more like a rumble. Then the whole thing started to shake. There was cause for concern. My heater/boiler works on gas. In my mind flashed stories bye of gas-explosions in the wake of the San Francisco earth-quake of 1905. More buildings were destroyed by the ensuing fires than by the actual quake...

Then the rumbling and the shaking stopped. Again there was a red blinking knob saying "restart"

Hmmm...

An assortment of mails and phone-calls later John arrived. John had built the heating-system four months earlier. He pressed the button, listened to the rumble, made a phone-call and disappeared out into the back-yard. After two minutes he was back and pressed "restart". No rumble. No shaking. Just a hum accompanied by a blue glow.

Of course I was to blame. A lot of people in Britain only use their heater a couple of hours a day to save money. This is one of the reasons pipes freeze here in wintertime. Being an engineer I understood this and kept my heating on, albeit not at its maximum. I thought I was doing the right thing.

However. Whenever I burn my heater/boiler there is condense-water. The more you use it the more condense. But where does this water go? To an internal sewage? No. The condensed water is led through a small pipe under the tiles of my bathroom. The pipe continues through the outside brick wall and continues down for 2 meters. Outside. The plastic tube has diameter of roughly 3 cm. Again - to emphasize - outside. If (=when) it freezes, pressure builds in the heater and... Well you know the rest. To "fix" this John disjointed the pipe at a "knee" just where the pipe went outside. I now know where it is.

So. In short. When it is cold you shouldn't use your heater. John emphasized that I should NOT leave the heating on when I returned to Scandinavia for the Holidays.

---

At Heathrow's webpage you can read a lot about the severe weather conditions. Apparently some flights are operating but...: "It is snowing and conditions are freezing"

My flight is tomorrow. If weather continues to be this severe I might have to stay in London this Christmas.

Having written this blog in a café in Kingston I walk outside. It's ca -1 and a few flakes of snow dance in the air. Hopefully there is a bus. Otherwise it will be a nice but long walk by the Thames. I will think long and hard on what is relative in man's perception of nature.

I may even have to think severely.

(today in English for my non-Swedish friends. Hugs. You know who you are)

snö

"Holiday" heter en rom-com som kom för några år sedan, som nog inte blev en lika stor succé som producenterna ville. I filmen byter Kate Winslet och Cameron Diaz jular med varandra. Kate åker från en liten "cottage" i England till Camerons villa i Los Angeles och tvärtom. Naturligtvis blir det både kulturkrockar och kärlek i den nya miljön.

Varför filmen inte slog kan man fundera på. Kanske beror det på att Kate Winslet skulle föreställa den fula ankungen av de två och man kan tänka ut mängder av adjektiv på fröken Winslet, men ful...?

Det kan också bero på att filmens manusförfattare tagit sig väl stora friheter med klimatet. Det är möjligt att det är varmt i Los Angeles på julafton, men England är inte inbäddat i de snödrivor som finns i filmen. En engelsk jul är mörk, regnig och...mörk. Så är det alltid.

Det vill säga så har det alltid varit - tills i år.

Precis som i Sverige har november och december varit kalla, men tills igår låg ingen snö kvar på marken. Det kom inga stora mängder igår, men trots detta gick ryktena bland min skolas elever - vem skulle klara av att ta sig hem till jul? Var Gatwick stängt? Kom några SAS-plan?

Då var det fortfarande fråga om små mängder. När jag drog upp rullgardinen i morse snöade det ymnigt och på marken finns i skrivande stund ca 1 dm snö alltmedan det bara faller mer. Några plogbilar finns inte, men några lastbilar försöker sprida salt, medan bilarna halkar omkring på sommardäck.

Flygplatserna är stängda, i alla fall flyger inte British Airways. Ryktet säger att det finns en snöplog på alla Londons flygplatser. Vad man nu ska använda EN snöplog till.

Utanför mitt fönster, på Sandycombe Road, bäddas Kew in i ett vackert vitt vadd och på samma sätt som när jag var liten, letar sig ett leende in i mina mungipor. Plötsligt ser det lika juligt ut som i "Holiday". Det kanske är så att jag inte lyckas ta mig till Stockholm (mitt flyg ska åka på tisdag), men just idag gör inte det någonting. Man kan koka sig en kanna te, läsa en bok och lyssna på CD-revyn över P2:s internettjänst.

Och njuta av skådespelet utanför.

minimalist

Jag har en hyfsat stor garderob. Det finns några kavajer, byxor, mängder med långärmade t-skjortor, en hög med kortärmade dito och skor så att jag inte kan ha alla framme.

Hela denna garderob ligger emellertid nedpackad i några stora lådor i ett skjul i sydvästra Stockholm. Till London följde bara det med som fick plats i en stor röd resväska, samt en liten ryggsäck. Är det ett tecken på ålder, att det kändes skönt att leva utan en massa prylar? Att vara bara med det man behöver - att ”resa med lätt ryggsäck”?

Det ÄR skönt att inte ha så många saker. Det är också ganska opraktiskt. Jag skulle sätta upp en ögla högt upp på väggen, men hade jag en skruvmejsel? Hade jag ens en stol att ställa mig på? Det ÄR skönt utan, men man kanske skulle ha lite mer prylar?

Min minimala lägenhet har en lång köksvägg med fem stycken överskåp, men de tallrikar och glas jag har får rum i ett. Vad göra med de andra? Det är praktiskt med extra madrasser för extra gäster, men det får inte plats någon bäddsoffa. Lösningen heter ”compact living”:

Överskåpen innehåller från vänster: 1) Diverse verktyg, plastpåsar, samt tvättmedel. 2) Böcker (märkligt, jag inte hålla fingrarna i styr när jag kommer in i en boklåda). 3) Tallrikar, glas, muggar (ja, även kökssakerna får plats). 4) Saker i A4-storlek, dvs noter och räkningspärmen, samt 5) Kalsonger, strumpor etc (en smula oortodoxt kanske - att ha dessa i köket, men, men…)

Mitt emot köket finns burspråket. Här ligger två madrasser på golvet och några kuddar bildar ”soffrygg” mot burspråksväggen. Jag tänkte mig någon slags homage till studentboende i Berkley på 70-talet, men jag har svårt att formulera vad det egentligen skulle betyda - mer än att det finns affischer på väggarna och att man sitter på golvet.

Men det är också brist på kläder, så varje söndag går tvättmaskinen. Allt torkar sedan på den lilla torkställningen, vilket förstås orsakar fönstren att imma igen. Problem uppstår emellertid mest när det hänt något på helgen så att det inte har tvättats. Plötsligt tar alla rena kläder slut.

Därför sitter jag en enkel torsdag, bloggar lite och väntar på att tvättmaskinen ska bli klar, samt hoppas att åtminstone ett par kalsonger ska torka till i morgon - det vore praktiskt…

in the pursuit of happiness

Vad är lycka? Och behövs den?

Man kan verkligen fundera på om det är vettigt att söka efter lycka. Är det inte så att vi alla ska dö en gång. Att den döden troligen kommer att vara smärtsam. Att livet är meningslöst. Att man istället för att söka efter lycka borde acceptera den buddistiska insikten om livets lidande och genom detta accepterande nå harmoni. Fast då är man ju lycklig igen. Och så är vi där på jakt efter denna lycka - igen.

Jag har haft ett kluvet förhållande till sökandet efter lycka. Är inte sökandet efter den något som bara berikar författare av "lycko-böcker" och är en flykt från att ta tag även med de svårare delarna av livet. Döden, kärleken och allt det där som inte gör en lycklig. Jag erkänner - denna filosofi har fått sitt bränsle från ett antal olyckliga kärlekar och fyllts på av besök hos etablissement med ölkranar.

Ändå lever man vidare och som läsare av denna blogg känner till, så är jag både fåfäng och svag för komplimanger. Kanske är det så att det är dags att se dessa karaktärsdrag, inte som svagheter utom som styrkor. Idag blev jag nämligen lycklig. Jag vet numera vad lycka är och kanske är det typiskt att det kommer både när man som mest förväntar det och ändå helt oförberett.

För ca ett år sedan öppnade jag munnen på ett möte. Som en kalendervisdom så sant uttryckte det: "Det sämsta med goda idéer är att de snart urartar i hårt arbete". Så även denna gång. Min idé handlade om ett pjäsförslag till Estniska Skolans traditionella julpjäs och innan jag fattat vad jag gett mig in på, satt jag där och slet med synopsis, dialog och sångtexter - i år skulle det nämligen bli musikal (vilket inte var min idé utan någon annans som nog fick ännu mer arbete...)

Sommaren kom och jag fick ett nytt jobb, men under några dagar i juli blev ett manus klart för Est Side Story, en helt ny musikal (förutom att jag snott storyn från Leonard Bernstein, som snott den från Shakespeare, som snott den från...kanske livet). Sedan hände annat i mitt liv, manuset togs om hand av andra, men plötsligt hade dagen kommit för att allt skulle framföras och jag hade flugit in till Stockholm och min gamla skola för att titta på det som gjorts.

Jag var en smula osäker inför vad som skulle komma. Skulle jag träffa en massa elever som tyckte att jag var en förrädare som bytt skola. Dessutom var pjäsen allvarligare än vad som gjorts förut.  Var det också möjligen så att pjäsen helt enkelt inte var bra. Att den, på nutidssvenska, "sög".

Jag ska inte gå in i detalj på allt som följde denna vintriga dag, utan istället gå rakt på rödbetan - detta är receptet på lycka:

Skriv en musikal, åk någon annanstans så att andra får göra slitgörat, flyg in och möt elever som är glada för att få framföra din pjäs, träffa kompositörerna som är förväntansfulla, känn nervositet när lyset släcks, njut av att en massa unga människor framför ord som man suttit och hittat på framför en dataskärm ett halvår tidigare, märk att passager man varit tveksam för fungerar, lyssna till applåderna när allt är klart och ta emot kramar av alla de som... nej faktiskt alla. Gör allt detta och du kommer att vara lycklig.

Jag inser att just denna form av lycka kan vara en smula, vad är ordet jag letar efter... - smalt. Så må det vara, men jag garanterar framgång. Gör allt detta och du kommer att vara lycklig. Väldigt lycklig.

komplimang

Det går inte att bygga sitt liv på komplimanger.

Jag har hållit på en hel del med teater och det är bara alltför lätt att börja spela för publiken. Som medskådespelare märks det direkt. Någon man spelar med börjar ta ut replikerna ordentligt. Istället för att säga replikerna så det passar spelet, säger man replikerna så att man får publiken att reagera. De skrattade på det här stället förra gången. De reagerade förra gången på det där stället, men de gör inte det den här gången. Om jag tar i lite mer...

Det behöver inte vara medvetet, men också jag själv har gått i fällan. Legat på en paus något längre... Stirrat "svårmodigt" mot en svart punkt långt borta, men inget händer. Dagens publik var inte likadan som gårdagens. För att få skådespelet att fungera kan man inte bygga på den omedelbara responsen. Det måste finnas en inre kraft i skådespelet - en tro på mening med det man gör - annars blir man snart som de politiker som försöker leda människor, inte mot det som är bra, utan mot det som är lätt i det korta perspektivet.

Samtidigt...

Anta att man var skådespelare/sångare/författare utan att aldrig få komplimanger. Att bara skriva ut i ett svart hål av ingenting. Att avsluta en pjäs helt utan applåder.

Det finns sådana bara-för-konsten-konstnärer och bland konstnärer finns det ofta något fint i att söka efter detta. Man ska inte framföra för publiken, utan bara följa den inre drivkraften som skapar. Författare som bara skriver för byrålådan. Skådespelare som åker ut i skogen, sitter i en lada och lever sitt liv för konsten - utan publik.

Själv har jag fått svårare och svårare för den inställningen. Inte så att publiken måste tycka om allt jag gör, men om den inte berör? Om den inte tillför något, inte bara till mig, utan även till den som tittar på? Varför då göra det?

Komplimanger...

Ligger det något insmilande i ordet? Något falskt och oäkta? En person som säger något för att få något i gengäld?

Men en värld utan komplimanger är som en värld utan beröring. Man må tro att "ensam är stark", men jag är inte någon öde-ö-människa. "No man is an island"!

Varför då detta filosoferande över komplimanger?

I mitt jobb (jag är lärare) kan man inte bygga sin existens på komplimanger. Man får inte applåder efter varje lektion (märkligt...;) och man får ofta ta konflikter med elever som kommer för sent, inte är intresserade, stör lektionerna etc.

Men idag fick jag en komplimang. En elev - helt utan anmodan - sade något väldigt snällt till mig: "All min kärlek", sade hon. Jag tänkte svara "detsamma", men kom på att jag som medelålders man kanske ska vakta mina ord, utan frågade vad jag hade gjort. Därefter sade hon att det var för att jag hittade på så intressanta saker i fysikämnet...

Jag vet vad ni tänker. Hon är säkert intresserad av höga betyg (mycket möjligt), eller så är hon lite förälskad (inte lika troligt), men det struntar jag i. Efter komplimangen har jag svävat på små moln. När jag stött på människor i tunnelbanan har jag bara lett mot deras sura anletsdrag, ryggen har rätats ut och i mitt inre känner jag mig som en visslande Anderssonskans Kalle, med händerna i byxfickorna och kepsen långt bak i nacken.

Jag vet. Imorgon är en annan dag. Kanske hade hon allsköns motiv till det hon sade. Och nej, man kan inte bygga sitt liv på komplimanger.

Men ett liv utan...?

Lite längre. Lite opraktiskare.

De gånger jag mätt mig brukar jag hamna på mellan 194 och 195 cm. Samtidigt väger jag in på ungefär 95 kg. Mellan fingerspetsarna mäter det 209 cm (Varför jag mätt det? Fråga inte.) "Ståtlig och med bra räckvidd", brukar jag tänka när jag är på bra humör. "Nära släkt med orangutangerna", går mina funderingar när humöret inte är lika uppåt.

I Sverige innebär inte det här så stora problem. Dörrar är tillräckligt höga, sittplatserna på bion brukar vara tillräckligt stora och jag ser ganska ofta män som är både lika långa och längre än jag. I kläd- och skoaffären finns inte allt, men man brukar hitta det man behöver (fast skjortärmar som är tillräckligt långa... ah, well)

Utomlands förändras perspektiven. En gång reste jag runt i Turkiet och Syrien. På tredje dagen sprack mina bomullsbyxor. Jag sydde ihop dem, men till ingen nytta. Efter en vecka var jag tvungen att skaffa nytt. Visst kan man resa runt i shorts i muslimska länder, men det är inget jag rekommenderar. På marknaden i Izmir letade jag upp det största de hade. Resten av den resan hade jag ett par byxor som slutade 10 cm över anklarna, samt ett midjemått som krävde ständig tillgång till skärp.

Att köpa skor, långärmat, långbent, jackor, allt sådant är förunnat människor i ett mer praktiskt format.

På en annan resa kom jag till Vietnams största stad, Saigon. Jag gick runt i staden och tittade på folklivet. Jag vandrade förbi ett skyltfönster, sneglade på bespeglingen och hajade till. Mitt i det stora folkhavet av normallånga människor fanns något gigantiskt. Med röd hy och svettdroppar i pannan stod det där, medan de vanliga människorna forsade förbi nere vid knäna (ok - jag överdriver kanske lite)

Jag borde redan i våras förstått att en vistelse i Britannien skulle kunna ställa till med problem. I våras åkte jag med en kör till Minneapolis. Där finns världen största shopping-mall, Mall of America. Eller var det så at den var störst för två år sedan och att det nu fanns en större i Dubai...? Hursomhelst - man skulle kunna tänka sig att de på detta ställe för byxor även för dem som är något längre. Det gör man inte. För att vara mer specifik för man byxor upp till 34 tum i längd. Längre än så får man beställa över nätet. (Bredare personer hade emellertid inga problem att hitta byxor...)

Inne i Londons centrum besökte jag för en månad sedan Debenhams. Mina jeans hade gått sönder och det var dags att skaffa nya. Dessutom var det realisation. "2 for 1" stod det överallt i jeansavdelningen. Utmärkt.

Eller det hade varit utmärkt om några byxor hade varit i min storlek. "I'm terribly sorry...", ursäktade sig expediten, men vi för inte så långa byxor. Jag besökte andra affärer. Ingenting! Nada! Zilch!

Lösningen på detta problem hade kunnat vara TkMaxx, en affär som är som överskottsbolaget. De tar in överblivna storlekar och säljer i en stor köplada inte långt från min bostad. Där fanns det faktiskt igår ett par byxor som passade mig. Tyvärr var stilen på dem mer - vad ska man säga - hiphopmässig. Jag är många saker, men hiphopmässig - not so much.

Muttrande gick jag in på the Gap som låg i köladan intill. Jag hade redan några veckor tidigare besökt samma butik utan lycka. Utan större förhoppningar gick jag och letade bland svarta chinos. Och där, längst ner till höger låg de, ett par med 36 tum i midjan och 36 tum längs benen. Jag tog mig in i ett provrum och under över alla under - de passade. Lycklig lämnade jag butiken med mina nya byxor under armen.

Att min nya smokingskjorta, som expediten försäkrat var den längsta de hade, men som trots det slutar långt innan handlederna. Att det är omöjligt att stå upp på tunnelbanan i London - utom i en liten remsa mitt i vagnen. Allt detta gjorde just då ingenting. Jag hade ändå ett par byxor.

"There are dinner-jackets and there are dinner-jackets - this is the latter"

Jag är med i en liten bokcirkel och för några dagar sedan träffades vi för att diskutera vår senaste bok, "The Slap", av Christos Tsiolkas. Därefter försökte vi komma på vad vi skulle läsa härnäst och vi fastnade till slut för Sebastian Faulks' "A Week in December". Den verkar bra. Jag har läst... eh... jag har läst ungefär en sida i den...

Det är nämligen så, att samme Sebastian Faulks för två år sedan skrev en James Bond-roman. Hur detta gått till, vem som har rättigheterna etc, det vet inte jag, men där inne i bokhandlen stod den. Alldeles bredvid "A Week in December", med rött omslag och lättklädd dam på framsidan. "Devil May Care" heter den.

Bokhandeln heter Waterstone's och är Britanniens svar på Akademibokhandeln, med boklådor över hela landet. För att hävda sig mot Amazon.com och andra näthandare erbjuder de "3 for 2". Så om det varit så att jag kommit in i bokhandeln för att köpa två böcker skulle man ju få James Bond-kopian på köpet... I bokcirkeln hade någon nämnt "Mr.Chartwell" av Rebecca Hunt. Om jag köper den också...

Sagt och gjort. Med mig hem kom två bra böcker och en James Bond-kopia.

Sedan dess har det gått 48 h.

Och jag har genomgått en metamorfos. Från matematiklärare har jag förvandlats till internationell äventyrare, med världen som arbetsplats. Istället för att försöka lära motvilliga 17-åriga humanister värdet av att lösa andragradsekvationer, räddar jag världen från kärnvapenkrig. Jag känner mig självsäker, världsvan och attraktiv.

Gissa vilken bok jag började läsa? Igår, sent på kvällen blev jag klar och lade mig med ett leende på läpparna. I mina drömmar... nej, jag ska inte delge er allt som hänt.

Sedan kommer morgonen, man tar med sig nycklar för att gå till duschen och ser sig i spegeln. Det är orakat och har inte ytterligare några rynkor placerat sig där det förut inte fanns några? Man suckar, äter frukost, tänker lite på vad man ska göra idag och så ger man sig iväg mot ett av Londons många muséer. På tunnelbanan sneglar jag på boken jag tagit med mig. Den förra boken i bokcirkeln var väldigt välskriven, men en typisk "feel bad"-bok om trista människor som lever trista liv i förorterna till Melbourne - vad ska den här bjuda på?

Istället för att börja med första kapitlet, sätter jag på musik i hörlurarna, blundar och låter tankarna flyta iväg.  Till Teheran. Till Moskva. Till Paris. Och där, på ett café, sitter inte en välklädd blond man i sina bästa år och smuttar på en bourbon med is (det är ju en varm vårdag i mina tankar). Och där kommer en vacker kvinna springande. Hon ser på mig, men just när hon ska ropa mitt namn dyker en man upp och kastar in henne i baksätet på en Citroën. Jag ställer mig upp, slänger några mynt på bordet, springer ut i trafiken och kapar en motorcykel som står och väntar på rött ljus.

Jakten kan börja...

Livet och vardagen och allt det där

Jag ska nu uttala mig generellt.

Problemet med att uttala sig generellt är förstås att det finns undantag. Som den nörd jag är har jag ofta svårt att drämma till med en sakkunnig självsäkerhet, då jag vet att det kan finnas direkta fel i uttalandet, undantag från regeln, faktorer som inte tagits med etc. Om man, som jag, suttit på historieseminarier på något universitet, vet man att alla uppsatser börjar med en lång inledning om hur slutsatserna i denna uppsats egentligen inte alls är säkra och bara ska ses som en liten, liten del av den forskningskropp som en dag eventuellt kommer att klarlägga frågan. Och där lyckades jag faktiskt uttala mig generellt. Det finns kanske någon liten uppsats som inte börjar med att.... jag tror ni förstår.

Det fanns en tid då jag beundrade personer som uttalade sig självsäkert och myndigt om saker som jag i och för sig trodde att jag visste något om, men där den som uttalade sig självsäkert och myndigt säkert visste bättre än lilla jag.

Under nästa steg i min personliga utveckling märkte jag att dessa människor sällan visste något alls och då är det ju bättre att linda in sina åsikter i en rad suffixfraser om varför det kommande uttalandet bör betraktas med yttersta försiktighet.

Ett sådant liv kan emellertid bli ganska opraktiskt: "Under förutsättning att det inte finns ett tryckfel i tidningen och att distributören skött sitt jobb, kommer filmen vi tänkt se börja på den-och-den biografen då-och-då. Naturligtvis under förutsättning att jag inte läst fel. Sedan finns ju alltid force majeure..."

Kanske bör man betrakta språket med ett inneboende "kanske". Frasen  "jag kommer klockan 16", innebär att personen kommer att försöka komma dit till klockan 16, ifall det inte blir fel på tunnelbanan, man blir inte utsatt för en dvärgattack, Saturnus befinner sig i rätt fas med Mars... etc.

Problemet med att se språket så är att detta kan ursäkta nästan vad som helst. Mängden ursäkter för att - exempelvis - komma sent kan vara hur många som helst. I morse påstod en elev att han blivit sen för att han blivit förhörd av polisen... Hmmm? Den luttrade läraren i mig anade oråd, tills eleven producerade ett "kvitto" på förhöret.

"There is just Do or Do Not, no try", säger Yoda i någon av StarWars-filmerna, men en djup kille som jag kan ju inte ta råd från en Hollywoodfilm. Om ändå Kirkegaard sagt något sådant. Fast det kanske han har, men utdraget  på fler ord.

Läsaren har kanske nu förstått hur svårt det är för mig att uttala mig generellt. Uttalandet kan innehålla så många fel, av faktisk, semantisk, eller filosofisk natur.

Men kanske Yoda har rätt? Det är dags:

När man bott utomlands ett tag, blir till slut det exotiska vardag. Det känns naturligt att cykla på vänster sida av vägen. Det är klart att det är kondens på insidan av fönstren varje morgon. Att åka från ett ställe till ett annat i staden tar minst en timme. Människan är ett djur som kan anpassa sig.

(Eller är det så? Det här kanske bara är mina egna iakttagelser... Bäst att lägga in en brasklapp om...)

isolering i h-moll

Till slut blev vinddraget för starkt.

I Kew där jag bor är nästan alla hus från det förra sekelskiftet. Mycket synligt tegel, men inte direkt nationalromantiskt, utan med en del ornament. Många av husen har någon gång blivit målade och jag tyckte att blandningen var väldigt charmig ända tills någon påminde mig om likheten mellan det målade teglet och mexitegel. Och mexitegel är ett av mina hatobjekt.

Så vad tycker jag - egentligen...?

Detta är en av de existentiella frågor jag brottas med när jag inte brottas med mitt vinddrag.

Då Kew alltså är ganska fint har stadsdelsnämnden här - the Burrough of Richmond upon Thames - beslutat att alla originalfönster ska bevaras.

Jag tycker egentligen om detta. Jag har gjort vandrinagr i Älvsjö och Tallkrogen där hus förstörts då man bytt fönster. Jag tycker alltså om detta - så länge jag själv inte behöver bo i husen. Då förvandlas denna antikvariska syn på fönster, under inverkan av en stark längtan efter dubbla isolerglas, till dumhet gränsande till idioti.

Min nyrenoverade lägenhet har mycket vackra fönster. De har också bara enkelglas, samt glipor mellan bågar och karmar. Till slut blev det för mycket. Jag letade på Spotify efter en inspelning av Bachs h-mollmässa och till tonerna av Kyrie Eleison satte jag igång. Ett lakan drogs itu och remsor drevs in med hjälp av min fickkniv. Efter en tid kom man in i en viss lunk. Den gudomliga symaskinen översattes till ett metodiskt drevande - med någon enstaka svordom när lakanet gick sönder på fel ställe.

Men betyder inte detta att jag inte kan öppna mina fönster längre?

Detta är ett offer jag gladeligen gör, väl medveten om att bomullsväv inte är den effektivaste isoleringen, samt att det finns diverse glipor och springor jag inte kommer åt.

Segern skall komma...

PS. Den som tidigare läst denna blogg minns att dessa fönster förekommit tidigare. Ber om ursäkt för detta. På något sätt var det nödvändigt att återvändas till detta ämne...

Kultur

Om man köper the Guardian på lördagar får man inte en tidning, utan man får en liten plastpåse full med ca 1 kg papper i olika format. en del ser ut som vanliga tidningar, en del är reklam, men så finns också de speciella delarna på lite glossigare/glassigare papper, Här finns en "weekend"-del med helt ointressanta intevjuer med ointressanta människor (har inte tagit mig in i det engelska kändissamhället än - försöker hålla mig oinformerad). Här finns också en kulturdel med det som händer på stan. Nu är stan ganska stor, så trots att stilen är ganska liten är kulturdelen ganska tjock.

Jag skulle vilja säga att kulturdelen får mig inspirerad och uppmuntrad, men hittills har jag mest blivit kravfylld. Jag vill se och uppleva mycket, men man har ju ett jobb och så ska man ordna något praktiskt och så har man somnat innan man hunnit "uppleva" något alls. Guardians kulturdel ligger framför mig som ett gigantiskt dåligt samvete, med en rad "borden" och "måsten".

Nu är det emellertid så att det finns två operahus i London och på något sätt är "två" ett hanterligare tal än "tjugosju", eller "väldigt många". Så varför inte börja uppleva Londons musikscen där?

Tja, ett av skälen är att det är rätt dyrt. En kamrat var på väg till staden och jag gick in för att beställa två biljetter på Covent Garden - det finare av de två husen. Visst fanns det biljetter kvar. I prisklasser mellan 200 och 800 pund... Visst är Rigoletto en trevlig låt, men 800 pund...?

Nu kan man gå och köa på morgonen till varje föreställning och på det andra operahuset - English National Opera (ENO) är något billigare (är det för att de sjunger på engelska... Hmmm...), så jag har faktiskt tagit mig iväg på tre operor, Rigoletto på Covent Garden (jag köade på morgonen) och La Bohème och Don Giovanni på ENO.

Alla tre har varit musikaliska upplevelser och än har jag inte saknat den falsksjungande manskören vid Gustav Adolfs Torg. Alla tre har också haft scenografier av typen vi-slänger-en-massa-bråte-på-scenen-som-får-gestalta-olika-saker-i-olika-scener. I bohemen är bråten ganska välordnat. Två stora lådor vrids runt och blir vindslägenhet, respektive restaurang allt efter vinkel. Någon teatertekniker har haft väldigt roligt, men det fungerar väldigt bra. I Don Giovanni är det bråten bråtigare. "Scentekniker" i något salgs satyrmasker och stora oranga t-shirts med jesusmotiv springer runt och vrider på sakerna alltmedan sångarana kliver in i och ut ur "lägenheter" och "parker". Låter det olidligt? Själv hade jag väldigt roligt - bäst var katalogarian, komplett med Powerpointpresentation över Don Giovannis erövringar.

Bäst var ändå Covent Gardens scenografi i Rigoletto. Bråte på snurrscen är väldigt mycket 80-tal (1900, inte 1800), men det är ändå jättebra. Grått trä kan märkligt nog betyda vad som helst.

När jag sitter här och skriver tänker jag tillbaka på de senaste jag sett och hört på Gustav Adolfs Torg och Hornsgatan. Och det är inte det att det alltid är dåligt. Cosi fan Tutte för två år sedan var mycket bra (Maria Fontosch och Peter Mattei - ack). Men alltför ofta går jag hem och hittar på ursäkter för allt det som inte var bra.

Och visst är biljetterna här dubbelt så dyra som hemma, men man slipper lida så fort tenorerna öppnar munnen.

Löv

De finns även här - de rationella.

För att förstå det ovanstående måste läsaren förstå att jag nog bor i den mest pittoreska delen av London. Kew är en charmant liten del av London, inklämt mellan en botanisk trädgård åt väster (Kew Gardens), Themsen åt norr (fantastiska promenader - när det inte är springflod - se förra bloggen), Mortlake cemetary åt öster (där finns faktiskt också en jätte-Marks & Spencer, utan relation till kyrkogården) och åt söder ligger järnvägen mellan Richmond och centrala staden.

Även om man kan klaga över flygplansbuller, bildårar och brittiska enkelglas, så är Kew ungefär så sötengelskt England kan bli. Låga viktorianska hus (ca 1895 byggdes allt), ett sött centrum med bokhandel, tre kaféer, restauranger och en järnvägs-/ tunnelbanestation med perrongtakbågar av gjutjärn. Om Hollywood hade upptäckt det här hörnet av staden hade filmen inte hetat "Notting Hill" utan "Kew Green", där greenen är en gräsplätt där det spelas kricket på söndagsförmiddagar - klubben söker för övrigt medlemmar - "both playing and social members"...

Längs gatorna växer fantastiska träd med löv som liknar lönn, men där barken på stammarna verkar ha fått beige-grön-grå fläcktyfus - någon kallade dem för platanträd.

Och här kommer de rationella.

Varje höst faller nämligen löven till marken. Träden är stora, löven gigantiska och högarna som bildas liknar dem som vi krattade ihop på landet när jag var liten. Barnet i mig vill hoppa av cykeln och hoppa i högarna, men än har jag inte vågat.

Löven från träden är extremt sega och även om de börjat multna en smula finns det numera - vi har nått mitten av november - massor med löv på gatorna. Utanför min ytterdörr finns en hög med löv som nu går in på sin tredje vecka.

Alltså finns det människor som inte tycker om träden. Förutom löv har träden nämligen också rötter, som har letat sig in under trottoarernas asfalt och - ja - här och där är det lite buckligt.

Så de rationella vill förstås hugga ner träden...

Då blir det inga löv och inga rötter...

Och jag som trodde att jag hamnat i bakåtsträvarnas Mecka. Kew verkade vara ett kulturkonservativt fäste där inget ändrades, mer än möjligen att man tagit in en "guest-ale" tillfälligt på puben.

Kew utan träd vore - vad ska man säga - inte riktigt samma sak längre (jag håller på att försöka lära mig underdriftens konst, men det är svårt på svenska)

Det är med andra ord dags för aktion. Man får dra på sig pull-overn, sätta på sig en tweedkavaj och ge sig iväg till Kew Art Studio. Där ska man nog kunna hitta en protestlista att skriva på...

Themsen

Themsen är en av Englands största floder. Avvattningsområdet är större delen av den sydöstra delen av ön. Samtidigt är landskapet platt med få höjder. Floden är seglingsbar långt upp och därför ligger London där det ligger. Med dåtiden båtar var det inga problem att segla så långt upp i floden och här låg fartygen skyddade från stormarna på Nordsjön. Samtidigt hade floden blivit tillräckligt smal för att kunna möjliggöra enkla färjor och broar över floden. Vips (nåja) fanns beygnnelsen till en stad. En kulturgeograf kan titta på London och nicka nöjt. Alla lärobokens kriterier är uppfyllda.

Förutom ett av mer praktisk karaktär: Ebb och flod.

Som fysiklärare borde jag kunna förklara varför tidvattnet på den här sidan Nordsjön är mycket större än på den andra (tänk Göteborg). Jag minns något vagt om flodbäcken som är platta och breda, men resultatet är i alla fall att London har ett tidvatten på som mest 9 meter.

Det kanske inte låter så mycket, men 9 meter lodrätt är enormt mycket och får stor praktisk betydelse.

Min lilla del av London heter Kew och ska man iväg på lördagspromenad tar man med fördel svängen runt Kew Gardens ner till Richmond - en promenad på ca en timme. I Richmond ligger den första slussen i Themsen. Det är en mycket speciell sluss. Det var nämligen hit det gick att åka med pråmar fram till 1850. Om det var ebb kom man inte längre utan fick vänta på högvatten. Man byggde då en sluss med dammar här och därför är Themsen ovanför Richmond aldrig lika fult som nedanför - när ebben är som lägst består floden nämligen bara av en liten brun rännil, flankerad av flodbädder med rostiga cyklar, gamla hinkar med hål och allsköns bråte.

Slussen fungerar emellertid bara åt ena hållet. När flodvattnet är högt svämmas hela apparaturen över och båtar åker som om det vore 1841 - eller 1364 - eller ännu tidigare.

Vid vissa tidpunkter är det springflod och då kommer vattnet högt, fortsätter ännu högre för att därefter fortsätta en bit till, över gångvägar, bilvägar och annat som råkar ligga i vägen.

Nere vid vattnet i Richmond ligger en pub som heter the White Hart. Den har två ingångar och vid den ena finns en skylt: ”Entrance at high tide”. När jag första gången såg skylten trodde jag att någon skämtade med mig, men igår fick jag på ett handfast sätt reda på att så inte var fallet.

Jag hade promenerat mot Richmond och såg att vattnet var på väg upp. Ca 200 meter bort låg emellertid ovan nämnda pub som en lockande siren för trötta fötter. En liten rännil letade sig över gångvägen och ner i gräsmattan på andra sidan. Jag såg andra gångare svänga vänster för att ta den säkra vägen upp mot Richmond Green. Men då skulle jag vara tvungen att gå ca 200 meter till… Och är man inte en äventyrare som inte bryr sig om småsaker som lite tidvatten. Om jag tar det långa benet före…

Efter 100 meter har rännilen ökat i omfattning - märkligt hur fort vattnet kan stiga. Samtidigt hade en brittisk stadsplanerare sett till att de sista 50 metrarna till puben låg 15 cm lägre än resten av gångvägen. Rakt fram var vattnet alltså redan djupt. Till vänster låg en vattendränkt gräsmatta med en hög tegelmur i fonden. Till höger låg Themsen. När jag vänder mig om har vattenflödet över gångbanan nått digniteten av Nilens första katarakt (ok, kanske inte riktigt, men författarens frihet, ni vet…) Friheten (=torr gångbana) låg utom räckhåll!

Med ett par graciösa steg besteg jag en av alla dessa parkbänkar som finns överallt. Jag ser några medolyckliga vada iväg och sedan är jag där. Ensam och övergiven, kämpandes mot elementen…

Jag ska be om ursäkt för melodramatiken. Vad som hände var förstås att jag satte mig ner med fötterna uppe på sittplatsen och väntade. Först väntade jag på att vattnet skulle sluta stiga. Därefter väntade jag på att de unga flickorna i roddbåten skulle sluta skratta åt mig (Rodd är en stor sport här. Det var ingen vanlig roddbåt, utan en sådan där för 8 personer plus en som hojtar i aktern. Flickor i tonåren kan skratta väldigt högt och länge.) Slutligen väntade jag på att vattnet skulle sjunka undan. Allt som allt gick nästan en timme av mitt liv åt på denna parkbänk.

Till slut fortsatte min färd mot puben och den lunch jag tyckte mig ha gjort mig förtjänt av.

Dumdristigt av mig? Kanske, men är man äventyrare så är man - kanske inte precis en bestigning av K2, men…

multikulti

Ibland träffar jag ”estniska män”.

Och jag inser så fort jag skriver ner begreppet på svenska, att det låter som tillfälliga sexuella kontakter på färjan mellan Stockholm och Tallinn. Inget kunde vara mer fjärran begreppet ”eesti mees”, vilket är estniska och betyder ungefär ”män med hår på bröstet som bara under protest varit på en teaterföreställning de senaste tio åren och gärna inflikar ett ljudligt ’Noh!’ då och då vilket är svåröversättbart, men är ett slags allmänt uppfodrande, lätt onomatopoetiskt ord”

Det finns förstås ”estniska män” av alla nationaliteter, men pga av min härkomst kommer de jag träffat på just från Estland och i Estland dricker man gärna öl och/eller snaps och vid den tredje ölen/snapsen kommer kommentaren ofelbart från den ”estniske mannen”:

-Vad många färgade ni har i Stockholm.

Han har varit på besök eller arbetat (inte bara letter…) på någon villaombyggnad i Enskede och på tunnelbanan och runt i stan lagt märke till att den befolkningsmässiga rikedomen i Stockholm.

Efter denna kommentar kan konversationen ta väldigt många olika riktningar - något som säkert blir föremål för ett senare inlägg i denna bloggkavalkad - dagens tema är dock något annat:

Jag tänker ofta på den ”estniske mannen” när jag sitter på ett pendeltåg eller tunnelbana här i London. För visst finns det britter på tåget - mängder av dem - London är trångbott. Men här finns det människor från världens alla hörn. Visst är Stockholm en multikulturell stad, om man jämför med Tallinn eller Kramfors. Men jämfört med London…

1921 var London världens största imperium någonsin, med 36 miljoner kvadratkilometer. I år hölls "the commonwealth games" i Indien med mer än 70 länder som deltog och då är ändå berömda före detta brittiska områden som USA och Irland inte med i the commonwealth.

Detta är också ett av skälen till att britterna inte är så aktiva i EU och att man inte gått med i Schengensamarbetet. Man har ju sitt eget samarbete som sträcker sig över globen. Även om det brittiska självförtroendet fick sig en rejäl törn på 70-talet då staten var bankrutt, så lever minnet av "the Empire" kvar. Hong Kong och Harare är ställen som berör mer än Stockholm och Rom. Engelska talas över hela jordklotet - en gång träffade jag en fransklärare här på ön...: "She had her work cut out for her", som det heter när man har ett näst intill omöjligt jobb.

Till imperiets huvudstad kom det medborgare redan på 1800-talet. Gandhi studerade här innan han startade kongresspartiet i Sydafrika och flodvågen fortsätter. I London hittar man invandrare från världens alla hörn, men speciellt från de hörn som varit brittiska.

På min gata här i London finns det en italiensk restaurang, en indisk curryrestaurang och ett ställe med fish 'n' chips, alla bredvid varandra. I puben där jag skriver detta är en kypare från Polen och en annan från Australien. Hovmästaren på den italienska restaurangen kommer från Iran.

Och då tänker jag på den "estniska mannen". Om han tycker att Stockholm är blandat - vad skulle han inte tycka om London. Som representant för den första stora invandrarvågen till Sverige känns det alldeles utmärkt här i London. Alla - nästan - är någonstans ifrån. Alla har lämnat sitt hem. Indiern som sjunger bredvid mig i kören har ett holländskt namn - ett minne från hollländska koliniala äventyr på 1600-talet.

Om man skulle sätta igång floskelmaskinen skulle man kunna säga "en stad i ständig förändring", eller "en världsmetropol som aldrig sover". Själv lutar jag mig emellertid tillbaka, reflekterar lite över underbara förändringar och njuter av att några saker är som förut: "Could I have another pint?"

Relativitetsteori

Allting är relativt.

Det är ett av de två postulat Einstein bygger upp hela den speciella relativitetesteorin på. En väldigt vacker teori som - om man ger sig in den - utmanar stora delar av det upplevda rummet. Coolt, men läskigt.

Min relativitetsteori handlar inte om hela rumtiden, utan relaterar istället brittisk med svensk stadsbyggnadskonst. För att vara mer specifik jämför den London med Stockholm. Den handlar med andra ord om något mer jordnära än Einsteins teori. Jag tvivlar på att den kommer att bli lika berömd. Låt oss kalla den för stadens relativitetsteori.

Jag har vänner som tycker att Stockholm är stort, tätbefolkat och tätbebyggt - och det är det - om man relaterar till Katrineholm, eller Målilla. Om man däremot relaterar till London...

Idag lånade jag min  mors bil och åkte runt i de södra förorterna och jag slogs av hur mycket plats det fanns överallt. Det fanns plats mellan mig och de andra bilarna. Det fanns plats mellan mig och vägkanten. När jag följde en liten uppfartsramp till Tyresövägen så fanns det en fläck mellan uppfarten och vägen där det bara växte gräs. Det stod inte en tranformatorstation där. Det var inte ett upplag för gamla däck. Det var inte en liten parkeringsplats för pendlare. Nej, där låg säkert 200 kvadratmeter helt outnyttjad gräsplan. Och på andra sidan fanns det mer gräs. Helt utan användare.

Så ser det inte ut i London. Allt är utnyttjat. Varenda liten fläck används och råkar man hitta ett ställe man inte är använt förut bygger man raskt ett radhus. London är fullt av dem. Radhus finns överallt och kan stå hur nära en genomfartsgata som helst. Radhuset är normen för husboende och står man och tittar i ett mäklarfönster slås man av att det inte finns något standardbegrepp för det. Normalhuset ÄR radhus. Råkar man hitta ett vanligt fristående hus är det "detached", eller om det är parhus - "semi-detached". Ett radhus är ingenting, bara ett vanligt hus.

Så när jag åker in till Stockholms centrum tänker jag på hur lite människor det är överallt, hur mycket plats det finns och hur många radhus man faktiskt skulle kunna förtäta staden med.

Världen största stadskomplex är Tokyo-Yokohama, men knappt 30 miljoner invånare. Jag måste åka dir och relatera.

Stockholm

Kvinnan bakom disken är blond, blåögd och hennes idominfärgade läppar matchar hennes tvärrandiga blåvita tröja. Latten är svindyr och kanelbullen om möjligt ännu dyrare. Ja, jag är på besök i Sveriges huvudstad och dricker kaffe i ett glashus på Strandvägen. Hemma igen, eller var nu hemmet är när man, som jag, flyttat utomlands.

Molnen hänger så lågt att det är svårt att se stadens kyrktorn, men det är ganska varmt så det känns som om staden lindats in i ett våtvarmt omslag - om ett våtvarmt omslag kunde vara ca 12 grader. Trots att det är höst och grått är det vackert.  I morse fanns det ingen vind och även om det nu börjat blåsa lite finns det ett söndagslugn över stenkvarteren. Överfulla och överspillda papperskorgar berättar dock att det igår firades Halloween ute på staden. En bekant akutläkare berättar på sin facebook hur överförfriskade och skadade vampyrer och zombies befolkat akutmottagningen

Det är med andra ord första gången i hemstaden efter flytten till London för drygt 2 månader sedan. Varje dag och kväll är fylld med museibesök och middagar med vänner. Varje sekund skall utnyttjas.

Och jag kommer att tänka på A och S. Vi lärde känna varandra i en kör för15 år sedan. Vi umgicks ganska mycket, men kören lades ner och - som livet är ibland - man glider isär. 

Sedan flyttade A och S till Berlin. Man tog kontakt, planerade och under de tre år de bodde där besökte jag och bodde hos dem 2 gånger. Vi besökte Potsdam och Oranjenburgerstrasse och…

Sedan flyttade de tillbaka till Stockholm…

Det är väl ungefär 10 år sedan…

Ok - det kan vara så att jag är en vänutnyttjande typ som använder alla chanser att bo gratis hos vänner utomlands, men att jag inte är lika intresserad av att bo gratis i Sollentuna - det kan vara så.

Men jag tror att handlar mer om deadlines. Om en roman ska skrivas ”någon gång”, blir den aldrig gjord, men om ett manus ska vara färdigt i morgon, så händer det saker. Om man bor i en stad där det hela tiden finns bra teater, kommer jag mig inte för, men är jag bara där ett par dagar…

Några av de vänner jag ska träffa de närmaste dagarna har jag inte sett på något år. Faktum är att jag kommer att träffa dem nu just för att jag är i Stockholm några dagar - annars hade det nog inte blivit av.

Man borde med andra ord flytta utomlands lite oftare- för att träffa sina vänner i Stockholm. Knepigt.

Förresten - man kanske skulle ta kontakt med A och S. Nu när jag är i Stockholm…

Dirigenter

”Beautiful!”

Jan Berglin skrev/ritade för många år sedan nu en seriestrip där han karikerade en rad olika dirigenttyper. Där fanns till exempel ”den kryptiske” som sade till sin kör: ”Jag vill ha en mer ’orange’ klang - som åkeröäpplen på hösten”. Jag citerar det här från minnet så det är möjligt att jag kommer ihåg det fel, men Berglins olika dirigenttyper tänker jag ofta på när jag sjunger i olika körer - hur är den här dirigenten?

”Let me take this Ferrari out for a spin”

Min kör leds av J. J har lett kören i tio år och har den i sin hand. Han är andrabas med perfekt gehör och när någon sjunger fel i ett klusterackord, kan han direkt förebilda och sjunga rätta tonföljder. Vilka rätta tonföljder som helst. Sådant imponerar på en stackare som jag som i och för sig ser om det går uppåt eller neråt, men behöver öva en hel del för att det ska bli rätt.

”Tenors, never louder than lovely!”

J dirigerar habilt, men detta är inte slutet på J:s styrkor. Han har nämligen ’wit’. Hur man ska översätta detta ord vet jag inte. Det kan bero på att det inte finns så mycket av den varan utanför de brittiska öarna. Även här är den ’a rare commodity’, men vissa har konsten att underhålla, vara underfundiga och upplysa på en gång. Gärna i ganska korta fraser. Man kan gå på repetitioner och bara sitta och njuta hela tiden. Skulle mina jaktmarker vara på denna sida stängslet, skulle jag vara kär i J. Tydligen finns det en hel del altar och sopraner som är kära i J. Jag förstår dem.

”Excactly, don’t change a thing!”

Sir C har en helt annan inställning. Hårmanen är numera vit och framme vid pulten talar han ganska tyst. Tittar lite runt sig och blundar gärna på klassiskt Karajan-manér. Bredvid honom finns en assistent och på repetitioner sitter diverse människor runt om och studerar hur han gör. När det är skivinspelning muttrar han lite när ljudteknikern tycker något ska göras om. Till och med orkestermedlemmarna lyssnar. Man kommer att tänka på ett lejon som går runt på savannen och med små blickar berättar för sin flock vad de ska göra.

”Ha -ha-wow! It works!”

E kommer från USA - LA. Surfblont hår. Markerad haka. Bomullströja. Slitna jeans och bekväma loafers. E är 40 och allt mer uppburen, som kompositör och dirigent. I söndags ledde han orkestern och kören genom ett uruppförande av ett av sina egna verk. Citaten i texten är E. Arbetet med kören hade gått bra om bara kören hade låtit bättre. Orkestern hade svårare för E. Man ser på blickar och attityd. När konserten ska börja är jag ganska nervös - ska vi få ihop det här.

”When I started to write ’Songs of immortality’ I was thinking of myself. Then my father became very ill…”

På konserten presenterar E. själv. På klassiskt amerikanskt maner bjuder han på sig själv och då händer det. Han har inte nämnt sin sjuke far tidigare. Plötsligt förstår kören vad det är för - ganska svårt - stycke vi håller på med. Alla lyfter sig två snäpp. Hela stycket lyfter och blir musik. Och just där förstår jag varför jag håller på med det här. Ett tag under repetitionsarbetet tvivlade jag men… Ja just det, det var därför…

”Beautiful, beautiful! From the top!”

Förkylt också

Om det är tack vare den brittiska husbyggnadskonstens förmåga att släppa in kall luft medan jag sover, det vet jag inte, men efter två månader var det dags. Under natten till denna dag gick det åt nästan en halv toalettpappersrulle och bredvid min säng ligger små vita papper i drivor i väntan på att någon, det vill säga jag själv, ska masa mig upp ur värmen mellan täckena och gå de tre metrarna till papperskorgen.

Ute är det en fantastisk höstdag och i mitt inre ser framför mig hur Kew Gardens badar i höstfärger. Istället ligger jag här och väntar på att den onda halsen ska göra mindre ont och att produktionen av märkliga substanser i min näsa ska minska.

Det är med andra ord väldigt synd om mig. Istället för att ta in en höstdag som för tillfället inte regnar bort är jag fast med min dator i min lilla lägenhet.

Vid sådana tillfällen anfalls jag ibland av Konstnären. Konstnären är ett alter ego som bor inne i mig. Han pratar gärna i svåra termer, men vill samtidigt vara en stor bohem. Han vill gärna ha skrivit flera böcker - men det ska ha skett liksom av en händelse - utan att behöva anstränga sig. Idag tycker han att jag borde använda den stillastående dagen till att fortsätta på Romanen.

Just idag har kanske Konstnären rätt. Jag är inte dödssjuk utan bara så förkyld att jag håller mig inne. Jag har inget speciellt för mig - varför inte fortsätta på Romanen...?

Ja, varför inte?

Resten av mig vill vid det här laget strypa Konstnären. Det har varit ansträngande veckor. Nytt jobb, nya kurser, ny kör och massor med repetitioner med densamma. I veckan som kommer kommer det att vara repetitioner från onsdag till söndag med en ganska svår världspremiär av Whitacre på söndag kväll som kronan på moset - eller vad det nu heter. Måste då en ledig, snorig eftermiddag upptas av skapande?

Därpå följer ett numera ganska tröttsamt inre meningsutbyte om meningen med livet, konsten, kärleken, alltet och vad man - egentligen - borde göra av sitt liv.

Till slut kommer beslutet. Jag kravlar mig upp ur sängen, städar iordning lite och brygger en kopp te. Därefter letar jag mig tillbaka in mellan lakanen och letar upp mitt hemliga bibliotek med amerikanska dramaserier.

Aaah! Det är skönt att vara förkyld...

Barbican

Mode kommer och går inom arkitekturen. Om det på 30-talet skulle vara avskalat och modernistiskt, så såg 80-talet födelsen av postmoderna pelare. Många arkitekter har också velat göra stora projekt, få rita hela stadsdelar. Ralph Erskine ritade ex. Ekerö centrum.

60- och 70- talet kombinerade flera ideal. Det skulle vara storskaligt. Man skulle separera gångtrafik från biltrafik, oftast genom gångbroar. Rå betong sågs också som ett ”ärligt” material. Istället för att dölja det bakom något fasadmaterial, skulle man visa det ”riktiga” byggnadsmaterialet.

Under denna tid ritades och byggdes the Barbican center i östra London. Flera kvarter med bostäder, skolor och ett center med teater, bio, bibliotek och konsertsal. I mitten finns en konstgjord sjö med vattenfall och fontäner. Allt blev klart och invigdes av drottningen 1982.

Tanken var god. Går man runt mitt i området träffar man inte på några bilar och man kan ta sin kaffe från centrets kafeteria och sitta vid sjön - mitt i stan - helt utan biltrafik.

Det finns emellertid några aber. För det första är det svårt att hitta. På olika ställen måste man ta en trappa hit, eller en gångbro dit och gör man inte det är man borta. För det andra så krävde sjön och centret att man var tvungen att bygga några höghus för att få in tillräckligt mycket lägenheter. Dessa är på 34 våningar. För det tredje… Jag vet inte vad som hände i detalj. Kanske var det någon som tyckte att det blev för mycket rå betong. Kanske var det någon som tyckte… jag vet inte vad. Alla hus är emellertid i en kombination av rå betong och brunt tegel… Alltihopa…

Efter nästan 30 år ser det inte så trevligt ut. Den råa betongen har fångat upp den smutsiga londonluften. På höghusen har detta delvis tvättats bort, men bara delvis. På alla betongytor finns stalagmiter av smuts som stiger upp ca 15 våningar, som spetsiga påminnelser av att London var den första stad där smog uppstod på 1800-talet. Det bruna markteglet är sprucket och delar av sjön är igenvuxen.

Man skulle kunna tänka sig att arkitekturen tillsammans med förfallet medfört att Barbican blivit ett ställe dit man bara tar sig med bepansrad eskort. Så är det emellertid inte. Lägenheterna är med äganderätt och hela komplexet ligger precis norr om bank- och domstolsdistriktet i London. Här har advokater och börsmäklare sina stadslägenheter som de flyr på helgerna till förmån för sina ”country estates”.

Här har min kör sin huvudsakliga konsertlokal.

Konsthantverk

Det är alltid en njutning att se en duktig konsthantverkare i arbete.

Som lärare i historia vet jag att det finns en rad fällor man kan falla i om man ska hålla sig till ett ämne. Tänk dig till exempel att du ska presentera hela det romerska kejsardömet på ca 40 minuter för ca 20 personer. Kunskapsnivån i gruppen kan vara allt från experter på Hadrianus mur till den uttröttade japanske turisten som kanske vet lika mycket om Romarriket som den genomsnittlige västerlänningen vet om det japanska shogunatet.

Du ska göra det samtidigt som det går runt rader med andra människor. Dessa pratar med varandra, stannar kanske och lyssnar en liten stund för att därefter gå vidare.

Du har inte tillgång till någon projektor eller PowerPointpresentation, men det förväntas av dig att du samtidigt som du pratar om Romarriket, presenterar ett tiotal objekt från antiken. Du ska prata lagom mycket om varje objekt samtidigt som du inte förlorar din ramberättelse. Helst ska du dessutom kunna tillräckligt mycket om objekten för att kunna svara på detaljerade frågor.

Är inte det en konst och ett hantverk?

Hur håller man sig från att inte börja ”pladdra”? Hur håller man sig från att bli irriterad när några i gruppen börjar prata högljutt på ett språk man inte förstår? Hur fångar man och håller de andras intresse?

På British Museum idag, mellan kl 15.15 och 16.00 såg och hörde jag en mästare. Samtidigt som vi fick bakgrunden till en rad objekt, lyckades guiden berätta om Romarrikets födelse, storhetstid och fall. Allt fanns med, från mannen som tog en tegelsten och slog sönder ”the Portland vase”, till legenderna om Mars och Venus och romarrikets början. Från datering av skulpturer med hjälp av skägg (alla efter Hadrianus) till kungadömet Kush som under en räd till Egypten begravde ett bronshuvud av Augustus framför ett tempel, så att man alltid gick över den romerska makten.

Gratis, förstås, precis som inträdet till museet. Man bugar, tackar och tar emot med ett leende.

toasted

Det rostade brödet har en helt egen plats i det brittska samhället. På det närbelägna Sainsbury's (ICA Kvantum på brittiska) finns en hel hylla dedikerad till det fyrkantika brödet. Det finns med alla möjliga mjölvarianter, nyttiga eller goda, ekologiska eller billiga. Varianter på formfranska som tagit gigantiska proportioner.

Nu är jag personligen ganska förtjust i orostat...

På Sainsbury's och till morgonsmörgåsen är detta ganska lätt ordnat. Jag går raskt förbi formfranskeavdelningen till färskbrödet (som inte har en oäven hylla den heller - mindre förstås än formfranskan, men i alla fall). På morgonen brer jag mina smörgåsar på vanligt sätt utan att rosta dem. Jag äger inte ens en brödrost och om jag skulle dra igång den skulle nog en av alla mina fyra brandvarnare sätta igång och väcka alla mina grannar.

Det är svårare ute på staden.

Två gånger i veckan sjunger jag med min nya kör som börjar sina repetitioner i en kyrka i centrala London klockan halv sju. Min arbetspalts är i Richmond och det tar nästan en timme att ta sig dit. Arbetet kräver också sitt, det är med andra ord svårt att hinna få i sig ordentligt med mat, menpå vägen till repetitionen finns lösningen på detta dilemma, Subway, en amerikansk smörgåskedja med klassiska "subs", jättesmörgåsar med massor av pålägg i Dagobertstil.

Dessa vill personalen gärna rosta...

Det börjar redan vid första beställningen. På snabb, dialektal och uttråkad engelska frågar personalen något obegripligt. Efter flera försök har jag kommit fram till att de frågar efter vilken typ av ljust bröd man vill ha (finns fem) och om man vill rosta brödet. Detta är första gången man säager "no toast!".

Därefter skickas brödet framåt i kedjan av arbetare. Efter ost och kött är det dags för rostning av alla normala smörgåsar. Då jag är invandrare med märkliga nordliga ickerostande traditioner, behåller jag mina hökögon på min smörgås, så att personalen, när det mot min vilja går iväg och precis har öppnat ugnsluckan, kan stoppas med ett resolut "NO Toast!"

Nästa person, som ska lägga på salladen går alltid och hämtar smörgåsarna från ugnen. Här behöver man vara lite lagom alert, fast på ett artigt brittiskt sätt förstås, så att inte ens smörgås bara blir liggande utan att det händer något med den. Till slut kommer man fram till kassan där kassörskan tittar konstigt på mig (eller är detta bara inbillning... hmmm...), alltmedan jag letar upp alla dessa mynt som fyller mina byxfickor.

Pust! Det vore ju lättare om man lät dem rosta eländet...

Mys med främmande människor

Mycket är lika mellan Kew och andra förorter runt London. Det finns en gammal tunnelbane-/tågstation. Det finns ett litet centrum vid stationen och därifrån sträcker sig oändliga rader av radhus utåt. Här och där finns små hyreshus. Några av dem kan se fruktansvärt ruffiga ut mitt i radhusidyllen. Då vet man att det är en sk ”council estate”, det som i Sverige kallas ”allmännytta”, där nästan bara fattiga människor bor. Är man aspirerande medelklass köper man sitt egna lilla radhus.

Kew är en ganska ”posh” förort. Det betyder att många vill bo här och därmed pressas priserna upp. Utanför husen står gärna bilar med tyska prestigeemblem på bakluckorna. Detta speglas också i ”Kew village”. Det finns bank,  bokhandel, barberare och flera riktigt lyxiga restauranger. En av dem heter ”glasshouse". Innanför fönster som går hela vägen till golvet finns en modernistiskt kal inredning. Menyn på utsidan är skrivet på ett enkelt papper där alla rätter är skrivna utan inledande stor bokstav. Man kan emellertid inte beställa en enda maträtt utan måste köpa en hel meny, den billigaste går på 40 pund. Sedan finns det dyrare alternativ. Kew är den typen av förort.

Men det finns en sak som skiljer Kew från alla de andra förorterna - turisterna. 300 meter från tunnelbanestationen finns Kew Gardens, världen äldsta och kanske finaste botaniska trädgård. Hit kommer en strid ström av turister och därför har lilla Kew Village tre ganska stora kaféer. Här finns det italienska ”Café Torelli” med gott kaffe och bilder av vespor på väggarna. Här finns ”Starbucks” som ser ut som alla Starbucks i hela världen, med samma goda kaffe. Dessutom finns ”The Green Room” där man kan sitta i ett litet växthus på baksidan av huset. Både Café Torelli och Starbucks är delar av stora kedjor och har den där designade hemtrevligheten som är helt ok, men som saknar originalitet och riktig hemkänsla.

Jag skulle vilja skriva, att jag därför skyr dessa ställen för att istället dricka mitt kaffe i the Green Room, men tyvärr är inte kaffet där lika gott som på kedjeställena. På alla fik kan kan man emellertid sätta sig och titta på folklivet som hela tiden skiftar alltmedan turister från världens alla hörn kommer in efter att ha tittat på gröna växter på Kew Gardens. I kön till kaffet kan man se übereleganta fransyskor, New Yorkskor som klippta ur en scen av Sex and the city, samt modeller från Sverige. (Jag erkänner - jag tittar mest på kvinnorna )

Därför är kaféerna här inte särskilt personliga. Personalen består nästan uteslutande av unga kvinnor från alla andra länder än Storbritannien. De verkar bytas ut en gång i veckan och klientelet gör ju också det. Man skulle kunna tro att det medfört att det är otrevliga ställen, men det är tvärtom. Hit kan jag komma med min Sunday Times eller med min dator med den ofullbordade romanen. Världen passerar förbi. Några har bråttom, andra sitter som jag i timmar. När skrivkrampen slår till kan man bara titta upp några sekunder - lyssna till kaffemaskinen och, om tangentbordet verkligen inte vill samarbeta med visionerna - gå och beställa ännu en Blueberry Muffin.

Tillsammans - fast med kompletta främlingar. Mys…

regn

Det är lördagseftermiddag och utanför fönstret regnar det - igen.

I onsdags eftermiddag var jag tvungen att cykla ner till Clas Ohlson i Kingston (det är inte bara HM och Ikea) för att därefter raskt ta mig till Barnes för en konferens. Det här är en sträcka på ca 15 km. När jag kom fram var jag genomsur och hade därefter ett intressant sammanträde på min skola om att pengarna börjar ta slut. Från sammanträdet hade jag bråttom till kören så jag cyklade till Hammersmiths tunnelbanestation - då regnade det ännu mer.

Igår kom det besök till skolan från andra skolor. En mängd lärare, en mängd sammanträden och så åkte vi klassisk dubbeldäckare till city. Regn, ibland lite mindre, ibland i de vanliga mängderna.

De två första veckorna här hade jag hela tiden med mig mitt paraply. Det regnade inte hela tiden, men varje dag...

Det regnar alltså oerhört mycket.

Döm om min förvåning när Wikipedia skriver att det regnar 583 mm per år här - Stockholm får 539. En skillnad på 44 mm. Ok att det inte kommer samma mängder som i Bergen (2250 mm). Men åtminstone som i Cork (Irland, 1194 mm). Det kan inte vara möjligt.

Jag slet mitt hår och började fundera. Hur kan det vara så att London får ynka 583 mm när det alldeles tydligt måste vara mycket större regnmängder som faller här. Jag är ju ändå fysiklärare - det här kan inte stämma. Empirin går inte ihop med siffrorna. Det måste vara mer.

Då kom jag på det. Det här är ett solklart fall av en "cover-up". Man ljuger för folket. Det är en..."goverment conspiracy"!

När Saudi-Arabien genomförde sin första folkräkning fick kung Ibn Saud en chock. Hur kan det vara så att mitt stora land bara innehåller dessa få folkskaror. Detta måste vara fel. Raskt dubblade han siffrorna för landets folkmängd.

Här är det samma sak. Om människor här skulle veta sanningen om regnmängderna skulle staden raskt avfolkas. Man skulle slå sig för pannan och inte förstå hur man kunde bo på ett så regnigt ställe. Toskana och Andalusien skulle översvämmas av före detta londonbor på jakt efter sol, värme och torka. London som ett av världens finansiella centrum skulle gå under och en ny ekonomisk depression börja. Därför måste lögnen fortsätta - år efter år efter år...

---

Jag tittar ut genom fönstret. Det regnar fortfarande. Jag för pekaren till Wikipedia och letar åter upp London. Fortfarande 539... Det finns två alternativ. Antingen har jag rätt och alla människor är vilseledda. Eller så har jag haft otur och råkat hamna här under en extra regnig månad. En regnighet som jag känt desto tydligare då jag cyklar till jobbet här.

Jag tar mig en funderare. Vilket är troligast?

Därefter för jag med säker hand pekaren mot Wikipedias "redigera"-knapp. Folket måste få veta sanningen...

The heat is off.

"Fördomar fördummar", lärde jag mig som barn under 70-talet och jag har alltid haft svårt för människor som hävdar att någon är på ett sätt för att han eller hon är kvinna, svensk, amerikan etc, etc. För ungefär 20 år sedan bodde jag i ett litet kollektiv vi kallade "kolschosen" - tre akademiker med massor av högskolepoäng, där en av oss kom på devisen: "Man ska vara rädd om sina fördomar - det ligger generationers erfarenhet i dem". Eller var det så, att det var någon bekant som myntade frasen? Hursomhelst skrattade vi gott åt det - vi visste ju alla tre att fördomar fördummar.

Efter en månad i London skäms jag å min fördomsfrie tidigare personas vägnar. Jag är ju här för äventyrets skull. För att uppleva storstaden. För att leva... Istället hakar jag upp mig på petitesser.

Denna artikel kommer alltså att behandla brittisk byggnadskonst!

Min lilla lägenhet har väldigt vackra fönster. Huset ligger i ett område som byggdes upp efter engelska Garden City-ideal kring förra sekelskiftet. Det finns en liten täppa både framför och bakom huset. Inte långt bort finns en järnvägsstation med tåg till centrala staden. Jag misstänker att fönstern är original - bågarna har vackra avfasningar inåt för att profilerna ska vara smäckrare. De är alldeles nymålade med högblank vit färg - snyggt.

Men vad gör väl det när de är hopplöst felkonstruerade. Fönterbågarna är två, en ovanpå den andra och för att öppna fönstet drar man den inre fönsterbågen rakt uppåt. Är det tänkt. Denna funktion kan gå precis hur trögt som helst vilkert innebär att man måste ta i. Mycket. Enligt ketchupeffektens alla regler öppnas plötsligt fönstret och smäller i det översta läget. Har man tur går inte fönsterrutan sönder. Om man vill böja sig ut märker man att fönsterbågen bara åkt upp till hälften så man måste böla sig ner för att titta ut. I det läget finns alla möjligheter för fönsterbågen att falla ner igen så att man har sin alldeles egna lilla hemmagiljotin. Det finns ett intrikat system av motvikter inne i själva karmen, men även detta verkar vara från förra sekelskiftet.

Men detta är fortfarande bara en del av charmen. Dessutom - det börjar bli höst här, vem skulle vilja öppna fönstret. (Well, jag måste ibland öppna föstret, för om jag försöker steka bacon utan att göra det går ett av brandlarmen (jag har fyra stycken i min lägenhet...) igång, men det är en annan historia). Nej - att fönstret kan förvandlas till en giljotin är fortfarande sådant man skulle kunna fördra. Att mina fönster bara har enkelglas är sämre - det kommer bli en kall vinter - men i princip skulle den här fönstertypen kan ha både tre och fyra glas. Då skulle i och för sig fönsterbågen bli mycket tyngre och giljotineffekten bli mer märkbar, men det börjar bli höst - vem skulle vilja öppna fönstret.

Nej, det stora problemet med fönstertypen är att det inte går att täta. Har ni sett svenska radhusområden på höstarna. Överallt går rundlagda husfäder runt med nyinköpt o-list man sätter upp för att hejda den annalkande vargavintern. Jag skulle också vilja gå och köpa o-list, men var ska jag sätta den? Då fönstret ska glida upp och ner kan man inte sätta den någonstans på fönstrets sidor. Det finns en glipa där och så kommer det att förbli.

Jag sover med mitt ansikte alldeles under ett av mina fönster. I lördags natt kom hösten till London med temperaturer ner mot 6 grader. Vid fyratiden vaknade jag av att det blåste, men fönstret var stängt. Det var bara en liten extrafiness som på ett naturligt sätt berättade för mig att vi går mot kallare tider. Plötsligt förstod jag nyttan med nattmössa och kommer att ge mig iväg att leta efter slikt.

Jag har med andra ord världens mest korkade fönster. Och så finns det britter som frågar sig varför de inte längre är en ledande industrination... Pyttsan.

Så. Nu känns det bättre. Annars i London njuter jag av äventyret och upplever storstan...

45

I början av "Barndomsminnen" funderar Jan Myrdal över att han inte längre går fortare än de flesta andra och att två tredjedelar av livet förflutit. Över internet fick jag idag ett meddelande från en av mina brorsöner att "Whoah! ett år närmare döden...;D"

Att bli fyrtiofem som jag blev idag är å ena sidan kanske inte en gammal ålder. Å andra sidan har troligen mer än hälften av tiden på jorden gått. Sker denna bemärkelse en regnig dag i London vore det skönt om man kände lite vishet och erfarenhet... Lite mer vishet och erfarenhet.

På en pub i kväll kom jag att tänka på min första tågluff. Året var 1986. Jag och en kamrat hade båda avslutat vår militärtjänst och åkte söderut för att göra järnvägarna farliga. Nu var vi kanske inte så förfärligt farliga av oss. Vi besteg vulkanen Stromboli och ägnade märkligt många nätter på tåg för att spara pengar. Vi blev bitna av kultur och åkte land och riken runt för att lyssna på klassiska konserter. Tjajkovskij i Rom, Strauss i Wien och i Venedig hamnade vi på en mycket flott konsert med renässansmusik. Alla var där, borgmästare och gräddan av Venedigs parnass, alla i aftonkläder. Dessutom fanns där två smutsiga svenskar i jeans och lunch i plastpåse. Den konsert jag minns bäst var emellertid i Verona. Utomhus i en munkträdgård lyssnade vi på pianomusik. Jag minns inte längre vad vi lyssnade på, men mot kvällshimlen teckande sig svalor som flög i kapp med tonerna från pianot.

Tågen gick ungefär lika fort som idag. Att hålla kontakten med hemmet var desto trassligare. En gång per vecka försökte jag ringa föräldrar och det innebar att man var tvungen att uppsöka centralposten/centraltelefonstationen och beställa samtal. När man väl fick kontakt var linjen brusig och kvalitén på ljudet dåligt.

Pengahanterandet var ännu trassligare. I en pengapåse runt magen låg resans resecheckar. För varje transaktion fick man bara mindre och mindre pengar. En gång tog Banco di Napoli 15% av värdet... Kontakter med vänner skedde genom dussintals vykort som skulle skickas första veckan för att hinna hem i tid innan man själv kom hem. En trevlig kvinna som jag då hade kontakt med fick ett brev - på papper...

Käre yngre läsare: Nej Detta är inte en beskrivning av 1800-talet - även om en del saker faktiskt liknar 1800-tal mer än dagens kommunikationssamhälle,

Jag längtar inte tillbaka. Tvärtom. Idag har jag fått en sådan mängd hälsningar över mobilen och internet att det nästan kommer fram en liten tår. Jag träffar ganska ofta människor i min ålder som muttrar över internets ytlighet, men de ser inte att alternativet till ytligheten på Facebook och sms inte är genomtänkta och filosofiska brev till nära vänner. För handen på hjärtat - hur ofta sändes dessa brev? En gång per månad? En gång per år? Gjordes det oftare än idag?

Min 83-åriga mor har estniska väninnor i Toronto, Tallinn och Melbourne. Med hjälp av några knapptryckningar skickar de meddeladen och bilder till varandra. Och allt detta har skett de senaste 20 åren.

Det är en fantastisk tid vi lever i med en värld som blir lättare och lättare att komma till. Med flygplan eller med elektroniska meddelanden.

Undrar vad som kommer att hända nästa 20 år?

boule, petanca, boccia och... bowles

Sporten finns i många länder. Den går ut på att man först kastar en liten boll en bit bort. Sedan kastar man lite större bollar efter den. Man är i två lag och den som kommer närmast den lilla bollen har vunnit. Enkelt.

Men, som salig far brukade säga, varför göra det enkelt för sig?

Den engelska versionen av detta spel heter bowles och då det finns gräsmattor här istället för grusplaner, spelas spelet på gräs. Kloten man kastar är större än i boule och av trä så man kan inte kasta klotet - man rullar bara. Så långt är det fortfarande ganska enkelt...

Min introduktion i denna ädla sport skedde en kväll i veckan som gick. Bakom parkeringsplatsen till en pub, där fanns en liten trädörr i en mur. Det såg ut vara en dörr som skulle kunna leda till en återvinningsstation eller kanske en eltransformator. Nej - bakom dörren öppnade sig en oas mitt i stan. En gräsmatta med ofattbart kort, tätt gräs, en liten paviljong och några bord där man kunde dricka sin medhavda pint från puben.

Så då är det väl bara att kasta ut den lilla bollen, "the jack"?

Låt mig först berätta att de regler som följer är de regler som gäller för just den här klubben. De kallas "Elizabethans Bowles" och skiljer sig "Elizabethan Tudor Bowles" och bara alldeles vanlig "Bowles"- för den enkle lekman som jag är när det gäller Bowles är det dock oklart på vilket sätt reglerna är annorlunda. Denna form av Bowles spelas bara på just den här Bowles-banan som i sin tur räknar sina anor till 1500-talet, då Francis Drake lär ha sagt till drottningens sändebud att den spanska armadan får vänta - han ska spela klart sitt parti bowles. Detta skedde på denna bana. Eller var det möjligen så att banan då låg någgra hundra meter söderut. Och möjligen finns det en Bowles-klubb i Southhampton som har samma regler.

Hursomhelst:

Elizabethan Bowles spelas på diagonalen över en gräsrektangel. På så vis kan två spel fortgå samtidigt - man kastar förbi varandra så möjligheten finns att man kan krocka med ett helt annat spel. Sedan är inte kloten sfäriska utan lätt trattformade - i denna variant är lutningen 13°. Detta innebär att så länge klotet rullar i god fart går den ganska rakt fram, men när den saktar in börjar den svänga mot "tratt"-hållet. Det visar sig att den börjar svänga ganska mycket. Till och med väldigt mycket. Kanten av gräsmattan lutar dessutom svagt uppåt, så om man kastar sitt klot med lagom fart mot kanten av gräsmattan kommer den att genomföra en sväng på nästan 180° - som överdelen av en käpp ungefär.

Så vart siktar man då när man ska kasta...? Ja - just det...

Att ha ett spel där man bara kastar åt det håll dit man vill att den ska träffa? Att ha samma regler som alla andra, när man faktiskt kan ha några som ingen annan har men som fanns för 400 år sedan? Allt detta är en excentricitet som - jag är inte förtjust i "nationella karaktärsdrag" - men det är svårt att komma förbi adjektivet "brittiskt". Att man absolut inte börjar svettas och att man med fördel kan ta ett glas vin eller en pint samtidigt som spelet pågår är också...: "brittiskt"

Så hur gick det?

Till slut lyckades jag börja kasta åt ett håll som var långt från den plats dit jag ville hamna och mitt lag lyckades vinna mot ett annat nybörjarlag. Gott så. Dessutom var det en väldigt trevlig kväll.

att bada eller inte bada

Mitt badrum har inte fungerat. Eller låt mig vara en smula mer precis i min problembeskrivning. Allt har fungerat väldigt bra. Det är fräscht, stort, nykaklat - allt det ett brittiskt badrum inte är känt för att vara. Men det det har inte funnits något varmvatten.

Den trogne läsaren av denna blogg vet att det beror på att en anonym rörmokare kopplat mitt varmvatten till grannens badrum. Och för att nu inte vara helt oförstående måste jag berätta att mitt badrum inte ligger i min lägenhet utan ca 5 m bort i den kommunala korridoren. Det finns en fin silvrig trea på dörren (jag bor i "flat 3") och det är jag som har nyckeln. Ett privat badrum - en bit bort - utan varmvatten.

När jag flyttade in för tre veckor sedan påpekade jag detta för min förvaltare och sedan dess har jag varje morgon smugit in i grannens badrum för en dusch (där mitt varmvatten finns) och därefter smugit tillbaka till mitt. Varje eftermiddag när jag kommit hem har jag provat ifall det varit en rörmokare på plats, men... varje eftermiddag har jag blivit besviken.

Jag har skickat mail, som kommit i retur med meddelande om att just min förvaltare är på semester. Jag har ringt förvaltarens ersättare, men hamnat hos hennes ersättare. Alltså ersättarens ersättare. Under dessa samtal har mina motståndare ibland kommit med ett anspråkslöst förslag: Vi byter siffror på badrumsdörrarna - det vill säga: Jag måste byta badrum.

Det är inget fel med det andra badrummet. Porslinet är desamma. Dessutom finns mitt varma vatten där, men det är mindre och har inget fönster...

Vad göra? Hur mycket kraft lägga på detta projekt? Hur mycket ska jag kräva min rätt?

För ett badrum? Där det andra badrummet fungerar lika bra och kommer troligen inte bli lika kallt i vinter (vi pratar enkelglas, obefintliga lister och en enkel handdukshållare som ska värma alltihopa).

När jag skriver detta är kampen redan över och jag slickar mina sår på en pub över en "bitter". Jag förlorade. Trots välformulerade argument var Claire (förvaltaren) obeveklig. Inte en antydan till ekonomisk kompensation. Inga alternativ. Jag var tvungen att flytta. Min granne skulle flytta in idag.

Så i morse tog jag mitt pick och pack och flyttade badrum. Jag tog fram min lilla fickkniv och skruvade ut siffrorna och bytte (för det hade ingen gjort)

Dagen har gått. Ingen har flyttat in och fortfarande har jag inte fått nyckeln till mitt badrum, som står öppet till alla. Troligen kommer ingen att flytta in på ytterligare en vecka. Nyckeln får jag se mig efter på månen, men antagligen kommer en hantverkare skickas dit för att byta numren på badrumsdörrarna, så...

vardag

Upp på morgonen. In i duschen. Hitta frukost i kylskåpet. Hitta några slags kläder. Borsta tänderna. Iväg till jobbet. Vardag med andra ord.

Det hände häromkvällen. Ända tills nu har det varit massor att göra och mängder av bekymmer och trådar att reda ut. Ordna lägenhet. Ordna säng. Ordna sängkläder. Fixa mat. Fixa terminsplaneringar. Förstå datasystemet.

etc.

Och så för två kvällar sedan. Inte så att det inte finns saker att göra. Man borde ordna en smoking (min nya kör sjunger i smoking). Man borde besöka Kew gardens (världens mest berömda botaniska trädgård - två stenkast från mitt hem). Man borde besöka operan. Man borde...

Men inget av det är sådant man skulle ha ordnat igår. Inget av det begränsar livet. Inget av det medför att jag förlorar pengar varje dag, eller medför att jag vaknar med en krokig rygg, eller...

Visst. Det är ett slags nytt "studentliv", med en alldeles för liten lägenhet och ett alldeles för stort intag av alkohol. Men... allt är ordnat. Allt rullar på. jag kan namnen på nästan alla nya elever. Livet - istället för att vara fullt av hinder - rullar på.

Skönt...

Börjar det inte bli lite tråkigt nu...

C2H5OH

Jag är i vanliga fall inte så förtjust i kulturrelativism. Med hjälp av denna skapelse kan man förstå och förklara kvinnoförtryck och massmord med en axelryckning: Så såg moralen ut på denna tid. En gång stod jag och och diskuterade polsk-svenska kriget 1656 med en kulturrelativist och då... Men om jag skulle fortsätta detta sidospår skulle vi handla långt från dagens ämne - en annan gång kanske. Idag ska det handla om alkohol.

Jag borde ha förstått att något var annorlunda redan andra dagen på det nya jobbet här i London. Vi hade besök och föreläsning av en representant från "Child-Protection-Services" från kommundelen Richmond där min arbetsplats ligger. En del av dagens föreläsning gick åt att värdera några "cases" i allvarlighet. Vi fick några scenarier beskrivna för oss och skulle skriva 1-10 i allvarlighet på det vi fått oss beskrivet. Ett case  handlade om alkohol. En fiktiv förälder berättar för oss att hon låtit hennes 5-årige barn smaka lite sprit. För att se hur det är. Hur allvarligt är detta?

Alla svenskar i min grupp skrev något mellan 8 och 10. Detta var kanske inte omedelbart livshotande, men allvarligt var det. Mycket allvarligt. I min grupp satt en engelsk lärare och lite försynt tittade hon ner på sitt papper där hon skrivit 4 eller 5, för: "everybody does that"...

Igår var jag på körrep med min nya kör. Uppsjungningen gick befriande fort. Två övningar, sedan var det klart. Under repet var moralen låg. Så fort sopranerna skulle specialrepa, tog basarna detta som ett klartecken att börja prata och skämta - ganska högljutt. Min inre preussare protesterade, men tänkte att man kanske inte ska börja protestera direkt i början.

Sedan blev det paus. Jag pratade med mina grannar som på brittiskt vis var oerhört vänliga och engagerade sig i ifall jag skulle vara med på nästa produktion (jag är reserv). Efter fem minuter sade min bänkkamrat: "Well, are you coming to the pub?"

I Sverige går man inte till puben mitt i repetitionen. I min senaste kör fanns det strikta regler om alkoholintag och i repetitionspausen fick man kaffe eller kanske en frukt - bra med fruktsocker för att vara koncentrerad hela repet...

When in Rome... Jag följde med till puben, min kamrat frågade om jag ville ha en pint, men innan han hann försvinna in i puben lyckades jag få fram: half-pint. För vi stod ju ute på trottoaren med våra glas av vin och öl - det kan man göra i London. Där stod delar av altstämman och pratet var som i vilken kör som helst - man pratade om körresor och dirigenter.

Min half-pint kom ut och jag kände mig en smula mesig, för de andra hade inte gjort samma halvabsolutistiska val som jag. Efter en mycket trevlig kvart var det dags att sjunga igen...

Ok, noterna stod inte lika stabilt på pappret längre. Vi sjöng dessutom en mässa av Janacek skriven på kyrkslaviska... Min skolkyrkslaviska har varit stabilare. Kördiciplinen var om möjligt ännu lägre. Ändå lät det bra om kören. Riktigt bra.

Märkligt.

Eländiga kulturrelativism...

att auditia (=att sjunga upp)

Om man vill sjunga i kör måste man sjunga upp för kören. En audition. Detta är inte för de svagsinta. En audition kan nämligen se ut på många olika sätt och den nervöse koristen vet inte i förväg vad som ska hända. Oftast ska man ha förberett en sång och man står där med noterna i handen, men sedan...

En gång skulle jag sjunga upp för en kör i Stockholm. Körledaren hade meddelat att det skulle ske efter högmässan i en kyrka, men före en annan repetition han skulle ha samma dag. Jag kom dit vid utsatt klockslag, men högmässan var fortfarande i full gång. Man väntar. Och väntar, Och väntar lite till. Till slut var högmässan klar, men det var bara 15 minuter till den andra repetitionen och det visade sig att det var ytterligare en aspirant som skulle sjunga. Enda pianot stod i samma lokal där kyrkans kör skulle klä om. Medan körledaren åt korv och kören klädde om stod jag och den andre och sjöng var sin sång. (jag kom med i kören men slutade efter ett halvår)

En annan gång skulle jag försöka mig på en prestigekör. I en lång rad satt 8 personer och lyssnade. Lokalen hade nästan ingen efterklang så det kändes som att man sjöng alldeles för svagt hela tiden. När notläsningen skulle testas fick jag ett papper med ett tiotal notsystem. "Sjung nummer 7" sade någon. "Här har du ett f". Att sjunga direkt ur pappret är inte min starkaste sida. att göra det när 8 notläsningsfantomer sitter och tittar på gör det inte lättare: "Krax", fick jag ur mig, men även den enklaste treklang tog tid och så var det rytmen också... Alla åtta sitter fortfarande och tittar... Jag tröstar mig fortfarande med att mannen efter mig svimmade (hörde jag skvallervägen senare) och det gjorde faktiskt inte jag (men jag fick inte giget).

När jag försökte komma med i kören till "Kristina från Duvemåla" satt både Björn och Benny och lyssnade. Allt spelades in på video, men trots detta fick jag inte jobbet.

Över internet hade jag hittat en kör i London, London Symphony Chorus, kören som sjunger med London Symphony Orchestra. Namnet låter bra. Det låter mycket bra... frågan är om det inte låter lite väl bra. Hur bra är egentligen lilla jag på det här med sång? De vill säkert dessutom att jag ska sjunga direkt från ett sånt där papper med 10 notsystem. Bäst att inte utsätta sig för detta. Då kan man ju bli besviken.

Men vänta! Är inte besvikelse en av de mest missförstådda känslorna som finns? Om man blir besviken, innebär det ju att man försökt nå någonting. Ok, det gick kanske inte, men man försökte. Tänk om man aldrig skulle bli besviken. Då har man aldrig testat sina gränser. Man borde bli mer besviken! Oftare!

I ett anfall av detta resonemang skickade jag in en ansökan och tillbaka kom ett brev! Ett riktigt brev! På papper, med frimärken etc! Jag bads infinna mig å Bloomsbury Baptist Church i kväll för att sjunga upp efter kvällens repetition. För att få en känsla för kören ombads jag sitta med under repetitionen som började halv sju på kvällen.

Sagt och gjort. Med not i hand kom jag välplanerat till kyrkan en kvart före repetitionsstart. I Bloomsbury Baptist Church fanns... ingen. I alla fall ingen London Symphony Chorus. Några människor pratar lite med varandra och en väldigt vänlig kvinna frågade mig vad jag ville. Jag berättade och hon sade till mig att kören inte skulle sjunga där denna dag - något hade ändrats. De skulle sjunga i en annan repetitionslokal. Men vilken?

Jag tog upp mitt brev, kollade datum och annat. Men det borde ju vara här. På brevet fanns ett telefonnummer, men för några dagar sedan tappade jag min mobil...

Den hjälpsamma damen hjälper mig ringa till den ansvarige för körens autiotionar (säger man så?), men där fanns bara en telefonsvarare. Det verkade inte bli någon audition idag.

Emellertid visade sig att en av altarna i kören hade missat körlokalsändringen. Vid halv sju stormade hon in i Bloomsbury Baptist Church och hon kunde ta reda på var vi skulle vara. Tillsammans åkte vi buss till den nya lokalen (en annan kyrka - metodister den här gången) alltmedan vi på klassiskt artigt brittiskt sätt småpratade om körmusik, londontrafiken och det där sverigebesöket 1976 då hon tyvärr inte hunnit besöka Stockholm.

Till slut kom vi till rätt lokal, jag fick sitta med och sjunga under repetitionen och sedan skulle det bli audition med körledare och pianist. Då visade det sig att vi var tre stycken som skulle söka in. Samtidigt hade kören bara hyrt lokalen till prck nio. In på scenen kliver nämligen den sure vaktmästaren för kyrkan. Det är bråttom.

Jag fick nummer två i auditionturordningen. Jag får spurta fram till flygeln. Lämnar mina noter. Sjunger raskt igenom min utvalda sång. Körledaren tar, alltmedan han artigt ber om ursäkt för att det måste gå så fort, ett par toner neråt på klaviaturen. jag sjunger efter alltmedan jag mellan tonerna försäkrar honom att det absolut inte gör något och att jag har full förståelse för predikamentet.

"Right" sade han knappt tre minuter efter starten, och erbjöd mig en plats i kören. Vi skakade hand alltmedan han fortsatte att ursäkta brådskan och jag fortsatte försäkra honom om att det minsann inte gjorde något.

När jag kom ut i londonkvällen slog den svarta himlen emot mig, men luften var mild. Några restauranggäster slamrade längre bort. I min hand hade jag "Instructions", där det stod att konsertklädsel var "Black dinner suit, white shirt (no wing collars), black bow tie". Jag tänkte på att det där måste jag kolla upp vad det är för något. Därefter började jag gå mot the Underground - vad är det jag gett mig in på egentligen...

the U

När det gäller tekniska system pratar man ibland om en U-kurva. I början är det ofta en massa fel som måste rättas till. Sedan minskar det och under en lång tid är det inga fel alls. Sedan ökar felen igen. Min fredag var tvärtom.

Allt började ganska bra. Lektionerna på jobbet gick bra. Jag har massor med planeringsarbete, men det rullade också på ganska bra. Jag kom hem vid sextiden och tittar på klockan:

Om jag spurtar och har tur så hinner jag med Ikea-bussen om en halvtimme. Lite lakan. Lite tyg till soffan. Jag är hemma om två timmar. Om jag spurtar och har lite tur. Jag äter middag när jag kommer hem...

Just min tunnelbana går inte i tunnel och kallas med andra ord Overground. Snygga, fräscha tågset. Inte lika lågt som vanliga "the tube". Tyvärr går den inte lika ofta. Redan på Kew gardens station märker jag att jag inte kommer att hinna med "min" Ikeabuss.

Sedan kommer tåget. Det är fullt med unga och inte lika unga män i vita t-tröjor. Det är fotbollsmatch ikväll på Wembley mot Bulgarien. Precis bredvid den stora fotbollsstadion finns Ikea...

Man skulle kunna säga att fredagsrusningen var... intressant. Ikeabussen var 45 min försenad. När jag kommer fram till den storta blå plåtladan hade det tagit knappt två timmar.

Men det är synd att klaga. In i tygavdelningen som tyvärr är mycket mindre än på Kungens Kurva. Jag hittar dock lakan, tyg till soffan och dessutom en liten röd lampa. En titt på klockan - jag hinner nog med bussen tillbaka.

Jajemen. Kanske håller turen på att vända?

I Wyndham Junction måste jag byta tåg. Jag får vänta i 15 minuter, men precis när jag går på tåget märker jag att jag inte längre har min mobil i fickan. Av från tåget - som lämnar mig. Jag letar runt hela perrongen. Nada. En vänlig man hjälper mig och ringer mitt nummer: voice-mail.

Nästa tåg gick ytterligare 15 minuter senare. Kvart över 10, hungrig, trött och utan mobiltelefon kommer jag svärande hem till mitt hus. Mummel.

Mitt emot mitt lilla hus med min lilla lägenhet finns den lilla italienska restaurangen. När jag stapplar in, tar den polska servitrisen och den italienska kökschefen hand om mig. Raskt har jag ett glas rött och lite bröd med olivolja framför mig. Den italienska kökschefen frågar vad jag vill ha. När han ser hur villrådig jag är rekommenderar han "sirloin" och jag hör hur han säger till kocken: "the nice meat".

MIddagen är fantastisk, köttet gudomligt och den polska servitrisen skrattar åt min skämt. När grappan serveras börjar livet kännas ganska bra. En mobil är ju faktiskt bara en mobil. Och vad är några långtråkiga resor till Ikea mot en cappucino från himmelriket.

No man is an island...

zzzz

Någonstans måste det kanske märkas. Att flytta till London. Städa ut det gamla. Hyra ut. Skaffa nytt i London. Nytt jobb. Nya människor.

I lördags somnade jag klockan sju, trots att inte lägenheten var klar.

Och just nu - i London är klockan halv nio - känner jag hur ögonlocken är på väg ner.

Det är dags att sova lite. God natt.

Preliminär rapport från ett hem

Jag antar att den dagen alltid kommer om man flyttar till ett annat land. Då jag aldrig bott utanför Stockholm, så har det inte skett tidigare, men igår var det dags. Ända till igår hade jag ätit dagens alla mål utanför hemmet. Frukost på Starbuck's, lunch på jobbet eller ute någonstans och så fortsatte gärna lunchen på diverse etablissement ända tills det var dags att ta sig hem.

Men - midjemåttet började ge sig iväg, plånboken började bli tom - det var dags. Dags att inviga köket och laga mat - själv.

Inte långt från mitt hem i Kew finns en charmig plåtlada med texten Sainsbury's - det brittiska svaret på ICA-Kvantum. För att inte bli alltför äventyrliga sådär första dagen tänkte jag mig en pasta Carbonara. Pasta, bacon, ost och ägg. Enkelt, fyra ingredienser, det kan inte misslyckas.

Nämnde jag att jag har samma känslor vad gäller matlagning som när det gäller affärer? Efter 25 år som ungkarl tycker jag att jag borde vara bra på det här.

Det började ganska bra. Jag hittade färsk pasta (trevligt) och bacon (ett jättepaket - this is England). Ägg gick också bra, men osten... Då jag sett Wallece and Gromit fler gånger än vad jag vill erkänna, kände jag till infödingarnas inställning till cheese. Var ändå inte riktigt beredd på den vägg av platta, fyrkantiga paket av cheddar. Lagrat, vällagrat, mildlagrat, milt och skivat. Var finns parmesanen...?

Till slut gav jag upp. Jag hittade en påse med riven, lagrad, "vit" ost (ospecificerad) och tänkte att det nog ska gå bra. Något rivjärn hade jag inte och... vänta nu... jag behöver ju kniv och skärbräda. Och kanske lite frukost också vore bra att ha nu när jag redan är här...

I likhet med kusien ICA-Kvantum i Kungens Kurva gick allt detta att ordna. Kökskniv, skärbräda och juice till morgonmackan.

Brödet förtjänar ett eget stycke. Två hela längor av olika typer av fyrkantigt, färdigskivat bröd. Perfekt standardiserad för brödrosten och den fyrkantiga osten. Jag höll på att ge efter för majoritetskulturen, men hittade en liten avdelning för butiksbakat. Gott bröd, även i London, who knew?

Nu hade emellertid mängden mat blivit större. Inte jämfört med de andra i affären. Framför mig i kön stod en villamamma som köpte upp halva butiken och de andra påminde om henne.

Nej det hade blivit ganska mycket om man tänkt sig placera alltihopa i två kassar och cykla hem...

Mina cykelskills hade förbättrats radikalt på en vecka. Istället för att tänka "vänster" var och varannan sekund så behövde jag bara tänka efter vid särskilt komplicerade rondeller - vilka dock är talrika i det här landet. Jag hoppar dock över resten av resan hem som, trots att den maximalt är 1 km lång, innehöll 3 nära-döden upplevelser.

Väl hemma började jag dock med van hand förbereda maten (jag berättade väl hur bra jag är på matlagning)

Min spis hade egentligen förtjänat ett eget kapitel. Låt mig bara säga att min lilla lägenhet har den bästa spis jag någonsin haft. England har blivit Jaime Oliver-land. Vi pratar varmluftugn och fyra stora gaslågor att tillaga vad "le chef" än vill tillaga.

Men var tänder man gasen?

Nåja det luktade inte alltför mycket gas i våningen innan jag hittade rätt knapp. Varmt vatten på ett par sekunder med hjälp av gasspisen. Bacon i min nya stekpanna (varför vill inte tändmojängen funka, det här kan bli farligt - pust...). Man öppnar det inbrottssäkra plastpaketet på mindre än 2 minuter. Javisstja, salt till vattnet...

Salt...
Och svartpeppar...

Javisstja, färsk pasta ska ju inte koka så länge...

Till slut satt jag där med min överkokta, osaltade Carbonara och funderade, som vanligt på livet. Man kanske inte måste vara bra på matlagning? Man kanske kan överlåta spaghettilagandet till den lilla italienska restaurangen rakt över gatan?