i skuggan av en ny president

Idag - 8 maj 2017 -fick Frankrike en ny president. Ut från Élyséepalatset flyttade François Hollande och in flyttade Emmanuel Macron. Élyséepalatset ligger mitt i Paris, vid Champs-Elysées (förstås), men det är inte så lätt att se palatset från gatan. Det har alltid funnits säkerhetstjänst runt palatset, men de senaste två årens terroristattacker har satt sina spår i Paris.

Vart du än går träffar du på soldater, gendarmer och lokala poliser. Nu har kanske franska poliser aldrig haft något särskilt mysigt över sig. Medan en engelsk bobby fortfarande kan gå obeväpnad, så har den franska polisen, för mig, alltid haft ett drag av Gene Hackman i French Connection över sig. Möjligen effektiv. Möjligen korrumperad. Men mysig? Nej. Definitivt inte.

Sedan två år tillbaka, sedan attacken på Bataclan 2015, där 90 personer dödades och 200 sårades, går de fyra och fyra runt på staden och de är tungt beväpnade. Varje gång du går in på ett varuhus eller ett köpcentrum tittar vakter igenom din väska och du måste öppna din jacka, så att de kan se att du inte bär på en väst med sprängmedel. Överallt syns triangelformade skyltar i vitt, svart och rött och texten "vigipirate", som är en slags förkortning av "Vigilance, prévention et protection face à la menace terroriste", vilket ungefär betyder "Vaksamhet, förhindran och skydd gentemot terroristhotet".

Säkerhetskontroll på väg in på Comicon-Paris

Den första veckan jag bodde här tänkte jag hela tiden på alla dessa soldater och alla dessa kontroller. Sedan tänkte jag mindre på dem och numera reflekterar jag knappt över det. På samma sätt som flygresor numera måste planeras (Ligger min tandkräm i en liten genomskinlig plastpåse?), så är det likadant med musei- och operabesök. Det är betydligt mindre trassel om du inte har en väska med dig alls. Ska jag lämna min laptop på jobbet? Behöver jag den senare i kväll?

Men människan anpassar sig. Idag tänker jag knappt på de beväpnade poliserna och soldaterna. Kontrollerna är ett praktiskt problem, poliserna en del av gatulivet och livet går vidare.

I presidentvalet har frågan om terroristerna både varit den största frågan och ingen fråga alls. Genom liberala ekonomiska reformer vill Macron få den franska ekonomin att gå bättre. Därigenom bör utslagningen i förorterna, "les banlieus", bli mindre och utanförskapet hos unga män och kvinnor med rötter i Algeriet och Marocko. Le Pen hade en annan lösning, nämligen att inte släppa in några nya invandrare, men vad skulle egentligen hända med dem som redan fanns här...?

Att stoppa små grupper, eller enskilda individer som är beredda att offra sina egna liv, har alltid varit svårt. I början av 1800-talet kunde inte den franska armén försvara sig mot den första gerillakrigföringen i det ockuperade Spanien (guerilla= det lilla kriget). Den amerikanska militären hade samma problem i det som då hette Sydvietnam under 1960-talet och något senare visade nyheterna på TV ofta bilder på bombattentat i London, Madrid och Västtyskland när provisoriska IRA, ETA, eller Baader-Meinhofligan utfört ett av sina dåd.

För ett samhälle kan satsa hur mycket som helst på säkerhet. Det kommer ändå inte kunna upptäcka en ensam Breivik, eller asylsökande från Uzbekistan. Det går inte att se in i annan människas själ även om man skulle försöka. Det är omöjligt att skydda sig mot allt.

Detta praktiska problem är tydligt även i Paris. Visst finns det många poliser och visst är det svårt att ta sig in på Operan och Louvren. Men mest människor hittar du på pendeltåg och tunnelbanan. Varje dag förs mängder av människor fram och tillbaka mellan arbete och bostad i 10-miljonersstaden Paris. Jag byter varje dag mellan pendeltåg och tunnelbana på station "La Défense". Ibland är det så tjockt med folk att det är fullt på perrongen och en tjock folkmassa väntar i trappen på att få komma dit.

Och här finns det inga kontroller alls, trots att Madrid skakades av bombdåd på pendeltågen 2004. För det går helt enkelt inte.

Låter detta defaitistiskt? Kanske. Personligen menar jag faktiskt att det är tvärtom. Det kanske inte går att hitta alla människor som vill göra människor illa, men ännu värre vore att sluta leva. Jag skulle kunna sluta åka ut i världen, sluta åka till Paris (flera vänner frågade i somras hur jag vågade, där sker ju en massa terroristdåd) och mena att lösningen ligger i stängda gränser och att misstänkliggöra stora grupper av människor på grund av vad ett fåtal i gruppen gör.

Därför ser jag valet av den nye franska presidenten som något väldigt positivt. Det är möjligt att hans lösningar är fel, det är möjligt att det inte blir bättre. Men i Frankrike valde 2 av 3 att hoppas på optimismen. Att tro på öppenhet och samarbete istället för slutenhet och misstänksamhet.

Journalister i väntan på Macron under presidentvalet

Nu vore ju inte detta Frankrike om denna valda optimism inte var parad med en stor dos "ennui" - missmod. På frågan om ifall det kommer att bli bättre svarar med fransmannen gärna med en uttrycksfull axelryckning, handflator som riktas uppåt och ett pfff-ljud som ungefär betyder "det går inte riktigt att säga och troligen inte, men vad ska man göra, du förstår".

Som intellektuell tar jag detta missmod som ett tecken på intelligens. Som alla vet, är skillnaden mellan pessimisten och optimisten den, att pessimisten är bättre informerad. Den dag Frankrike skulle motta en ny president med hallelujarop och gnistrande ögon - det är dagen jag skulle bli riktigt rädd.

Och flytta härifrån.

en smula risigt

För något år sedan åkte jag och några mc-kamrater in i den franska staden med det - tyvärr - passande namnet Ussel. Efter att ha förirrat oss in på sjukhusets parkeringsplats utan att hitta en väg ut (mitt fel - jag ledde konvojen in på denna genväg - host), lyckades vi hitta stadens "main drag". Efter tio minuter på denna åkte vi raskt vidare mot nästa stad. Denna lilla stad - Ussel - höll nämligen på att stänga, inte bara för dagen, utan på ett mer permanent sätt. Hälften av butikerna var stängda och i dess efterföljd fanns det en tydlig risighetskänsla. Det var mer skräp på gatorna, eller så var det inte det egentligen, utan det är bara så jag kommer ihåg det, men över alltihopa fanns en tydlig övergivenhet. Ussel hade passerat sitt bäst före datum. Och det hände nog för ett bra tag sedan.

En kall och regnig dag med presidentval i Frankrike

Men man behöver inte åka till Ussel för att se detta. För någon vecka sedan gjorde jag ett kortare besök i Sverige och skillnaden mellan färden in från flygplatsen till huvudstaden visar en hel del. Inte för att pendeltåget mellan Arlanda och Stockholm skulle vara någon skönhetsupplevelse, men RER B, som pendeltåget heter från Paris ut till flygplatsen är betydligt... "risigare". Du åker genom ett långt, till vissa delar övergivet, industrilandskap och själva tågen brottas med graffittiproblematik. Vem tar hand om det här?

En berömd konstvetare på 1800-talet, John Ruskin, skrev om värdet av att låta saker bli gamla och förfalla. Snygga teckningar i "Stones of Venice" ledde fram till nyanlagda ruiner i engelska parker -det skulle se gammalt och slitet ut och om det inte fanns någon gammal ruin sedan tidigare, så fick man väl bygga en. Vid en helt annan mc-resa hamnade jag utanför ett kommunisttida industrilandskap i Albanien. Jag och mitt resesällskap slet fram våra kameror och utropade "oooh" och "aaah" över de bruna rostskeletten som sakta oxiderade tillbaka till de molekyler de en gång kom från innan de renades till rent ferrum av några albanska ingenjörer vid en masugn.

Det finns något magnifikt över denna långsamma kollaps, men efter denna fotosession kunde ju vi på besök sätta oss på våra motorcyklar och helt enkelt åka därifrån. Det är svårare om du sitter i Ussel. Ska även du åka från detta ställe där du växt upp? Ifall du tänker dig sälja ditt hus, vad kommer du få för det?

Det är denna risighet som står i fokus i dagens presidentval i Frankrike. Båda presidentkandidaterna presenterar ungefär samma bild av ett dysfunktionellt Frankrike, med hög arbetslöshet och en ännu markantare brist på jobb för unga. Det är denna franska risighet som medfört att den sittande presidenten inte ställde upp till omval och som lett fram till kandidater från partier som tillsammans bara innehar 2 av Nationalförsamlingens 577 platser. Presidentvalets första omgång visade med tydlighet att väljarna ville kasta ut de gamla gardet. Det krävs förändring.

Men hur och vad? Vad är det då som ska göras åt detta långsamma förfall?

Det är här presidentkandidaterna skiljer sig åt. Den ene, Macron, menar att lösningen finns hos alla fransmän. Alla både måste och kan arbeta för lösa Frankrikes problem. För den som kan sin ideologilära, är han en en nästan klassisk socialliberal. John Stuart Mill skulle gråta i sin himmel. Den andra, Le Pen, följer ett, om möjligt, ännu äldre recept: det är de andras fel. Om tar bort dem, så kommer allt att bli bra igen. Vilka är då dessa andra? Jag dels är det muslimerna och invandrarnas fel, men det är långt ifrån bara dem Le Pen skyller på. Eliten, storstadssnobbarna och kapitalisterna får en minst lika stor del av skopan över allt som är fel på Frankrike och som lett fram till Ussels förfall. Tar vi bort dem, eller begränsar deras makt, då kommer ett tidigare, bättre, Frankrike åter resa sig ur askan som en fågel Fenix.

Historikern i mig gör gärna jämförelser till historiska vändpunkter. Ingenjören i mig ser hur svårt det är att vända åter när en ny teknik väl fått fäste. Båda två vet att det är omöjligt att gå tillbaka till en annan tid. Oavsett om det gällde skrivare på 1400-talet, vävare på 1700-talet, eller  grafikerna i tidningsindustrin på 1980-talet, så är det lönlöst att försöka gå tillbaka till en annan tid. Jag har ingen aning om vad som en gång ledde fram till staden Ussels födelse och tillväxt. Inte heller vad som lett fram till dess nutida förfall.

Men lösningen för Ussel ligger inte i gårdagen. Och visst är det praktiskt att ha några andra att skylla på, vare sig det är förtjänt eller inte. Men historia är bara nyttigt som ett analysinstrument. Ett sätt att förstå vad som hänt och undvika misstag. Det är inte en destination. Det är omöjligt att gå tillbaka i historien och dumdristigt att försöka.

Mediepådraget är stort i Paris

Det bör inte vara alltför svårt att från denna artikel förstå var mina personliga preferenser ligger. Efter Brexit och Trump är det många som ser dagens valvaka framför sig med fasa. Då finner statistiknörden i mig (låter jag schizofren... må så vara, jag föredrar termen "rikt inre liv") tröst hos statistiksajten fivethirtyeight.com. De var en av få, som gav Trump en ganska god chans att vinna i november förra året. Därför läser jag gärna artiklar om hur löjligt liten sannolikheten är för att Le Pen skulle vinna idag.

Och om hon ändå skulle lyckas med det högst osannolika?

I morgon är det helgdag i Frankrike då Andra Världskrigets slut högtidlighålls. Dagen efter detta har man i så fall ett val. Antingen kan man försöka bygga en bättre värld. Eller så kan man skylla på någon annan.