måndag 27 september 2010

The heat is off.

"Fördomar fördummar", lärde jag mig som barn under 70-talet och jag har alltid haft svårt för människor som hävdar att någon är på ett sätt för att han eller hon är kvinna, svensk, amerikan etc, etc. För ungefär 20 år sedan bodde jag i ett litet kollektiv vi kallade "kolschosen" - tre akademiker med massor av högskolepoäng, där en av oss kom på devisen: "Man ska vara rädd om sina fördomar - det ligger generationers erfarenhet i dem". Eller var det så, att det var någon bekant som myntade frasen? Hursomhelst skrattade vi gott åt det - vi visste ju alla tre att fördomar fördummar.

Efter en månad i London skäms jag å min fördomsfrie tidigare personas vägnar. Jag är ju här för äventyrets skull. För att uppleva storstaden. För att leva... Istället hakar jag upp mig på petitesser.

Denna artikel kommer alltså att behandla brittisk byggnadskonst!

Min lilla lägenhet har väldigt vackra fönster. Huset ligger i ett område som byggdes upp efter engelska Garden City-ideal kring förra sekelskiftet. Det finns en liten täppa både framför och bakom huset. Inte långt bort finns en järnvägsstation med tåg till centrala staden. Jag misstänker att fönstern är original - bågarna har vackra avfasningar inåt för att profilerna ska vara smäckrare. De är alldeles nymålade med högblank vit färg - snyggt.

Men vad gör väl det när de är hopplöst felkonstruerade. Fönterbågarna är två, en ovanpå den andra och för att öppna fönstet drar man den inre fönsterbågen rakt uppåt. Är det tänkt. Denna funktion kan gå precis hur trögt som helst vilkert innebär att man måste ta i. Mycket. Enligt ketchupeffektens alla regler öppnas plötsligt fönstret och smäller i det översta läget. Har man tur går inte fönsterrutan sönder. Om man vill böja sig ut märker man att fönsterbågen bara åkt upp till hälften så man måste böla sig ner för att titta ut. I det läget finns alla möjligheter för fönsterbågen att falla ner igen så att man har sin alldeles egna lilla hemmagiljotin. Det finns ett intrikat system av motvikter inne i själva karmen, men även detta verkar vara från förra sekelskiftet.

Men detta är fortfarande bara en del av charmen. Dessutom - det börjar bli höst här, vem skulle vilja öppna fönstret. (Well, jag måste ibland öppna föstret, för om jag försöker steka bacon utan att göra det går ett av brandlarmen (jag har fyra stycken i min lägenhet...) igång, men det är en annan historia). Nej - att fönstret kan förvandlas till en giljotin är fortfarande sådant man skulle kunna fördra. Att mina fönster bara har enkelglas är sämre - det kommer bli en kall vinter - men i princip skulle den här fönstertypen kan ha både tre och fyra glas. Då skulle i och för sig fönsterbågen bli mycket tyngre och giljotineffekten bli mer märkbar, men det börjar bli höst - vem skulle vilja öppna fönstret.

Nej, det stora problemet med fönstertypen är att det inte går att täta. Har ni sett svenska radhusområden på höstarna. Överallt går rundlagda husfäder runt med nyinköpt o-list man sätter upp för att hejda den annalkande vargavintern. Jag skulle också vilja gå och köpa o-list, men var ska jag sätta den? Då fönstret ska glida upp och ner kan man inte sätta den någonstans på fönstrets sidor. Det finns en glipa där och så kommer det att förbli.

Jag sover med mitt ansikte alldeles under ett av mina fönster. I lördags natt kom hösten till London med temperaturer ner mot 6 grader. Vid fyratiden vaknade jag av att det blåste, men fönstret var stängt. Det var bara en liten extrafiness som på ett naturligt sätt berättade för mig att vi går mot kallare tider. Plötsligt förstod jag nyttan med nattmössa och kommer att ge mig iväg att leta efter slikt.

Jag har med andra ord världens mest korkade fönster. Och så finns det britter som frågar sig varför de inte längre är en ledande industrination... Pyttsan.

Så. Nu känns det bättre. Annars i London njuter jag av äventyret och upplever storstan...

söndag 26 september 2010

45

I början av "Barndomsminnen" funderar Jan Myrdal över att han inte längre går fortare än de flesta andra och att två tredjedelar av livet förflutit. Över internet fick jag idag ett meddelande från en av mina brorsöner att "Whoah! ett år närmare döden...;D"

Att bli fyrtiofem som jag blev idag är å ena sidan kanske inte en gammal ålder. Å andra sidan har troligen mer än hälften av tiden på jorden gått. Sker denna bemärkelse en regnig dag i London vore det skönt om man kände lite vishet och erfarenhet... Lite mer vishet och erfarenhet.

På en pub i kväll kom jag att tänka på min första tågluff. Året var 1986. Jag och en kamrat hade båda avslutat vår militärtjänst och åkte söderut för att göra järnvägarna farliga. Nu var vi kanske inte så förfärligt farliga av oss. Vi besteg vulkanen Stromboli och ägnade märkligt många nätter på tåg för att spara pengar. Vi blev bitna av kultur och åkte land och riken runt för att lyssna på klassiska konserter. Tjajkovskij i Rom, Strauss i Wien och i Venedig hamnade vi på en mycket flott konsert med renässansmusik. Alla var där, borgmästare och gräddan av Venedigs parnass, alla i aftonkläder. Dessutom fanns där två smutsiga svenskar i jeans och lunch i plastpåse. Den konsert jag minns bäst var emellertid i Verona. Utomhus i en munkträdgård lyssnade vi på pianomusik. Jag minns inte längre vad vi lyssnade på, men mot kvällshimlen teckande sig svalor som flög i kapp med tonerna från pianot.

Tågen gick ungefär lika fort som idag. Att hålla kontakten med hemmet var desto trassligare. En gång per vecka försökte jag ringa föräldrar och det innebar att man var tvungen att uppsöka centralposten/centraltelefonstationen och beställa samtal. När man väl fick kontakt var linjen brusig och kvalitén på ljudet dåligt.

Pengahanterandet var ännu trassligare. I en pengapåse runt magen låg resans resecheckar. För varje transaktion fick man bara mindre och mindre pengar. En gång tog Banco di Napoli 15% av värdet... Kontakter med vänner skedde genom dussintals vykort som skulle skickas första veckan för att hinna hem i tid innan man själv kom hem. En trevlig kvinna som jag då hade kontakt med fick ett brev - på papper...

Käre yngre läsare: Nej Detta är inte en beskrivning av 1800-talet - även om en del saker faktiskt liknar 1800-tal mer än dagens kommunikationssamhälle,

Jag längtar inte tillbaka. Tvärtom. Idag har jag fått en sådan mängd hälsningar över mobilen och internet att det nästan kommer fram en liten tår. Jag träffar ganska ofta människor i min ålder som muttrar över internets ytlighet, men de ser inte att alternativet till ytligheten på Facebook och sms inte är genomtänkta och filosofiska brev till nära vänner. För handen på hjärtat - hur ofta sändes dessa brev? En gång per månad? En gång per år? Gjordes det oftare än idag?

Min 83-åriga mor har estniska väninnor i Toronto, Tallinn och Melbourne. Med hjälp av några knapptryckningar skickar de meddeladen och bilder till varandra. Och allt detta har skett de senaste 20 åren.

Det är en fantastisk tid vi lever i med en värld som blir lättare och lättare att komma till. Med flygplan eller med elektroniska meddelanden.

Undrar vad som kommer att hända nästa 20 år?

fredag 24 september 2010

boule, petanca, boccia och... bowles

Sporten finns i många länder. Den går ut på att man först kastar en liten boll en bit bort. Sedan kastar man lite större bollar efter den. Man är i två lag och den som kommer närmast den lilla bollen har vunnit. Enkelt.

Men, som salig far brukade säga, varför göra det enkelt för sig?

Den engelska versionen av detta spel heter bowles och då det finns gräsmattor här istället för grusplaner, spelas spelet på gräs. Kloten man kastar är större än i boule och av trä så man kan inte kasta klotet - man rullar bara. Så långt är det fortfarande ganska enkelt...

Min introduktion i denna ädla sport skedde en kväll i veckan som gick. Bakom parkeringsplatsen till en pub, där fanns en liten trädörr i en mur. Det såg ut vara en dörr som skulle kunna leda till en återvinningsstation eller kanske en eltransformator. Nej - bakom dörren öppnade sig en oas mitt i stan. En gräsmatta med ofattbart kort, tätt gräs, en liten paviljong och några bord där man kunde dricka sin medhavda pint från puben.

Så då är det väl bara att kasta ut den lilla bollen, "the jack"?

Låt mig först berätta att de regler som följer är de regler som gäller för just den här klubben. De kallas "Elizabethans Bowles" och skiljer sig "Elizabethan Tudor Bowles" och bara alldeles vanlig "Bowles"- för den enkle lekman som jag är när det gäller Bowles är det dock oklart på vilket sätt reglerna är annorlunda. Denna form av Bowles spelas bara på just den här Bowles-banan som i sin tur räknar sina anor till 1500-talet, då Francis Drake lär ha sagt till drottningens sändebud att den spanska armadan får vänta - han ska spela klart sitt parti bowles. Detta skedde på denna bana. Eller var det möjligen så att banan då låg någgra hundra meter söderut. Och möjligen finns det en Bowles-klubb i Southhampton som har samma regler.

Hursomhelst:

Elizabethan Bowles spelas på diagonalen över en gräsrektangel. På så vis kan två spel fortgå samtidigt - man kastar förbi varandra så möjligheten finns att man kan krocka med ett helt annat spel. Sedan är inte kloten sfäriska utan lätt trattformade - i denna variant är lutningen 13°. Detta innebär att så länge klotet rullar i god fart går den ganska rakt fram, men när den saktar in börjar den svänga mot "tratt"-hållet. Det visar sig att den börjar svänga ganska mycket. Till och med väldigt mycket. Kanten av gräsmattan lutar dessutom svagt uppåt, så om man kastar sitt klot med lagom fart mot kanten av gräsmattan kommer den att genomföra en sväng på nästan 180° - som överdelen av en käpp ungefär.

Så vart siktar man då när man ska kasta...? Ja - just det...

Att ha ett spel där man bara kastar åt det håll dit man vill att den ska träffa? Att ha samma regler som alla andra, när man faktiskt kan ha några som ingen annan har men som fanns för 400 år sedan? Allt detta är en excentricitet som - jag är inte förtjust i "nationella karaktärsdrag" - men det är svårt att komma förbi adjektivet "brittiskt". Att man absolut inte börjar svettas och att man med fördel kan ta ett glas vin eller en pint samtidigt som spelet pågår är också...: "brittiskt"

Så hur gick det?

Till slut lyckades jag börja kasta åt ett håll som var långt från den plats dit jag ville hamna och mitt lag lyckades vinna mot ett annat nybörjarlag. Gott så. Dessutom var det en väldigt trevlig kväll.

lördag 18 september 2010

att bada eller inte bada

Mitt badrum har inte fungerat. Eller låt mig vara en smula mer precis i min problembeskrivning. Allt har fungerat väldigt bra. Det är fräscht, stort, nykaklat - allt det ett brittiskt badrum inte är känt för att vara. Men det det har inte funnits något varmvatten.

Den trogne läsaren av denna blogg vet att det beror på att en anonym rörmokare kopplat mitt varmvatten till grannens badrum. Och för att nu inte vara helt oförstående måste jag berätta att mitt badrum inte ligger i min lägenhet utan ca 5 m bort i den kommunala korridoren. Det finns en fin silvrig trea på dörren (jag bor i "flat 3") och det är jag som har nyckeln. Ett privat badrum - en bit bort - utan varmvatten.

När jag flyttade in för tre veckor sedan påpekade jag detta för min förvaltare och sedan dess har jag varje morgon smugit in i grannens badrum för en dusch (där mitt varmvatten finns) och därefter smugit tillbaka till mitt. Varje eftermiddag när jag kommit hem har jag provat ifall det varit en rörmokare på plats, men... varje eftermiddag har jag blivit besviken.

Jag har skickat mail, som kommit i retur med meddelande om att just min förvaltare är på semester. Jag har ringt förvaltarens ersättare, men hamnat hos hennes ersättare. Alltså ersättarens ersättare. Under dessa samtal har mina motståndare ibland kommit med ett anspråkslöst förslag: Vi byter siffror på badrumsdörrarna - det vill säga: Jag måste byta badrum.

Det är inget fel med det andra badrummet. Porslinet är desamma. Dessutom finns mitt varma vatten där, men det är mindre och har inget fönster...

Vad göra? Hur mycket kraft lägga på detta projekt? Hur mycket ska jag kräva min rätt?

För ett badrum? Där det andra badrummet fungerar lika bra och kommer troligen inte bli lika kallt i vinter (vi pratar enkelglas, obefintliga lister och en enkel handdukshållare som ska värma alltihopa).

När jag skriver detta är kampen redan över och jag slickar mina sår på en pub över en "bitter". Jag förlorade. Trots välformulerade argument var Claire (förvaltaren) obeveklig. Inte en antydan till ekonomisk kompensation. Inga alternativ. Jag var tvungen att flytta. Min granne skulle flytta in idag.

Så i morse tog jag mitt pick och pack och flyttade badrum. Jag tog fram min lilla fickkniv och skruvade ut siffrorna och bytte (för det hade ingen gjort)

Dagen har gått. Ingen har flyttat in och fortfarande har jag inte fått nyckeln till mitt badrum, som står öppet till alla. Troligen kommer ingen att flytta in på ytterligare en vecka. Nyckeln får jag se mig efter på månen, men antagligen kommer en hantverkare skickas dit för att byta numren på badrumsdörrarna, så...

fredag 17 september 2010

vardag

Upp på morgonen. In i duschen. Hitta frukost i kylskåpet. Hitta några slags kläder. Borsta tänderna. Iväg till jobbet. Vardag med andra ord.

Det hände häromkvällen. Ända tills nu har det varit massor att göra och mängder av bekymmer och trådar att reda ut. Ordna lägenhet. Ordna säng. Ordna sängkläder. Fixa mat. Fixa terminsplaneringar. Förstå datasystemet.

etc.

Och så för två kvällar sedan. Inte så att det inte finns saker att göra. Man borde ordna en smoking (min nya kör sjunger i smoking). Man borde besöka Kew gardens (världens mest berömda botaniska trädgård - två stenkast från mitt hem). Man borde besöka operan. Man borde...

Men inget av det är sådant man skulle ha ordnat igår. Inget av det begränsar livet. Inget av det medför att jag förlorar pengar varje dag, eller medför att jag vaknar med en krokig rygg, eller...

Visst. Det är ett slags nytt "studentliv", med en alldeles för liten lägenhet och ett alldeles för stort intag av alkohol. Men... allt är ordnat. Allt rullar på. jag kan namnen på nästan alla nya elever. Livet - istället för att vara fullt av hinder - rullar på.

Skönt...

Börjar det inte bli lite tråkigt nu...

fredag 10 september 2010

C2H5OH

Jag är i vanliga fall inte så förtjust i kulturrelativism. Med hjälp av denna skapelse kan man förstå och förklara kvinnoförtryck och massmord med en axelryckning: Så såg moralen ut på denna tid. En gång stod jag och och diskuterade polsk-svenska kriget 1656 med en kulturrelativist och då... Men om jag skulle fortsätta detta sidospår skulle vi handla långt från dagens ämne - en annan gång kanske. Idag ska det handla om alkohol.

Jag borde ha förstått att något var annorlunda redan andra dagen på det nya jobbet här i London. Vi hade besök och föreläsning av en representant från "Child-Protection-Services" från kommundelen Richmond där min arbetsplats ligger. En del av dagens föreläsning gick åt att värdera några "cases" i allvarlighet. Vi fick några scenarier beskrivna för oss och skulle skriva 1-10 i allvarlighet på det vi fått oss beskrivet. Ett case  handlade om alkohol. En fiktiv förälder berättar för oss att hon låtit hennes 5-årige barn smaka lite sprit. För att se hur det är. Hur allvarligt är detta?

Alla svenskar i min grupp skrev något mellan 8 och 10. Detta var kanske inte omedelbart livshotande, men allvarligt var det. Mycket allvarligt. I min grupp satt en engelsk lärare och lite försynt tittade hon ner på sitt papper där hon skrivit 4 eller 5, för: "everybody does that"...

Igår var jag på körrep med min nya kör. Uppsjungningen gick befriande fort. Två övningar, sedan var det klart. Under repet var moralen låg. Så fort sopranerna skulle specialrepa, tog basarna detta som ett klartecken att börja prata och skämta - ganska högljutt. Min inre preussare protesterade, men tänkte att man kanske inte ska börja protestera direkt i början.

Sedan blev det paus. Jag pratade med mina grannar som på brittiskt vis var oerhört vänliga och engagerade sig i ifall jag skulle vara med på nästa produktion (jag är reserv). Efter fem minuter sade min bänkkamrat: "Well, are you coming to the pub?"

I Sverige går man inte till puben mitt i repetitionen. I min senaste kör fanns det strikta regler om alkoholintag och i repetitionspausen fick man kaffe eller kanske en frukt - bra med fruktsocker för att vara koncentrerad hela repet...

When in Rome... Jag följde med till puben, min kamrat frågade om jag ville ha en pint, men innan han hann försvinna in i puben lyckades jag få fram: half-pint. För vi stod ju ute på trottoaren med våra glas av vin och öl - det kan man göra i London. Där stod delar av altstämman och pratet var som i vilken kör som helst - man pratade om körresor och dirigenter.

Min half-pint kom ut och jag kände mig en smula mesig, för de andra hade inte gjort samma halvabsolutistiska val som jag. Efter en mycket trevlig kvart var det dags att sjunga igen...

Ok, noterna stod inte lika stabilt på pappret längre. Vi sjöng dessutom en mässa av Janacek skriven på kyrkslaviska... Min skolkyrkslaviska har varit stabilare. Kördiciplinen var om möjligt ännu lägre. Ändå lät det bra om kören. Riktigt bra.

Märkligt.

Eländiga kulturrelativism...

onsdag 8 september 2010

att auditia (=att sjunga upp)

Om man vill sjunga i kör måste man sjunga upp för kören. En audition. Detta är inte för de svagsinta. En audition kan nämligen se ut på många olika sätt och den nervöse koristen vet inte i förväg vad som ska hända. Oftast ska man ha förberett en sång och man står där med noterna i handen, men sedan...

En gång skulle jag sjunga upp för en kör i Stockholm. Körledaren hade meddelat att det skulle ske efter högmässan i en kyrka, men före en annan repetition han skulle ha samma dag. Jag kom dit vid utsatt klockslag, men högmässan var fortfarande i full gång. Man väntar. Och väntar, Och väntar lite till. Till slut var högmässan klar, men det var bara 15 minuter till den andra repetitionen och det visade sig att det var ytterligare en aspirant som skulle sjunga. Enda pianot stod i samma lokal där kyrkans kör skulle klä om. Medan körledaren åt korv och kören klädde om stod jag och den andre och sjöng var sin sång. (jag kom med i kören men slutade efter ett halvår)

En annan gång skulle jag försöka mig på en prestigekör. I en lång rad satt 8 personer och lyssnade. Lokalen hade nästan ingen efterklang så det kändes som att man sjöng alldeles för svagt hela tiden. När notläsningen skulle testas fick jag ett papper med ett tiotal notsystem. "Sjung nummer 7" sade någon. "Här har du ett f". Att sjunga direkt ur pappret är inte min starkaste sida. att göra det när 8 notläsningsfantomer sitter och tittar på gör det inte lättare: "Krax", fick jag ur mig, men även den enklaste treklang tog tid och så var det rytmen också... Alla åtta sitter fortfarande och tittar... Jag tröstar mig fortfarande med att mannen efter mig svimmade (hörde jag skvallervägen senare) och det gjorde faktiskt inte jag (men jag fick inte giget).

När jag försökte komma med i kören till "Kristina från Duvemåla" satt både Björn och Benny och lyssnade. Allt spelades in på video, men trots detta fick jag inte jobbet.

Över internet hade jag hittat en kör i London, London Symphony Chorus, kören som sjunger med London Symphony Orchestra. Namnet låter bra. Det låter mycket bra... frågan är om det inte låter lite väl bra. Hur bra är egentligen lilla jag på det här med sång? De vill säkert dessutom att jag ska sjunga direkt från ett sånt där papper med 10 notsystem. Bäst att inte utsätta sig för detta. Då kan man ju bli besviken.

Men vänta! Är inte besvikelse en av de mest missförstådda känslorna som finns? Om man blir besviken, innebär det ju att man försökt nå någonting. Ok, det gick kanske inte, men man försökte. Tänk om man aldrig skulle bli besviken. Då har man aldrig testat sina gränser. Man borde bli mer besviken! Oftare!

I ett anfall av detta resonemang skickade jag in en ansökan och tillbaka kom ett brev! Ett riktigt brev! På papper, med frimärken etc! Jag bads infinna mig å Bloomsbury Baptist Church i kväll för att sjunga upp efter kvällens repetition. För att få en känsla för kören ombads jag sitta med under repetitionen som började halv sju på kvällen.

Sagt och gjort. Med not i hand kom jag välplanerat till kyrkan en kvart före repetitionsstart. I Bloomsbury Baptist Church fanns... ingen. I alla fall ingen London Symphony Chorus. Några människor pratar lite med varandra och en väldigt vänlig kvinna frågade mig vad jag ville. Jag berättade och hon sade till mig att kören inte skulle sjunga där denna dag - något hade ändrats. De skulle sjunga i en annan repetitionslokal. Men vilken?

Jag tog upp mitt brev, kollade datum och annat. Men det borde ju vara här. På brevet fanns ett telefonnummer, men för några dagar sedan tappade jag min mobil...

Den hjälpsamma damen hjälper mig ringa till den ansvarige för körens autiotionar (säger man så?), men där fanns bara en telefonsvarare. Det verkade inte bli någon audition idag.

Emellertid visade sig att en av altarna i kören hade missat körlokalsändringen. Vid halv sju stormade hon in i Bloomsbury Baptist Church och hon kunde ta reda på var vi skulle vara. Tillsammans åkte vi buss till den nya lokalen (en annan kyrka - metodister den här gången) alltmedan vi på klassiskt artigt brittiskt sätt småpratade om körmusik, londontrafiken och det där sverigebesöket 1976 då hon tyvärr inte hunnit besöka Stockholm.

Till slut kom vi till rätt lokal, jag fick sitta med och sjunga under repetitionen och sedan skulle det bli audition med körledare och pianist. Då visade det sig att vi var tre stycken som skulle söka in. Samtidigt hade kören bara hyrt lokalen till prck nio. In på scenen kliver nämligen den sure vaktmästaren för kyrkan. Det är bråttom.

Jag fick nummer två i auditionturordningen. Jag får spurta fram till flygeln. Lämnar mina noter. Sjunger raskt igenom min utvalda sång. Körledaren tar, alltmedan han artigt ber om ursäkt för att det måste gå så fort, ett par toner neråt på klaviaturen. jag sjunger efter alltmedan jag mellan tonerna försäkrar honom att det absolut inte gör något och att jag har full förståelse för predikamentet.

"Right" sade han knappt tre minuter efter starten, och erbjöd mig en plats i kören. Vi skakade hand alltmedan han fortsatte att ursäkta brådskan och jag fortsatte försäkra honom om att det minsann inte gjorde något.

När jag kom ut i londonkvällen slog den svarta himlen emot mig, men luften var mild. Några restauranggäster slamrade längre bort. I min hand hade jag "Instructions", där det stod att konsertklädsel var "Black dinner suit, white shirt (no wing collars), black bow tie". Jag tänkte på att det där måste jag kolla upp vad det är för något. Därefter började jag gå mot the Underground - vad är det jag gett mig in på egentligen...

lördag 4 september 2010

the U

När det gäller tekniska system pratar man ibland om en U-kurva. I början är det ofta en massa fel som måste rättas till. Sedan minskar det och under en lång tid är det inga fel alls. Sedan ökar felen igen. Min fredag var tvärtom.

Allt började ganska bra. Lektionerna på jobbet gick bra. Jag har massor med planeringsarbete, men det rullade också på ganska bra. Jag kom hem vid sextiden och tittar på klockan:

Om jag spurtar och har tur så hinner jag med Ikea-bussen om en halvtimme. Lite lakan. Lite tyg till soffan. Jag är hemma om två timmar. Om jag spurtar och har lite tur. Jag äter middag när jag kommer hem...

Just min tunnelbana går inte i tunnel och kallas med andra ord Overground. Snygga, fräscha tågset. Inte lika lågt som vanliga "the tube". Tyvärr går den inte lika ofta. Redan på Kew gardens station märker jag att jag inte kommer att hinna med "min" Ikeabuss.

Sedan kommer tåget. Det är fullt med unga och inte lika unga män i vita t-tröjor. Det är fotbollsmatch ikväll på Wembley mot Bulgarien. Precis bredvid den stora fotbollsstadion finns Ikea...

Man skulle kunna säga att fredagsrusningen var... intressant. Ikeabussen var 45 min försenad. När jag kommer fram till den storta blå plåtladan hade det tagit knappt två timmar.

Men det är synd att klaga. In i tygavdelningen som tyvärr är mycket mindre än på Kungens Kurva. Jag hittar dock lakan, tyg till soffan och dessutom en liten röd lampa. En titt på klockan - jag hinner nog med bussen tillbaka.

Jajemen. Kanske håller turen på att vända?

I Wyndham Junction måste jag byta tåg. Jag får vänta i 15 minuter, men precis när jag går på tåget märker jag att jag inte längre har min mobil i fickan. Av från tåget - som lämnar mig. Jag letar runt hela perrongen. Nada. En vänlig man hjälper mig och ringer mitt nummer: voice-mail.

Nästa tåg gick ytterligare 15 minuter senare. Kvart över 10, hungrig, trött och utan mobiltelefon kommer jag svärande hem till mitt hus. Mummel.

Mitt emot mitt lilla hus med min lilla lägenhet finns den lilla italienska restaurangen. När jag stapplar in, tar den polska servitrisen och den italienska kökschefen hand om mig. Raskt har jag ett glas rött och lite bröd med olivolja framför mig. Den italienska kökschefen frågar vad jag vill ha. När han ser hur villrådig jag är rekommenderar han "sirloin" och jag hör hur han säger till kocken: "the nice meat".

MIddagen är fantastisk, köttet gudomligt och den polska servitrisen skrattar åt min skämt. När grappan serveras börjar livet kännas ganska bra. En mobil är ju faktiskt bara en mobil. Och vad är några långtråkiga resor till Ikea mot en cappucino från himmelriket.

No man is an island...