tisdag 27 september 2011

i exil

Det finns tillfällen då hemmet känns långt borta och själen längtar till den plätt på jorden den såg barndomens ljus. Tänk till exempel på Kristina i Mobergs utvandrarserie, som aldrig slutade längta hem.

För några år sedan var jag i Argentina över jul och nyår. Under själva julafton tänkte jag inte så mycket på det, för den lååånga flyresan (aerolineas Argentinas har väldigt lite plats mellan sina säten - det är 16 timmar mellan Madrid och Buenos Aires) medförde att jag mest koncentrerade mig på att hålla mig vaken. I storstaden fanns det också ställen som var öppna under juldagen - jag minns att jag dansade tango…

Men till nyår hade jag kommit ut till den fashionabla strandstaden Pinamar. En vacker strand där tyska nybyggare hade planterat tallar kring förra sekelskiftet för att binda den undflyende sanden. Här finns Argentinas svar på Båstad och säsongen startar vid nyår. Alla Buenos Aires ”brats” är där och festar och har stora middagar. Alla festade… utom jag. Jag hade redan varit där några dagar och haft mycket trevligt och relaxat och ätit fantastiska biffmiddagar (Pampas ligger strax bredvid). Men på nyårsafton var alla restauranger bokade, pubarna hade specialpartyn och enda stället jag hittade mat på var en sandwichbar…

Vid själva tolvslaget strövade jag runt på stranden och tittade på alla andra som hade roligt, medan jag själv kände mig ensammare och ensammare. Tankar om ”Varför är jag här - egentligen” började rumstrera om i mitt inre. Då kom det fram en skara ungdomar som önskade mig gott mytt år… Jag är ju en tuff kille, så jag började inte gråta, men just då…

London är fantastiskt. Kulturutbudet här är nästan löjligt bra. Och så kvantiteten på det. Pubar och restauranger är billigare än hemma och dessutom trevligare (oftast). Allt händer här.

Och ändå. På Facebook hade någon satt ut en bild från Svedala, med röda och gula färger - så ser inte hösten ut här. Visst finns det bruna löv och så, men det kommer att finnas bruna löv fortfarande om två månader. Gräset gulnar inte, därför att det är grönt hela året runt.

I Sverige är hösten en explosion av färger som en vacker höstsöndag i sol är lika vacker som när körsbärsträden blommar i Japan. Men det är lika kortvarigt. En vansinnigt vacker flämtning före vintermörkret. Som en vacker solnedgång före natten.

Här blir inte vinternatten vare sig lika sträng, eller lång. Jag minns en vacker februarisöndag, då termometern letat sig upp över 10-strecket och jag var ute i Kew Gardens och allt kändes bra, då Sverige vid samma tidpunkt var djupt inbäddat i en sträng vinter.

Men just nu. När hösten är som vackrast i Sverige.

Då längtar jag hem.

söndag 18 september 2011

det hårda livet

Jag har sjungit i olika körer i snart 30 år. Livet i en kör innehåller en hel del rutiner, framför allt repetitionerna. Oftast sker dessa en gång i veckan och de kan vara nästan sanslöst tråkiga. Är det inte så att man sjunger tråkig musik, så sjunger man musik man redan kan alldeles för bra. Eller så sjunger man musik man inte kan, men som alla andra verkar kunna. Då man försöker vara en god korist och vara aktiv i sitt inlärande, innebär detta att man sjunger fel. Ibland ganska mycket fel.

En gång var jag med i en kör där koristen bredvid mig aldrig sjöng fel. Kören kunde få ut helt nya, okända noter av en modern kompositör, som innebar att jag nästan sjöng i blindo. Mannen bredvid mig sjöng obehindrat på. Någon gång tittade han över mot mina noter med ett höjt ögonbryn när jag - återigen - sjungit fel. Som om han tittade efter ifall det stod andra noter hos mig än hos honom. Inte ett av mina mest harmoniska körminnen.

Är man dessutom ny i kören, så är repetitionerna fyllda med en massa nya okända människor. Medan alla andra verkar vara bästis/bundis med varandra, så sitter man själv där och försöker komma ihåg vad de andra heter. Ifall någon av dem skulle få för sig att komma och prata… Vilket de inte gör… Jag är alldeles ensam i hela världen…

Nej, repetitioner kan vara ett besök, om inte i helvetet, så åtminstone någonstans i närheten av någon övre krets.

Motsatsen till detta är turnéer med fyllda konserthus och stående ovationer.

Detta händer inte så ofta. Jag har varit med om konserter med tre åhörare, där två gick alldeles innan slutet. Eller konserter där olika stämmor inte sjunger musiken samtidigt - något som i retrospektiv kan vara intressant och kul när korister berättar historier från skyttegravarna: ”Kommer du ihåg, när X gav fel toner till…”, ”Eller när alla tenorer kom in en halvnot för sent i…” (jag ber om ursäkt för alla läsande ickekorister - jag vet, det är väldigt interna skämt).

Vid själva felsjungningstillfället är det emellertid så lagom kul. Som sångare hör man hur fel det låter, men man får inte sluta, för då slutar stycket i den totala katastrofen.

Turnéerna kan också ha olika standard. Jag har åkt SL-buss fram och tillbaka till Göteborg (ganska obekvämt) och sovit på golv hos okända människor. Återigen kan detta vara intressant som livserfarenhet…

Det veckoslut som just håller på att ta till ända började redan på fredagsmorgonen med att min kör flög chartrat plan ner till Rhendalen. På kvällen möttes vi av London Symphony Orchestra och ett fullsatt Beethovenhalle i Bonn - med efterföljande buffé ”für alle”. Igår gick höghastighetståget till Paris och Salle Pleyel. Åter fullsatt och Beethovens ”Missa Solemnis”. Åhörarna gav oss stående ovationer (i Paris.. det ni) och kören fick mest applåder av alla. Hotellen var femstjärniga och frukostarna fylligt fantastiska. I morse åkte vi Eurostar tillbaka till London.

Vid sådana tillfällen känns livet som korist betydligt lättare. Vid något tillfälle för ca 10 år sedan var det en bekant som kallade mig snobb. Jag gjorde snabbt slut på bekantskapen - hur vågade han. Men till slut kommer sanningen i kapp. Jag skulle kunna vänja mig vid detta liv. Inte för att jag skulle vara fåfäng, men… jo, förresten, det är jag…

tisdag 13 september 2011

cyklar

En sen tisdagkväll i förra veckan hände det. På väg upp över en liten kulle, just när man måste ta i med pedalerna för att få extra kraft, hördes det ett oroväckande SPROING från bakhjulet på min cykel. Därefter hörde jag hur fälgen gick emot både bromsar och delar av ramen. Färden började också guppa på ett sätt som inte fungerar bra tillsammans med cykling.

Det var dags att kliva av och leda cykeln. Bakhjulet hade blivit obrukbart.

Detta kom inte helt som en överraskning. I juni hade jag ägnat mig åt cykelrengöring. När jag rengjorde bakhjulets ekrar märkte jag att - hoppsan - en var visst av. När jag undersökte detta närmare - hmm - detta är inte den enda ekern. Totalt hittade jag hela sex ekrar som gått av. Inte bra.

Jag uppsökte verkstäder - hela tre stycken. I alla fanns det unga män som kliade sig i huvudet, berättade att just med min växelkonstruktion, så måste man ekra om hela hjulet. Tillsammans med en ny fälg… 100 pund  plus minus 10.

Min cykel är ett år gammal. Jag fick den för 170 pund och betraktade den som ett fynd… Tills en broms började ligga mot fälgen hela tiden. Och så var det styret som aldrig riktigt satt fast, då det fanns en sinnrik sak som innebar att man kunde förskjuta styret i cykelns längsled. Sinnrik - ja. Bra - nej. Och varför fanns det ett konstigt KLONKljud i vevaxeln? Varje gång man trampade kom ett konstigt ljud som berättade att vevaxeln inte var frisk och behövde ömhet, vård och helrenovering.

En ett år gammal cykel, som fått utstå att cyklas på ca 5 km per dag… Jag tittade närmare på en liten klisterlapp som satt på ramen: ”Designed in Birmingham”…

I Britannien finns många cykelgalna medelålders män. Varje lördag kan man se glada neonklädda magar som trampar runt Richmond Park på sportcyklar som kostar en mindre förmögenhet. En av butikskedjorna som tjänar pengar på detta heter ”Evans”. En kedja för entusiasterna. De har gratiskurser i ”how to maintain your bike” och med varje cykelköp ingår en gratis första service efter 5 veckor. Den hade blivit rekommenderad av en vän som cyklar 30 km per dag.

Norr om Kew, på andra sidan Themsen börjar Chiswick (uttalas ”tjisick” - vad ”w”-et i ordet fyller för funktion kan man fundera på). I lördags hade jag promenerat dit för att äta frukost på mitt standardcafé för sådant - Café Rouge, alldeles på stranden till Themsen. Efter brunch och dagens the Guardian beslöt jag mig för att hoppa på tunnelbanan uppe i Gunnersbury, för att åka tillbaka till Richmond för lite inköp.

Men när jag kom till Stationen gick inga tåg. ”Planned Engineering Works” betyder att det på ganska många helger inte går några tåg alls.

”Go with the flow”, mumlade jag för mig själv bakom sammanbitna tänder. Alldeles vid denna tunnelbanestation börjar emellertid Chiswick High Street, dvs den gata där all shopping finns i en stadsdel. Här hade jag aldrig varit förut och High Street i Chiswick visade sig vara en väldigt charmant bekantskap. ”Go with the  flow”, småvisslade jag för mig själv.

Sedan kom jag fram till Evans.

Det fanns ett val att göra. Antingen laga den gamla cykeln, eller inse att den hade varit alldeles för billig från början och lägga upp åtminstone den dubbla summan, någonstans mellan 400 och 500 pund. Detta under förutsättning att felet på ekrarna helt enkelt varit dåliga ekrar från början. Ingenjören i mig fann emellertid en alternativförklaring. Tänk om det var så, att det inte var något speciellt fel på ekrarna, utan att jag, en man i mina bästa år, helt enkelt är för tung…

Efter en betänketid på tre sekunder gick jag in i affären. Att jag skulle vara för tung…? Ytterst osannolikt… Ytterst…

Vid femtiden idag kom jag till Evans igen. Jag var orolig. Jag hade nämligen beställt en cykel som verkade bra, men som inte var särskilt snygg. Jag hade tänkt mig något i svart eller rött, men just den cykel som passade både min körstil och min plånbok fanns bara i grått. Emellertid fanns den med extra stor ram (25 tum, dvs… eh… nåt mellan 60 och 70 cm) och det här med att ha en cykel i min storlek lockade.

Efter en provtur var jag fast. Äntligen en cykel som man slapp krypa upp på/i. En cykel för fullvuxna män. Detta får bli en förtida födelsedagspresent till mig själv. Jag slängde fram plastkortet och fem minuter senare svängde jag glatt ut på gatan.

PLONK. Vänster cykelhandtag gick sönder. Små plastbitar hamnade på trottoaren och efter att jag letat upp dessa, vände jag tilbaka in i butiken: Jo… eh… den här cykeln…

Ingen skada skedd. Efter ytterligare fem minuter var detta lilla fel lagat. Tillbaka ut på gatan och iväg mot Kew. Rusningstrafik. Jag växlar. Växlar en gång till. Därefter började cykeln växla alldeles på egen hand. Hjälp. Jag tittar på kugghjulen vid bakhjulet. Deras rörelsemönster är inte linjärt utan vaggar lite i sidled. Inte bra.

Tillbaka till Evans. Denna gång åker cykeln in på verkstaden. Efter fem minuter skall allt vara justerat. Butiksbiträdet säger att kugghjulen ofta ser ut så där. Ett annat biträde säger något om att det ser ut så när hjulet rullar fritt. Dessutom fick jag en lektion i att man inte bör använda vissa växelkombinationer mellan fram och bakväxel. Nu ska allt vara bra.

Jag tittade på min födelsedagspresent.

Ok. Nytt försök. Jag ställde växlarna på snälla mittlägen och tar mig åter ut i rusningstrafiken. Efter 400 meter hade den växlat 4 gånger på egen hand.

Med ett mörkt moln hängande över mig gick jag tillbaka till butiken. Denna gång provcyklade mekanikern själv.

Efter en provtur kom han tillbaka: ”There is definately something wrong with this” sade han till mig när han kom tillbaka. På svenska tänkte jag ”Det menar du inte”, men sade ”Yes, I believe there is”.

Efter tio minuter kom han tillbaka med en liten metallbricka i aluminium med ett ingjutet hack - felet.

På vägen hem hände sedan ingenting och åter fylldes jag av glädjen i att ha ett bra verktyg, istället för ett som bara funkar. I skrivande stund står den låst på bottenvåningen i mitt hus. Jag ångrar ingenting. Det är en bra cykel. Trots det känns den en smula… Vad är det för ord jag letar efter… brittisk.