cyklar

En sen tisdagkväll i förra veckan hände det. På väg upp över en liten kulle, just när man måste ta i med pedalerna för att få extra kraft, hördes det ett oroväckande SPROING från bakhjulet på min cykel. Därefter hörde jag hur fälgen gick emot både bromsar och delar av ramen. Färden började också guppa på ett sätt som inte fungerar bra tillsammans med cykling.

Det var dags att kliva av och leda cykeln. Bakhjulet hade blivit obrukbart.

Detta kom inte helt som en överraskning. I juni hade jag ägnat mig åt cykelrengöring. När jag rengjorde bakhjulets ekrar märkte jag att - hoppsan - en var visst av. När jag undersökte detta närmare - hmm - detta är inte den enda ekern. Totalt hittade jag hela sex ekrar som gått av. Inte bra.

Jag uppsökte verkstäder - hela tre stycken. I alla fanns det unga män som kliade sig i huvudet, berättade att just med min växelkonstruktion, så måste man ekra om hela hjulet. Tillsammans med en ny fälg… 100 pund  plus minus 10.

Min cykel är ett år gammal. Jag fick den för 170 pund och betraktade den som ett fynd… Tills en broms började ligga mot fälgen hela tiden. Och så var det styret som aldrig riktigt satt fast, då det fanns en sinnrik sak som innebar att man kunde förskjuta styret i cykelns längsled. Sinnrik - ja. Bra - nej. Och varför fanns det ett konstigt KLONKljud i vevaxeln? Varje gång man trampade kom ett konstigt ljud som berättade att vevaxeln inte var frisk och behövde ömhet, vård och helrenovering.

En ett år gammal cykel, som fått utstå att cyklas på ca 5 km per dag… Jag tittade närmare på en liten klisterlapp som satt på ramen: ”Designed in Birmingham”…

I Britannien finns många cykelgalna medelålders män. Varje lördag kan man se glada neonklädda magar som trampar runt Richmond Park på sportcyklar som kostar en mindre förmögenhet. En av butikskedjorna som tjänar pengar på detta heter ”Evans”. En kedja för entusiasterna. De har gratiskurser i ”how to maintain your bike” och med varje cykelköp ingår en gratis första service efter 5 veckor. Den hade blivit rekommenderad av en vän som cyklar 30 km per dag.

Norr om Kew, på andra sidan Themsen börjar Chiswick (uttalas ”tjisick” - vad ”w”-et i ordet fyller för funktion kan man fundera på). I lördags hade jag promenerat dit för att äta frukost på mitt standardcafé för sådant - Café Rouge, alldeles på stranden till Themsen. Efter brunch och dagens the Guardian beslöt jag mig för att hoppa på tunnelbanan uppe i Gunnersbury, för att åka tillbaka till Richmond för lite inköp.

Men när jag kom till Stationen gick inga tåg. ”Planned Engineering Works” betyder att det på ganska många helger inte går några tåg alls.

”Go with the flow”, mumlade jag för mig själv bakom sammanbitna tänder. Alldeles vid denna tunnelbanestation börjar emellertid Chiswick High Street, dvs den gata där all shopping finns i en stadsdel. Här hade jag aldrig varit förut och High Street i Chiswick visade sig vara en väldigt charmant bekantskap. ”Go with the  flow”, småvisslade jag för mig själv.

Sedan kom jag fram till Evans.

Det fanns ett val att göra. Antingen laga den gamla cykeln, eller inse att den hade varit alldeles för billig från början och lägga upp åtminstone den dubbla summan, någonstans mellan 400 och 500 pund. Detta under förutsättning att felet på ekrarna helt enkelt varit dåliga ekrar från början. Ingenjören i mig fann emellertid en alternativförklaring. Tänk om det var så, att det inte var något speciellt fel på ekrarna, utan att jag, en man i mina bästa år, helt enkelt är för tung…

Efter en betänketid på tre sekunder gick jag in i affären. Att jag skulle vara för tung…? Ytterst osannolikt… Ytterst…

Vid femtiden idag kom jag till Evans igen. Jag var orolig. Jag hade nämligen beställt en cykel som verkade bra, men som inte var särskilt snygg. Jag hade tänkt mig något i svart eller rött, men just den cykel som passade både min körstil och min plånbok fanns bara i grått. Emellertid fanns den med extra stor ram (25 tum, dvs… eh… nåt mellan 60 och 70 cm) och det här med att ha en cykel i min storlek lockade.

Efter en provtur var jag fast. Äntligen en cykel som man slapp krypa upp på/i. En cykel för fullvuxna män. Detta får bli en förtida födelsedagspresent till mig själv. Jag slängde fram plastkortet och fem minuter senare svängde jag glatt ut på gatan.

PLONK. Vänster cykelhandtag gick sönder. Små plastbitar hamnade på trottoaren och efter att jag letat upp dessa, vände jag tilbaka in i butiken: Jo… eh… den här cykeln…

Ingen skada skedd. Efter ytterligare fem minuter var detta lilla fel lagat. Tillbaka ut på gatan och iväg mot Kew. Rusningstrafik. Jag växlar. Växlar en gång till. Därefter började cykeln växla alldeles på egen hand. Hjälp. Jag tittar på kugghjulen vid bakhjulet. Deras rörelsemönster är inte linjärt utan vaggar lite i sidled. Inte bra.

Tillbaka till Evans. Denna gång åker cykeln in på verkstaden. Efter fem minuter skall allt vara justerat. Butiksbiträdet säger att kugghjulen ofta ser ut så där. Ett annat biträde säger något om att det ser ut så när hjulet rullar fritt. Dessutom fick jag en lektion i att man inte bör använda vissa växelkombinationer mellan fram och bakväxel. Nu ska allt vara bra.

Jag tittade på min födelsedagspresent.

Ok. Nytt försök. Jag ställde växlarna på snälla mittlägen och tar mig åter ut i rusningstrafiken. Efter 400 meter hade den växlat 4 gånger på egen hand.

Med ett mörkt moln hängande över mig gick jag tillbaka till butiken. Denna gång provcyklade mekanikern själv.

Efter en provtur kom han tillbaka: ”There is definately something wrong with this” sade han till mig när han kom tillbaka. På svenska tänkte jag ”Det menar du inte”, men sade ”Yes, I believe there is”.

Efter tio minuter kom han tillbaka med en liten metallbricka i aluminium med ett ingjutet hack - felet.

På vägen hem hände sedan ingenting och åter fylldes jag av glädjen i att ha ett bra verktyg, istället för ett som bara funkar. I skrivande stund står den låst på bottenvåningen i mitt hus. Jag ångrar ingenting. Det är en bra cykel. Trots det känns den en smula… Vad är det för ord jag letar efter… brittisk.