konspirationer, verkliga och andra

På håll ser det inte ut att vara något särskilt. Som ett något märkligt staket med lite hönsnät och några udda äggformade saker emellan dem. Idag har strukturen också börjat rosta så, på håll, är det inte särskilt imponerande.

Men om man närmar sig staketformationen, som verkar vara i en blandning av rostigt och rostfritt stål, märker man snart att det tar ganska mycket tid att nå fram till den. Den såg ut att vara alldeles i närheten, men trots att man gått 50 meter, har vinkeln till dess topp knappt förändrats. För den trigonometriska intresserade innebär detta att staketmojängen dels måste befinna sig längre bort, än vad man till en början kunde tro. Dels innebär det att staketet måste vara högre än vad man i förstone trodde. Mycket högre.

Gränstrakterna mellan Belarus och Ukraina består av ett stort träsk kring floden Prypjat (förvirrande nog med samma namn som en övergiven stad alldeles norr om kärnkraftverket Tjernobyl). Floden har sin källa vid vattendelaren mellan Svarta Havet och Östersjön i det som idag är gränstrakter mot Polen. Därefter meandrar den sig fram i 400 km österut ända tills den når Dnepr alldeles norr om Kiev. Träsket har varit svårt att använda för jordbruk, så har finns ett långt skogsbälte med få vägar över. Karl XII stod en gång norr om detta i staden Pinsk för att välja väg söderut innan han till slut nådde sitt Poltava.

Så om du tänker dig att du ska gömma en gigantisk radaranläggning för att upptäcka amerikanska interkontinentala missiler (ICBM), då är detta platsen för dig. Platsen får inget eget namn - kallades för "Tjernobyl-2" och för att det inte ska finnas misstänkt trafik hit med vetenskapsmän som ska till jobbet på morgonen, så byggdes det en hel liten stad här. Vetenskapsmän, ingenjörer, deras familjer, daghem och skolor för deras familjer och så soldater och hemlig polis för att skydda och bevaka alltihopa. Inalles 1500 personer skickades ut för att bo i hemlighet i denna skog någon gång kring 1980.

Tekniken gick, som all radar, ut på att skicka iväg radiosignaler med en sådan frekvens att moln inte stoppar dem och sedan avläsa reflektionerna av dessa signaler när och om de återkommer. Tekniken utvecklades först av britterna under Andra Världskriget och är ett av skälen till att de vann Battle of Britain mot tyskarna. Problemet för Sovjetunionen var att det man ville avläsa och se låg, på grund av jordens klotform, under horisonten. Till och med långt under horisonten på andra sidan jorden i den amerikanska Mellanvästern. När ICBMs sköts iväg, då lämnar de efter sig en stor "eldsflamma" av raketbränsle. Detta borde gå att se - om radarn är tillräckligt stor och sändaren tillräckligt stark. Med rätt frekvens borde radiosignalen studsa mellan stratosfären och jordytan hela vägen till USA och sedan tillbaka igen - om antennen är tillräckligt stor och sändaren tillräckligt stark...

För att inte störa den gigantiska antennen, låg själva radiosändaren ca 30 km österut, nära Tjernihiv. På olika frekvenser skickades sedan signaler som var så starka, att de störde olika civila och militära radionät.  Detta blev känt i radiokretsar som den "ryska hackspetten", så i väst märker NATO att något är i görningen och med hjälp av triangulering (ännu mer trigonomteri) kan man säkerställa en ungefärlig position för detta.

Att tekniken fungerade, hade sovjetisk militär sett i en tidig försöksanläggning, som hade kunnat se inhemska raketuppskjutningar, men anläggningen i Tjernobyl-2 brottades med problem. Den var riktad ungefärligen rakt mot de amerikanska uppskjutningsanläggningarna i mitten av Nordamerika, men det innebar att alltihopa var riktat ungefär över Nordpolen. På grund av de vertikala magentfälten här sker det märkliga saker i de översta skikten av atmosfären - vi ser det i Norden som norrsken. Detta innebar, att trots den gigantiska anläggningen, trots alla resurser, trots alla människor som jobbade med det... så fungerade det ganska dåligt. Visst kunde man se en del, men vissa delar av dagen fungerade det bättre än andra, det var bra om missileldsflamman var stor, men det blev den bara om det var problem vid uppskjutningen. Som så mycket i Sovjetunionen - det fungerade inte särskilt bra. I mitten av 80-talet beslutar man sig för att bygga om alltihopa. Och då kommer 26 april 1986 och inneslutningen av reaktor 4 i Tjernobyl, mindre än 30 km bort, sprängs på grund av ett misslyckat experiment. Efter några dagar evakueras staden. En del försök fortsätter. Sedan tystnar den ryska hackspetten.

När du kommer nära anläggningen idag, märker du att proportionerna är enorma. Antennen är 150 meter hög och nästan en kilometer lång. Bredvid ligger en mindre antenn - hela komplexet är mer än en kilometer långt. Du vandrar omkring bland övergivna hus, logement och växtlighet som fort tagit tillbaka det människan en gång huggit ner. Det är idag säkert att gå omkring, men om kanske 20, eller 30 år, kommer alltihopa att rasa ihop då rosten hela tiden förstör stålets hållfasthet.

Eller var det en radaranläggning mot ICBMs...? Det figurerar en hel del teorier om denna anläggning. Delvis beror detta på att många källor fortfarande ligger begravda någonstans i Moskva. Jag skrev tidigare, att det bodde ca 1500 människor här, men var det så många? Det går att hitta andra siffror. Och var det inte så, att anläggningen "egentligen" användes för att kontrollera hjärnvågorna hos medborgarna i Sovjetunionen? Eller för att kontrollera vädret...? "Alla vet" att katastrofen i Tjernobyl instituerades av CIA just för att få radaranläggningen ur bruk...

Som ingenjör ligger en annan tanke betydligt närmare. Murphys lag, att allt som kan gå fel också brukar gå fel, gällde även i Sovjetunionen. Den gigantiska radaranläggningen var bra tänkt, men det där norrskenet... Experimentet vid reaktor 4, den där natten 26 april 1986 var också väl uttänkt. Men...

PS. Ifall man vill se detta, går det inte att åka på egen hand. Dels ligger anläggningen inom 30 km zonen runt kärnkraftverket, dels har området särskild egen bevakning. Sedan 2013 har emellertid flera turistturer till kärnkraftverket med Tjernobyl-2 i sin "tour", till exempel om man åker med http://www.chernobyl-tour.com

Turister...

Som så ofta, handlar det om förväntningar...

Min bild av Zonen runt kärnkraftverket i Tjernobyl skapades för ca 15 år sedan av en bok. Nu skulle man kunna tänka sig, att det vore en bok om historia. Kanske en avhandling om Glasnost? Eller en sociologisk studie om elitarbetare i det sena Sovjetunionen? Möjligen med ett extra appendix för den fysikintresserade om kärnprocesserna bakom den stora olyckan i april 1986...

Men nej, min bild av Zonen formades helt av en deckare, "Wolves eat dogs", av Martin Cruz Smith. I den leder ett märkligt självmord i Moskva, efter några kapitel, den tyste antihjälten Arkady Renko, till en värld fylld av övervuxna hus, gömda individer och dosimetrar som man glömmer att ta på sig efter ett tag. Vem orkar lyssna på ett envetet pipande som varnar för stråldoser om man ändå måste vidare, strålning eller inte. Slutuppgörelsen sker en kväll i den övergivna staden strax norr om kärnkraftverket, Pripjat.

Det går att hitta många sönderrostade kommunistiska symboler

Jag borde med andra ord ha varit på min vakt. En endagstur från Kiev med en "tour-operator", det slår inte riktigt lika högt som en mordintrig från Ryssland. Det är ju någon som tjänar pengar på turister - jag borde vetat.

En av många turistbussar. Inte mitt bolag. Någon måtta får det ändå vara...

Trots detta sjönk hjärtat i mitt bröst, när jag såg den stora vita turistbussen med texten "Chernobyl-Tours" i vindrutan - det är med andra ord inte bara jag och några till i en bil... Därefter ser jag mig runt på mina medpassagerare. Tre bakfulla australiensare står och gäspar, klädda i loafers och solglasögon (det är 7 grader och moln denna torsdagsmorgon). Tre äldre portugisiska (tror jag) kvinnor kliver upp på bussen framför mig, klädda som för en tur till NK, eller annat varuhus i samma prisklass. Ok, jag visste att det kanske inte skulle vara ett "äventyr", men någon måtta får det väl vara...

Förra året besökte 40 000 turister Zonen. I alla fall fem olika byråer har resor med liknande upplägg som den jag är på. Vissa morgnar åker 8 bussar från Kiev norrut mot Tjernobyl och då har inte alla andra, forskare, speciellt inbjudna, företag med egna guider, etc..., räknats in. Turismen i världen har ökat något ofantligt de senaste 20 åren. Köerna in på de stora muséerna har blivit så långa, att man på en del ställen måste boka flera veckor i förväg. De stora, kända konststäderna i Europa, Paris, Florens och Rom är fyllda till bredden av... en massa andra människor. Spontanbesökare göra sig icke besvär. Men en förbjuden zon norr om Kiev... Pust...

Alla provar sina dosimetrar på en gång. Överlag är strålningen låg, men det finns "hot spots".

Molloken kröp jag ner i mitt säte och satte på musik från min telefon: Ok, jag är här. Jag får väl se vad det blir. Om en timme kommer vi till check-pointen till zonen. Därefter måste det väl ändå bli något mer äventyrligt.

Klassisk stadsskylt i Sovjetunionen.

För Zonen är i allra högsta grad bevakad. 30 km från kärnkraftverket är den första kontrollen, 10 km därifrån den andra. Det finns hårda klädregler om att man inte får ha öppna skor och att klädseln måste vara heltäckande. Vid den första checkpointen kollas alla pass mot en lista. På sommaren, när alla 8 bussar kommer samtidigt, för Zonen öppnar först kl 10, kan kontrollen ta två timmar... Jag hade åtminstone lite postsovjetisk byråkrati att se fram emot. (Jag är fullt medveten om ironin i denna kommentar - jag kommer ihåg passkontrollerna till Sovjetunionen på 70- och 80-talen)

Pripjets flodhamn används inte längre. Härifrån gick bärplansbåtar till Kiev.

Men sedan kom vi fram. Och då tog både historie- och fysiknörden i mig över. Dessutom hade vi två ganska torra, men väldigt kunniga guider med oss, som matade fakta helt obekymrade av ifall någon lyssnade eller inte. Jag hörde några enstaka australiensiska suckanden över faktamängden, men själv mös jag av självgodhet och lapade i mig sådana fakta som varit så obskyra att jag tidigare inte hört dem.

Restaurang. Enligt guiden fanns det mat där, trots att det inte alltid var så i Sovjetunionen på 80-talet.

Och så gick kameran varm. På 1800-talet levde en arkitekturteoretiker i England som hette John Ruskin. Han menade att allt skulle få förfalla. Ruiner var det vackraste han visste och hans böcker med skisser från Venedig påverkade den engelska smaken starkt åt det medeltida hållet. John Ruskin skulle älskat Zonen. De övergivna byarna, staden Pripjat och, förstås, kärnkraftverket som skulle blivit världens största, men som idag inte producerar någon elektricitet alls.

Kärnkraftverket med i tur och ordning från vänster, reaktor 4, 3, 2 och 1. Reaktor 3 användes ända till 2000.

Så: Om ni kommer till Kiev - det är klart att ni ska åka på tur till Tjernobyl. Åk gärna på våren eller sen höst, för på sommaren är det numera så övervuxet, att det kan vara svårt att se så mycket. Om du råkar vara en lika stor turistsnobb som jag, var lugn. Håll dig stoisk den första timmen i bussen. Öppna därefter öronen för att lyssna på allt som berättas. Använd ögonen för att se lite samtidshistoria - om ett tekniskt experiment som flög högt, men alltför nära solen. Det är fruktansvärt. Historien är tragisk. Och ändå är det så vackert.

 Eder korrespondent och posör som åkte med http://www.chernobyl-tour.com/english/