Min bild av Zonen runt kärnkraftverket i Tjernobyl skapades för ca 15 år sedan av en bok. Nu skulle man kunna tänka sig, att det vore en bok om historia. Kanske en avhandling om Glasnost? Eller en sociologisk studie om elitarbetare i det sena Sovjetunionen? Möjligen med ett extra appendix för den fysikintresserade om kärnprocesserna bakom den stora olyckan i april 1986...
Men nej, min bild av Zonen formades helt av en deckare, "Wolves eat dogs", av Martin Cruz Smith. I den leder ett märkligt självmord i Moskva, efter några kapitel, den tyste antihjälten Arkady Renko, till en värld fylld av övervuxna hus, gömda individer och dosimetrar som man glömmer att ta på sig efter ett tag. Vem orkar lyssna på ett envetet pipande som varnar för stråldoser om man ändå måste vidare, strålning eller inte. Slutuppgörelsen sker en kväll i den övergivna staden strax norr om kärnkraftverket, Pripjat.
Jag borde med andra ord ha varit på min vakt. En endagstur från Kiev med en "tour-operator", det slår inte riktigt lika högt som en mordintrig från Ryssland. Det är ju någon som tjänar pengar på turister - jag borde vetat.
Trots detta sjönk hjärtat i mitt bröst, när jag såg den stora vita turistbussen med texten "Chernobyl-Tours" i vindrutan - det är med andra ord inte bara jag och några till i en bil... Därefter ser jag mig runt på mina medpassagerare. Tre bakfulla australiensare står och gäspar, klädda i loafers och solglasögon (det är 7 grader och moln denna torsdagsmorgon). Tre äldre portugisiska (tror jag) kvinnor kliver upp på bussen framför mig, klädda som för en tur till NK, eller annat varuhus i samma prisklass. Ok, jag visste att det kanske inte skulle vara ett "äventyr", men någon måtta får det väl vara...
Förra året besökte 40 000 turister Zonen. I alla fall fem olika byråer har resor med liknande upplägg som den jag är på. Vissa morgnar åker 8 bussar från Kiev norrut mot Tjernobyl och då har inte alla andra, forskare, speciellt inbjudna, företag med egna guider, etc..., räknats in. Turismen i världen har ökat något ofantligt de senaste 20 åren. Köerna in på de stora muséerna har blivit så långa, att man på en del ställen måste boka flera veckor i förväg. De stora, kända konststäderna i Europa, Paris, Florens och Rom är fyllda till bredden av... en massa andra människor. Spontanbesökare göra sig icke besvär. Men en förbjuden zon norr om Kiev... Pust...
Molloken kröp jag ner i mitt säte och satte på musik från min telefon: Ok, jag är här. Jag får väl se vad det blir. Om en timme kommer vi till check-pointen till zonen. Därefter måste det väl ändå bli något mer äventyrligt.
För Zonen är i allra högsta grad bevakad. 30 km från kärnkraftverket är den första kontrollen, 10 km därifrån den andra. Det finns hårda klädregler om att man inte får ha öppna skor och att klädseln måste vara heltäckande. Vid den första checkpointen kollas alla pass mot en lista. På sommaren, när alla 8 bussar kommer samtidigt, för Zonen öppnar först kl 10, kan kontrollen ta två timmar... Jag hade åtminstone lite postsovjetisk byråkrati att se fram emot. (Jag är fullt medveten om ironin i denna kommentar - jag kommer ihåg passkontrollerna till Sovjetunionen på 70- och 80-talen)
Men sedan kom vi fram. Och då tog både historie- och fysiknörden i mig över. Dessutom hade vi två ganska torra, men väldigt kunniga guider med oss, som matade fakta helt obekymrade av ifall någon lyssnade eller inte. Jag hörde några enstaka australiensiska suckanden över faktamängden, men själv mös jag av självgodhet och lapade i mig sådana fakta som varit så obskyra att jag tidigare inte hört dem.
Och så gick kameran varm. På 1800-talet levde en arkitekturteoretiker i England som hette John Ruskin. Han menade att allt skulle få förfalla. Ruiner var det vackraste han visste och hans böcker med skisser från Venedig påverkade den engelska smaken starkt åt det medeltida hållet. John Ruskin skulle älskat Zonen. De övergivna byarna, staden Pripjat och, förstås, kärnkraftverket som skulle blivit världens största, men som idag inte producerar någon elektricitet alls.
Kärnkraftverket med i tur och ordning från vänster, reaktor 4, 3, 2 och 1. Reaktor 3 användes ända till 2000.
Så: Om ni kommer till Kiev - det är klart att ni ska åka på tur till Tjernobyl. Åk gärna på våren eller sen höst, för på sommaren är det numera så övervuxet, att det kan vara svårt att se så mycket. Om du råkar vara en lika stor turistsnobb som jag, var lugn. Håll dig stoisk den första timmen i bussen. Öppna därefter öronen för att lyssna på allt som berättas. Använd ögonen för att se lite samtidshistoria - om ett tekniskt experiment som flög högt, men alltför nära solen. Det är fruktansvärt. Historien är tragisk. Och ändå är det så vackert.
Eder korrespondent och posör som åkte med http://www.chernobyl-tour.com/english/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar