lördag 15 april 2017

konspirationer, verkliga och andra

På håll ser det inte ut att vara något särskilt. Som ett något märkligt staket med lite hönsnät och några udda äggformade saker emellan dem. Idag har strukturen också börjat rosta så, på håll, är det inte särskilt imponerande.


Men om man närmar sig staketformationen, som verkar vara i en blandning av rostigt och rostfritt stål, märker man snart att det tar ganska mycket tid att nå fram till den. Den såg ut att vara alldeles i närheten, men trots att man gått 50 meter, har vinkeln till dess topp knappt förändrats. För den trigonometriska intresserade innebär detta att staketmojängen dels måste befinna sig längre bort, än vad man till en början kunde tro. Dels innebär det att staketet måste vara högre än vad man i förstone trodde. Mycket högre.

Gränstrakterna mellan Belarus och Ukraina består av ett stort träsk kring floden Prypjat (förvirrande nog med samma namn som en övergiven stad alldeles norr om kärnkraftverket Tjernobyl). Floden har sin källa vid vattendelaren mellan Svarta Havet och Östersjön i det som idag är gränstrakter mot Polen. Därefter meandrar den sig fram i 400 km österut ända tills den når Dnepr alldeles norr om Kiev. Träsket har varit svårt att använda för jordbruk, så har finns ett långt skogsbälte med få vägar över. Karl XII stod en gång norr om detta i staden Pinsk för att välja väg söderut innan han till slut nådde sitt Poltava.

Så om du tänker dig att du ska gömma en gigantisk radaranläggning för att upptäcka amerikanska interkontinentala missiler (ICBM), då är detta platsen för dig. Platsen får inget eget namn - kallades för "Tjernobyl-2" och för att det inte ska finnas misstänkt trafik hit med vetenskapsmän som ska till jobbet på morgonen, så byggdes det en hel liten stad här. Vetenskapsmän, ingenjörer, deras familjer, daghem och skolor för deras familjer och så soldater och hemlig polis för att skydda och bevaka alltihopa. Inalles 1500 personer skickades ut för att bo i hemlighet i denna skog någon gång kring 1980.


Tekniken gick, som all radar, ut på att skicka iväg radiosignaler med en sådan frekvens att moln inte stoppar dem och sedan avläsa reflektionerna av dessa signaler när och om de återkommer. Tekniken utvecklades först av britterna under Andra Världskriget och är ett av skälen till att de vann Battle of Britain mot tyskarna. Problemet för Sovjetunionen var att det man ville avläsa och se låg, på grund av jordens klotform, under horisonten. Till och med långt under horisonten på andra sidan jorden i den amerikanska Mellanvästern. När ICBMs sköts iväg, då lämnar de efter sig en stor "eldsflamma" av raketbränsle. Detta borde gå att se - om radarn är tillräckligt stor och sändaren tillräckligt stark. Med rätt frekvens borde radiosignalen studsa mellan stratosfären och jordytan hela vägen till USA och sedan tillbaka igen - om antennen är tillräckligt stor och sändaren tillräckligt stark...

För att inte störa den gigantiska antennen, låg själva radiosändaren ca 30 km österut, nära Tjernihiv. På olika frekvenser skickades sedan signaler som var så starka, att de störde olika civila och militära radionät.  Detta blev känt i radiokretsar som den "ryska hackspetten", så i väst märker NATO att något är i görningen och med hjälp av triangulering (ännu mer trigonomteri) kan man säkerställa en ungefärlig position för detta.


Att tekniken fungerade, hade sovjetisk militär sett i en tidig försöksanläggning, som hade kunnat se inhemska raketuppskjutningar, men anläggningen i Tjernobyl-2 brottades med problem. Den var riktad ungefärligen rakt mot de amerikanska uppskjutningsanläggningarna i mitten av Nordamerika, men det innebar att alltihopa var riktat ungefär över Nordpolen. På grund av de vertikala magentfälten här sker det märkliga saker i de översta skikten av atmosfären - vi ser det i Norden som norrsken. Detta innebar, att trots den gigantiska anläggningen, trots alla resurser, trots alla människor som jobbade med det... så fungerade det ganska dåligt. Visst kunde man se en del, men vissa delar av dagen fungerade det bättre än andra, det var bra om missileldsflamman var stor, men det blev den bara om det var problem vid uppskjutningen. Som så mycket i Sovjetunionen - det fungerade inte särskilt bra. I mitten av 80-talet beslutar man sig för att bygga om alltihopa. Och då kommer 26 april 1986 och inneslutningen av reaktor 4 i Tjernobyl, mindre än 30 km bort, sprängs på grund av ett misslyckat experiment. Efter några dagar evakueras staden. En del försök fortsätter. Sedan tystnar den ryska hackspetten.


När du kommer nära anläggningen idag, märker du att proportionerna är enorma. Antennen är 150 meter hög och nästan en kilometer lång. Bredvid ligger en mindre antenn - hela komplexet är mer än en kilometer långt. Du vandrar omkring bland övergivna hus, logement och växtlighet som fort tagit tillbaka det människan en gång huggit ner. Det är idag säkert att gå omkring, men om kanske 20, eller 30 år, kommer alltihopa att rasa ihop då rosten hela tiden förstör stålets hållfasthet.

Eller var det en radaranläggning mot ICBMs...? Det figurerar en hel del teorier om denna anläggning. Delvis beror detta på att många källor fortfarande ligger begravda någonstans i Moskva. Jag skrev tidigare, att det bodde ca 1500 människor här, men var det så många? Det går att hitta andra siffror. Och var det inte så, att anläggningen "egentligen" användes för att kontrollera hjärnvågorna hos medborgarna i Sovjetunionen? Eller för att kontrollera vädret...? "Alla vet" att katastrofen i Tjernobyl instituerades av CIA just för att få radaranläggningen ur bruk...

Som ingenjör ligger en annan tanke betydligt närmare. Murphys lag, att allt som kan gå fel också brukar gå fel, gällde även i Sovjetunionen. Den gigantiska radaranläggningen var bra tänkt, men det där norrskenet... Experimentet vid reaktor 4, den där natten 26 april 1986 var också väl uttänkt. Men...



PS. Ifall man vill se detta, går det inte att åka på egen hand. Dels ligger anläggningen inom 30 km zonen runt kärnkraftverket, dels har området särskild egen bevakning. Sedan 2013 har emellertid flera turistturer till kärnkraftverket med Tjernobyl-2 i sin "tour", till exempel om man åker med http://www.chernobyl-tour.com

torsdag 13 april 2017

Turister...

Som så ofta, handlar det om förväntningar...

Min bild av Zonen runt kärnkraftverket i Tjernobyl skapades för ca 15 år sedan av en bok. Nu skulle man kunna tänka sig, att det vore en bok om historia. Kanske en avhandling om Glasnost? Eller en sociologisk studie om elitarbetare i det sena Sovjetunionen? Möjligen med ett extra appendix för den fysikintresserade om kärnprocesserna bakom den stora olyckan i april 1986...

Men nej, min bild av Zonen formades helt av en deckare, "Wolves eat dogs", av Martin Cruz Smith. I den leder ett märkligt självmord i Moskva, efter några kapitel, den tyste antihjälten Arkady Renko, till en värld fylld av övervuxna hus, gömda individer och dosimetrar som man glömmer att ta på sig efter ett tag. Vem orkar lyssna på ett envetet pipande som varnar för stråldoser om man ändå måste vidare, strålning eller inte. Slutuppgörelsen sker en kväll i den övergivna staden strax norr om kärnkraftverket, Pripjat.

Det går att hitta många sönderrostade kommunistiska symboler

Jag borde med andra ord ha varit på min vakt. En endagstur från Kiev med en "tour-operator", det slår inte riktigt lika högt som en mordintrig från Ryssland. Det är ju någon som tjänar pengar på turister - jag borde vetat.

En av många turistbussar. Inte mitt bolag. Någon måtta får det ändå vara...

Trots detta sjönk hjärtat i mitt bröst, när jag såg den stora vita turistbussen med texten "Chernobyl-Tours" i vindrutan - det är med andra ord inte bara jag och några till i en bil... Därefter ser jag mig runt på mina medpassagerare. Tre bakfulla australiensare står och gäspar, klädda i loafers och solglasögon (det är 7 grader och moln denna torsdagsmorgon). Tre äldre portugisiska (tror jag) kvinnor kliver upp på bussen framför mig, klädda som för en tur till NK, eller annat varuhus i samma prisklass. Ok, jag visste att det kanske inte skulle vara ett "äventyr", men någon måtta får det väl vara...

Förra året besökte 40 000 turister Zonen. I alla fall fem olika byråer har resor med liknande upplägg som den jag är på. Vissa morgnar åker 8 bussar från Kiev norrut mot Tjernobyl och då har inte alla andra, forskare, speciellt inbjudna, företag med egna guider, etc..., räknats in. Turismen i världen har ökat något ofantligt de senaste 20 åren. Köerna in på de stora muséerna har blivit så långa, att man på en del ställen måste boka flera veckor i förväg. De stora, kända konststäderna i Europa, Paris, Florens och Rom är fyllda till bredden av... en massa andra människor. Spontanbesökare göra sig icke besvär. Men en förbjuden zon norr om Kiev... Pust...

Alla provar sina dosimetrar på en gång. Överlag är strålningen låg, men det finns "hot spots".

Molloken kröp jag ner i mitt säte och satte på musik från min telefon: Ok, jag är här. Jag får väl se vad det blir. Om en timme kommer vi till check-pointen till zonen. Därefter måste det väl ändå bli något mer äventyrligt.

Klassisk stadsskylt i Sovjetunionen.

För Zonen är i allra högsta grad bevakad. 30 km från kärnkraftverket är den första kontrollen, 10 km därifrån den andra. Det finns hårda klädregler om att man inte får ha öppna skor och att klädseln måste vara heltäckande. Vid den första checkpointen kollas alla pass mot en lista. På sommaren, när alla 8 bussar kommer samtidigt, för Zonen öppnar först kl 10, kan kontrollen ta två timmar... Jag hade åtminstone lite postsovjetisk byråkrati att se fram emot. (Jag är fullt medveten om ironin i denna kommentar - jag kommer ihåg passkontrollerna till Sovjetunionen på 70- och 80-talen)

Pripjets flodhamn används inte längre. Härifrån gick bärplansbåtar till Kiev.

Men sedan kom vi fram. Och då tog både historie- och fysiknörden i mig över. Dessutom hade vi två ganska torra, men väldigt kunniga guider med oss, som matade fakta helt obekymrade av ifall någon lyssnade eller inte. Jag hörde några enstaka australiensiska suckanden över faktamängden, men själv mös jag av självgodhet och lapade i mig sådana fakta som varit så obskyra att jag tidigare inte hört dem.

Restaurang. Enligt guiden fanns det mat där, trots att det inte alltid var så i Sovjetunionen på 80-talet.

Och så gick kameran varm. På 1800-talet levde en arkitekturteoretiker i England som hette John Ruskin. Han menade att allt skulle få förfalla. Ruiner var det vackraste han visste och hans böcker med skisser från Venedig påverkade den engelska smaken starkt åt det medeltida hållet. John Ruskin skulle älskat Zonen. De övergivna byarna, staden Pripjat och, förstås, kärnkraftverket som skulle blivit världens största, men som idag inte producerar någon elektricitet alls.

Kärnkraftverket med i tur och ordning från vänster, reaktor 4, 3, 2 och 1. Reaktor 3 användes ända till 2000.

Så: Om ni kommer till Kiev - det är klart att ni ska åka på tur till Tjernobyl. Åk gärna på våren eller sen höst, för på sommaren är det numera så övervuxet, att det kan vara svårt att se så mycket. Om du råkar vara en lika stor turistsnobb som jag, var lugn. Håll dig stoisk den första timmen i bussen. Öppna därefter öronen för att lyssna på allt som berättas. Använd ögonen för att se lite samtidshistoria - om ett tekniskt experiment som flög högt, men alltför nära solen. Det är fruktansvärt. Historien är tragisk. Och ändå är det så vackert.



 Eder korrespondent och posör som åkte med http://www.chernobyl-tour.com/english/




söndag 5 februari 2017

XVIème

Det är så, att jag bor i ett charmant litet hus. Huset är på knappt 20 m2, men här finns allt man begära. Det är nytt och fräscht. En liten köksavdelning, ett badrum med världens lägsta dusch... och ett sovloft med dubbelsäng. Det är trappan upp till sovloftet som medför att morgonduschen är något... eh... "kuren". Men duschen är inget egentligt problem. Det enda problemet med mitt lilla hus är att det ligger en bra bit från själva Paris. Därför letar jag efter nytt boende mer centralt. Och därför hamnade jag häromdagen i "16e".

Paris är indelat i 20 s k arrondissement. De ligger efter varandra som längs en kanelbulle eller en snäcka. De första fyra ligger mitt i stan och därefter ligger de övriga 16 allt längre ut. Generellt sett är det finare att bo i mitten, medan det är ruffigare längst ut. För en vecka sedan var jag långt ute i 18e och tittade på en lägenhet. Mitt emot byggnaden där lägenheten var fanns det en bilverkstad, längre bort fanns flera snabbmatsställen och husen kunde ha utsatts för bättre underhåll. En fattig del av Paris.

Det stora undantaget (det finns flera) från denna ruffighetsregel är 16e. Du kommer till 16e enklast genom att vandra upp längs Champs-Elysée till Triumfbågen, Place d'Etolie. Sedan tar du vänster in på någon av de avenyer som strålar rakt ut från Napoelons kopia av Titusbågen i Rom.

Avenue Foch, 16e

På något sätt finns ett större lugn här. Om man ser på husen, så verkar de ha byggts med fler ornament redan på 1800-talet. De är i bättre skick än i 18e. Det finns en särskild knapp bredvid porten som kallar på portvakten. Om man promenerar runt här träffar på många små, piffiga hundar och deras mattar är ofta äldre kvinnor vars bruna ansiktshud stramar bakåt så deras bakre ögonvinkel påminner om amerikanska 50-talsbilars bakre vingar. Om blicken istället går ner till butikerna hittar man det ena exklusiva märket efter det andra. 16e är med andra ord Paris svar på Östermalm i Stockholm. Eller är det tvärtom? Förbi mig går en man med grått bakåtslickat hår, rosa skjorta och grön vadderad väst.

Alltså kan det ju inte vara något för mig. Jag är ju en bohem. Hur det se ut om jag bodde här istället för bland de andra konstnärswannabeesen. Det är klart jag ska vara i 18e, eller 19e. Bland alla hipsters och craft-beerställen (jag har lyckats hitta några få sådana). Bland alla...

Å andra sidan ligger ju det här mycket närmare jobbet och när jag stod utanför huset i väntan på mäklaren som ska visa mig lägenheten har jag faktiskt smält en smula. Den lilla gatan är väldigt fin. Alla husen är välskötta. Runt hörnet ligger två ambassader. Huset med den lilla ettan som jag ska titta på är också väldigt fin. Små ettor ligger oftast uppe på vinden i Paris (det är f d tjänstebostäder). Jag sneglar upp. Väl hållet tak. Flera vindskupor i västerläge. Husen mitt emot är något lägre. Det här kan kanske vara något.

Jag dagdrömmer om en stor vindskupa där det kanske får plats med en liten fåtölj invid det halvfranska fönstret. Bortom Paris takåsar håller solen på att gå ner. Är det kanske maj? Håller jag kanske ett glas rött i handen. På en sådan plats kan man kanske sitta och tänka på livet och kärleken och allt det där.

Jag vaknar upp ur mina tankar när mäklaren kommer. Vi går in genom den fina porten ut på gården och in till vänster. Tjänstefolket hade egen ingång. På vägen upp, sex trappor utan hiss, märker jag att jag nog haft för höga förväntningar. Tapeten är oerhört sliten och jag skulle inte vara förvånad om den var av förkrigsmodell. Skulle det till och med vara Första Världskriget...? Kanske... Högst upp kommer den långa smala korridoren med mängder av dörrar. Till slut, längst bort, öppnar mäklaren dörren och öppnar kören till lägenheten. Jag tittar in och förstår direkt att jag inte tänker flytta hit.

Lägenhetsmarknaden i Paris påminner nämligen om den i Stockholm, London och andra storstäder. Det mesta är dyrt och dåligt och ibland nästan löjligt slitet. Just det här lilla kyffet var faktiskt den värsta jag sett - och då har jag sett en hel del. Mitt i hallen stod en stor säng - här finns det inget fönster. Det enda, lilla, fönstret finns i det lilla köket, som ska var fullt utrustat, men i skåpen finns det bara ett par tallrikar. Här finns också öppningen till toalett och dusch. Någon dörr finns inte, för det går bara att sitta på toalettstolen om fötterna är ute i köket. Den gamla renoveringsingenjören i mig granskar den smutsiga glasfiberväven som väggarna är täckta av och daterar senaste renovering till ca 1980. Det hinner hända en del på 35 år.

Mäklaren frågar. Jag funderar på om jag ska säga att jag ska tänka på saken (det brukar jag göra även om jag inte tror att jag vill ha den), eller göra pinan kort. Jag plockar fram min bästa franska och säger på en gång att jag inte är särskilt intresserad. Mäklaren är besviken och den långa promenaden genom vinden och nerför alla trappor sker i tystnad. Utanför porten säger vi adjö till varandra. jag kastar en blick tillbaka på huset. det är fortfarande väldigt fint.

Hmmm... Här kanske det finns stoff för en pjäs. Det ruffiga innanmätet bakom den fina fasaden. Ni förstår...? En snygg utsida, men på insidan... Men har inte den pjäsen redan skrivits. Av O'Neill. Eller Miller. Eller Williams. Eller kanske av alla tre.

Jag tar en sidogata ut till Avenue de la Grande Armée. Till höger ligger Triumfbågen. Jag tittar åt andra hållet. Där ligger de blänkande höghusen i La Défense. Därefter virar jag halsduken ett extra varv för att mota vinden. Jag tar på mig min basker (jag är nästan den enda personen i paris som använder en) och tar på mig mina handskar.

Sedan vandrar iväg mot métron.


söndag 22 januari 2017

Litterering

I dessa dagar, då en okänd entitet bilvit inskuren som ny president i det stora landet i väster, kan det vara på sin plats med... vardagseskapism. När oron över morgondagen blir större finns det olika sätt att fly från denna verklighet. I "Kairos Röda Ros" låter Woody Allen Mia Farrow fly 30-talets depression genom att kliva in över bioduken in i de romantiska filmer huvudpersonen använder för sin eskapism. I "The Matrix" är hela den upplevda världen en chimär och protagonisten måste välja ifall han vill vakna från denna. Själv funderar jag, när världsexistensialismen tar över, gärna över mer nördiga ting för att "tänka på annat": Litterering av perronger och dylikt.

Att ge namn till spår på en tågstation kan tyckas enkelt. Gå exempelvis till Stockholms Central och i ena änden hittar du spår 1 och andra änden finns spår 19. Klart och koncist... tror man. Men efter ett tag - om man är intresserad av sådant, märker man att ett spår fattas - nummer 9. Varför? Hur kan ett helt spår bara försvinna? Eller var det någon som ville sätta griller i huvudet på framtida resenärer, som helt enkelt aldrig satte ut spår 9? Kanske finns spår 9 egentligen om man väldigt fort går rakt in i en pelare? Är det möjligen så, att om man i rask takt går in i väggen bredvid dörren från spår 10 och huvudhallen hamnar i en parallell värld, där ett ångdrivet tåg väntar på att föra resenärer till Sveriges motsvarighet till Hogwarts?

Liknande frågor kan en ny resenär till Arlanda ställa sig. Varför finns terminal 2, 3, 4 och 5, men inte terminal 1? Vad hände med den? Försvann den i den stora jordbävningen 1981? Existerar den i ett alternativt universum? Hade arkitekten till Arlanda en riktigt dålig matematiklärare? Eller beror denna numrering på att väldigt många människor har "ett"-fobi och att dessa skulle känna sig kränkta ifall detta nummer användes för en terminal? Frågorna är många och den resenär som sitter och väntar på sitt flygplan kan fundera över detta istället för att förfäras över den högerpopulism som sveper över världen.

Denna form av eskapism går att använda även i Paris. Istället för att bekymra sig över Le Pens främlingsfientlighet, eller Fillons putinkramande, kan man begrunda den litterering som används på pendeltågsstationen "La Défense". Det finns två perronger, med två spår vardera, in allo fyra spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "A", "B" och "2". Hmmm...?

La Défense, ovan jord

Efter långa studier i ämnet har jag kommit fram till att det bara är spår 1 och 2 som används till vardags. Kan det vara så, att namngivningen fungerar så, att vardagstågen bara stannar vid de spår som har nummer, men inte vid de som heter bokstäver...?

Min hempendeltågsstation heter "Suresnes - Mont Valerian". Här hittar man en och en halv perrong, det vill säga en perrong med två spår och så en smal perrong byggd direkt mot bergets sida (Mont = berg, eller om det är i Paris, en hög kulle) med ett spår. Totalt alltså tre spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "C" och "2". Tågen stannar i vanliga fall bara vid spår 1 och 2, så så långt stämmer min teori, men varför heter det tredje spåret C... Efter att ha funderat på detta under någon månad, stod jag vid spår 2 en dag och väntade på tåget, när jag lade märke till att spår C hade sämre standard än spår 1 och 2. Medan dessa hade moderna betongsliprar ("pinnarna" som håller avståndet mellan rälerna i stål), så hade inte spår C uppdaterats, utan hade gammaldags träsliprar och spåret skakade betänkligt när ett tomt tåg använde det när det åkte förbi. Slutsats: Bra sidospår heter A och B, medan dåliga, heter C.

Nöjd med denna deduktion - jag hade förstått hur delar av Rälsfrankrike fungerade, tänkte jag inte vidare på detta... Tills jag för en vecka sedan var på väg hem från teatern. Sent på kvällen väntade jag på mitt tåg på station "Pont Cardinet". Och då slår det mig att spåren på denna station inte har några nummer alls. Spåren heter istället "A", "B", "C", "D", "E" och "F". Var är alla nummer? Mitt pendeltåg stannar snällt vid spår A och plockar upp mig trots att det, enligt min teori, inte borde göra det.

Jag trodde jag hade förstått, men hade egentligen inte förstått någonting alls. Följande måndag stod jag moloken och väntade på mitt tåg i "La Défense". För att komplicera denna berättelse, så finns det två helt skilda pendeltågsstationer i "La Défense". Den station jag beskrev ovan är för tåg "RER A", medan den andra, som heter precis samma sak, trafikeras av tågen "SNCF L och U" (hänger ni med?). Vid "den andra" stationen finns sex spår, men två av dem har inget namn alls, för dessa spår är inga "riktiga" spår, för här går spårvagn T2. De övriga spåren heter i tur och ordning "1", "3" (dessa finns på var sin sida om en perrong), "4" och "2" (vid den andra perrongen).

Kommen så långt smalnade mina ögon och jag kontemplerade mänsklighetens tillkortakommanden. Jag ville gärna skylla på "fransmännen", men väl medveten om brister i hemlandet (se ovan) anade jag en brist som gick djupare än så. För om det kan vara svårt att räkna från 1 till 4 (eller 19), hur svårt kan det då inte att vara att räkna till "jättemånga". Just denna dag hade president Trumps presstalesman sagt att att det aldrig varit så stora åhörarskaror som vid "The Donalds" presidenttillträde, trots att det var mångdubbelt fler för åtta år sedan.

Tåget stannade till vid "Puteaux". Jag skakade av mig mina tankar på högerpopulism och började betrakta littereringen av denna station. Jag ska gå till botten med det här...

söndag 15 januari 2017

Promenad

I kvarter som för bara tio år sedan betraktades som ytterst osäkra på västra Manhattan, sträcker sig numera en park som varje dag invaderas av både lokala förmågor och turister. År 2009 invigdes ”High Line”, en park som använt sig av ett övergivet industrispår och som blivit ett ”måste” för New Yorkturisten. Varje dag kan man träffa på vilsekomna ickenewyorkare med karta i högsta hugg, som letar efter ingång till parken. I och med att parken finns ”två trappor upp”, räcker det inte med att bara hitta själva parken, man måste hitta en trappa upp till den och de är förvånansvärt få.





Jag kan varmt rekommendera ett besök/promenad, men rekommenderar dessutom att besöket sker så tidigt på dagen som möjligt. Själva industrispåret var två spår brett, men det är bara en ganska liten del av den bredden som fotgängare kan utnyttja. Mer än hälften av bredden är planterad med diverse biologi och där det inte är grönt, där står stora nutida konstverk, som skapta för storstadssnobbens behov av samtalsämnen. På eftermiddagarna är det tätt mellan joggare, lokala flanörer och turister, så tätt att det nästan blir löjligt - gå dit på morgonen!



Det är lätt att få för sig att ”High Line” skulle vara något typiskt amerikanskt, som skyskrapan, eller Dagobertsmörgåsen, men då har man fått för sig fel. Originalet ligger (”förstås”, vill lokalpatrioten lägga till) i Paris. Redan 1993 öppnade en park i den sydöstra delen av staden uppe på ett gammalt industrispår.

Om du, vid ditt nästa besök i den franska huvudstaden, följer Rue de Lyon alldeles till höger om Mitterandoperan vid Palce de la Bastiille, så hittar du några trappor upp till vänster efter några hundra meter, precis där gatan delas upp i fortsättningen av Rue de Lyon och Avenue Daumesnil. Därifrån kan du sedan gå knappt fem kilometer ända ut till Porte Dorée, där staden lämnar över till parken i Bois de Vincennes. 



Nu är kanske inte promenaden på ”Promende Plantée” riktigt lika cool som en vandring på High Line. I New York går delar av promenaden genom gamla industrifastigheter och New Yorks raka gator innebär att man ofta får glimtar både av Hudsonfloden åt väster och skyskrapor åt väster. Då är vyerna i Paris betydligt mer småborgerligt parisiska. Det ena huset efter det andra i Haussmannstill från sent 1800-tal efter det andra ligger längs Avenue Daumesnil och det är kanske  inte så ofta som man utbrister i ett spontant ”wow”.

(jag vet, det var något sämre väder när jag fotade i Paris)

Å andra sidan så kan man faktiskt gå längs parken utan att ständigt behöva stanna till och vänta på att alla människor ska börja röra sig igen, som man kan få göra på High Line. Och så finns det ju en viss romantik knuten till parken. En stor del av filmen ”Before Sunset” (2004) utspelar sig uppe på parken. Ethan Hawke och Julie Delpy vandrar och pratar och ser allmänt snygga ut, medan betraktaren är orolig för ifall deras romantiska låga ska få utlopp, eller ifall de ska välja att gå tillbaka till sina respektive.



Så kanske Promenade Plantée inte behöver vara med på din lista över ”att göra” om man kommer som förstagångsbesökare till Paris. Men om man är ute efter något annat. Om man vill undkomma turisthoperna vid Louvren. Om man helt enkelt vill vara lite cool och romantisk på samma gång, ja då kan man ta Métro 8 till Porte Dorée. Här kan man kasta ett getöga på ”Musée National de l’Histoire de l’Immigration” (som en gång hette ”Musée des Colonies”… som det kan gå…), därefter kan man i sakta mak börja flanera tillbaka in mot stan (Använd Goggle Maps, eller maps.me, det kan vara svårt att hitta själva starten på parken). Efter knappt 5 kilometer är du framme vid Place de l’Opera och då kan man utan dåligt samvete slå sig ner i ett café, beställa ett glas rött och börja diskutera den postmoderna arkitektur som hela parken är skapad i. Man är ju ändå en storstadssnobb.


söndag 8 januari 2017

uteliv

Varje parisgata med självaktning hyser ett par tre caféer, gärna fler. Detta är inrättningar som, trots att de inte ingår i någon kedja - McCafé är något helt annat - ändå är märkligt lika, det är lätt att göra jämförelser med den engelska puben. Olika ägare, ändå lika.

I ett frankt café finns det en "zinc", en lång bardisk, ofta av rostfritt stål. Vän av ordning tycker detta är något märkligt, men än har jag inte sett någon bardisk i zink. Vid denna bardisk står det ett antal män och hänger. Det är inte så att det skulle vara förbjudet för kvinnor att stå där och hänga tillsammans med männen, men utförliga caféstudier under ett halvår pekar på att det nästan alltid är män.

Det är dessutom nästan alltid allvarliga män. De står vid disken en kortare stund, dricker en kopp kaffe (espresso, om man inte särskilt ber om "café filtre", vilket några få har), eller ett glas vin. De säger ett par ord till kyparen, de slänger upp några mynt på "le zinc" och sedan är de åter på väg.

Mot fönstren till finns det ett antal bord. Här kan man också sitta och ta en kaffe, eller motsvarande, men ve dig om du skulle beställa något vid bardisken och sedan gå själv och sätta dig. Då har man gjort sig skyldig till ett "faux pas". Vid borden är det nämligen bordservering och här är priserna högre än vid bardisken - ibland ganska mycket högre.

Emellertid är det ingen som sitter vid dessa bord på insidan av caféfönstret. Om man sätter sig ner på ett café, sätter man sig nämligen ute. På trottoaren finns dessa parisiska caféstolar i imiterad rotting som, också de, är likadana från café till café (vart har de gamla gjutjärnsstolarna tagit vägen... – ack...) Alla stolar står tätt, tätt intill varandra vända utåt mot gatan. På café går man som man förr gick till operan - för att synas.

Nu är det så, att Paris må vara varmare än Stockholm. När jag lämnade den svenska huvudstaden för några dagar sedan låg det ett tjockt snötäcke som bäddade in mälardrottningen i vit vadd, så visst finns det en skillnad i klimat. Men det innebär inte att det är varmt i Paris - tvärtom. Från slutet av november fram till mars kan temperaturen gärna smyga ner till nollstrecket och ibland även gå under det.

Men innebär detta att man slutar sitta utomhus?

O nej! Runt dessa stolar utomhus, byggs det väggar och tak av plast. Det installeras utomhusvärmare drivna av gasol eller el och dessutom klär fransmannen och fransyskan på sig ordentligt för att kunna sitta ute... Nej, nu ljög jag, för det parisiska klädkoden passar egentligen bara ner till kanske sju, åtta grader celsius. Därefter är det för kallt.

De senaste tjugo åren har jag använt basker på vintern i Stockholm. Jag tycker det är snyggt och den tjocka yllefilten värmer mer än man skulle kunna tro. Bara när det blåst kallt har jag tagit fram något som värmer öronen mer. Man skulle kunna tro att baskern, "beret basque" är något av en stapelvara här i Paris, men hittills har jag bara sett klädesplagget på två äldre, något slitna, herrar. Hip-hopmodet med luva i någon intressant färg går att se någon gång, men genomsnittsparisaren går barhuvad. På överkroppen finns bara en tunnare jacka/kappa, byxor och kjol är anpassade för allt annat än minusgrader. Vinterkängor har man inte hört talas om (förutom när man åker på skidsemester till Alperna)

Vad är då lösningen på detta problem?

Ett evigt huttrande!

Inomhusplatserna fortsätter att vara obesatta, men utanför sitter fransmännen. De ser snygga ut. De vänder sig mot värmarna för att få upp värmen i sitt ansikte, sedan fortsätter de sina konversationer, alltmedan de fortsätter att småfrysa. Jag har en teori om att det har att göra med nationalkänslan, "ennui". Ett slags evigt missnöje, som man ändå inte gör något konkret åt. Även i detta liknar de sina ärkefiender, engelsmännen. I England klagar man gärna på allt, utan att göra något åt orsakerna till eländet. Där mumlar man gärna "rubbish", för att därefter beställa ännu en "pint". I Paris rycker man i stället på axlarna, därefter letar man upp ett paket cigaretter. Man låter den otända cigaretten hänga ett par sekunder i mungipan. Sedan huttrar man till, tänder och kör ner sina darrande händer djupt ner i de tunna jackfickorna.

Det kostar på att vara snygg!

torsdag 10 november 2016

le président

På vägen hem till mitt lilla hus i Surèsnes passerar jag  en av världens största tågstationer. Nej, det är inte Gare du Nord, utan det är den underjordiska station som finns under La Défense, Paris' svar på Manhattan och the Bank, alldeles väster om innerstaden. Denna morgon var det lika många pendlare som vanligt som bytte från tre olika pendeltåg till métrons linje 1, för att inte tala om alla dem som gick av här för att gå till arbetet.

Som vanligt gick jag med ganska snabba steg förbi tidningsståndet, men mina steg saktade in en smula när jag såg den nästan helt svarta löpsedeln. Hans ansikte var svärtat och han höll upp en hand med ett finger uppe, precis på samma sätt som han ofta gjorde i debatterna mot Hillary. Det går inte att se ansiktsdragen, men ingen kan vara okunnig om vem han är. Den enda löpsedelstexten löd "American Psycho".



Nu var just den här löpsedeln skriven av Libération och det är vänsterblaskan i det här landet. Den som är lite historiskt sinnad kan tänka tillbaka på valet av Ronald Reagan 1980. Jag har inte hittat någon kopia av de löpsedlar som visades av Expressen och Aftonbladet (eller Libération), men mitt minne av det valet var djup depression och rädsla för det tredje världskriget. Hur kan de rösta på honom? Det kanske inte blir så dåligt med Trump...?

Eller blir det det?

I min franska kör började vi igår ett nytt projekt. Alla hälsade på varandra, vi sjöng upp och började sjunga de nya sångerna. Sedan kommer jag inte ihåg detaljerna om varför presidentvalet kom upp. Vår dirigent tittade runt lite på oss alla..., suckade lite..., ryckte på axlarna på det där sättet de faktiskt gör här i Frankrike... Och så fortsatte vi sjunga.

För det vore inte Frankrike om inte tankarna gick till Frankrike. Det är presidentval i vår. I Frankrike går presidentvalet till så, att om ingen får mer än 50% i första valomgången, så blir det en andra omgång, dit bara de två överst placerade går vidare. Här är minnet fortfarande färskt från förra gången en Le Pen från Nationella Fronten, Front National (FN) lyckades gå vidare till andra omgången, 2002. Den gången gick alla röster som röstat på någon annan, till den sittande presidenten, Chirac.

Men tiderna har förändrats och högerpopulismen bara blivit starkare. Alla räknar med att näste Le Pen (Marine, dotter till Jean Marie, de pratar inte längre med varandra) kommer att få ca 35% av rösterna i den första valomgången, alltså handlar det bara om vem den andra kommer att bli, för den personen kommer att få alla andra röster, precis som Chirac 2002.

Eller kommer den personen? Bläddrar man vidare i Libération hittar man artiklar med rubriker som "Trump, Brexit, Le Pen", med undran ifall det otänkbara kommer att ske även här.

För Frankrike är mycket mer än innerstaden i Paris. Det finns mängder av bortglömda småstäder och förstäder med nedlagda fabriker och hög arbetslöshet. Vad tycker de bosatta där om eliten i Paris? Alla de som gått i samma skolor som alla andra på höga positioner och som alltid delat på det som finns i köttgrytorna? För ett år sedan åkte jag och några vänner igenom en stad som passande nog hette Ussel. Vi hade tänkt övernatta där. Men efter en vända runt stadsgator med nedlagda hotell och övergivna hus åkte vi raskt vidare - här kan man ju inte bo...

För några år sedan levde jag i London och följer sedan dess den tidning jag tyckte var bäst, the Guardian. Dagens ledare bär titeln "a dark day for the world".

The Guardian är också en vänsterblaska, om än inte lika långt till vänster som Libération. De har kanske fel? De har förhoppningsvis fel...

"May you live in interesting times" är en engelsk ironisk tillönskan som, trots att den inte har några kinesiska förlagor, kallats för "the chinese curse". Tyvärr gör vi det.