lördag 1 juli 2017

En stark man

På ett förhållandevis stillsamt sätt har Franrike just genomlevt en revolution. En man som för bara ett år sedan sågs som en outsider utan möjlighet att vinna presidentvalet, har nu dels vunnit valet, men dessutom har hans parti, ”En Marche”, vunnit en majoritet i parlamentet, något som för bara två månader sedan sågs som en omöjlighet. Ett av argumenten mot Emanuel Macron var att han inte skulle kunna få några av sina lagförslag genom parlamentet. Nu kommer lagförslagen förmodligen att antas med stor majoritet - Franrike är förändrat.

 Eller har det förändrats? De senaste 250 åren har i Frankrike kännetecknats av vad jag skulle vilja kalla stabil instabilitet och ursäkta mig nu för att plocka fram den riktigt breda penseln:

Den franska revolutuionen (1789) ledde till skräckvälde (1793-94) och korruption (det sk direktoriatet 1794-99). Lösningen blev ”en stark man”, Napoleon Bonaparte, en framgångsrik general som enväldigt förde Franrike till framgång i de stora krigen kring sekelskiftet 1800.


Efter fyra års republik, valde Frankrike 1852 att det vore bättre med en ensam man i spetsen av riket och det andra kejsardömet startade med Napoleon III (den förste Bonapartens brorson)

Den senaste stora omvälvningen skedde 1958. Kriget i Algeriet förde med sig att den franska militären var rädd för att den svaga regeringen skulle ge bort alltihopa. De genomförde en statskupp, tog över franska Algeriet, skickade fallskärmssoldater till Korsika och resultatet av allt detta blev den femte republiken med stark presidentmakt. Hjälten från Andra Världskriget, generalen Charles de Gaulle, blev president. Han skulle ordna allt.


I jämförelse med allt detta ter sig kanske det senaste halvåret som en gäspning. Författningen har inte ändrats. Allt har gått fredligt till och till parlamentsvalet gick inte ens hälften och röstade - resultatet, en jordskredsseger för ”En Marche” sågs klar i förväg. Inga giljotiner, inga brinnande bilar, inga fallskärmssoldater.

Men likheterna är ändå många. Den ekonomiska krisen 2008 drabbade Frankrike hårt med hög arbetslöshet som inte velat gå ner. Korruptionen bland de ledande politikerna har varit hög. Partifunktionärer har sett sina partier, inte som ideologiska folkrörelser för det allmänna goda, utan som ett sätt att själv ta sig fram till köttgrytorna. I vintras skrev tidningen ”Le Monde” en förvånad artikel om den svenska Tobleroneaffären, där den svenska synen på vad som är tillåtet jämfördes med den franska. Den ledande högerpolitikern och presidentkandidaten Fillion lät staten betala lön till sin fru och tog med glädje emot dyra kostymer av en affärsman. Front Nationals presidentkandidat Le Pen har nyss blivit anklagad för att förskingra pengar från EU. Det behövs med andra ord någon som styr upp detta - det behövs en stark man.

Kommer det då att lyckas? De historiska spåren pekar på både framgång och katastrof. Krigen kring 1800 har namnet Napoleonkrigen av ett skäl. 1807 hade Frankrike tagit över större delen av Europa. Ändå slutar detta äventyr med Moskva 1812 och Waterloo 1815. Napoleon själv slutar sina dagar i engelsk fångenskap på S:t Helena 1821.

Under Napoleon III byggdes Paris om till den stad som är så älskad av många idag. Järnvägar och industrier byggs ut, men Napoleon III själv avpoletteras efter det katastrofala kriget mot Tyskland 1870 där han själv blir tillfångatagen. Han dör som en bruten man i landsflykt utanför London 1873.


Charles de Gaulle löste problemen i Algeriet genom att låta det bli självständigt trots militärens protester och mordförsök på honom själv. Armén lyckades inte få honom på fall. Istället var det studenterna som lyckades med det. Efter revolterna 1968 försökte de Gaulle få en ännu starkare presidentmakt genom en folkomröstning. Denna förlorade han och då avgick han promt. Dog gjorde han en år senare.

Så vad innebär då detta för Macron? Att använda sig av historiska analogier är ett säkert sätt för historiker att se väldigt dumma ut några år senare. Att uttrycka sig tvärsäkert om en framtida politisk utveckling är som en meteorolog som uttrycker sig säkert om vädret om en vecka - mycket kan bli annorlunda.

Men å andra sidan blir ju en framtidsprognos inlindat i begrepp som ”eventuellt” och ”man skulle, förutsatt vissa förutsättningar, kunna tänka sig att…” oändligt tråkig att läsa och det vore ju roligt att åtminstone vilja förhindra sina läsare från att falla i akut sömn.

Alltså, väl medveten om att det går att hitta franska historiska exempel på kriser, som inte lett fram till ”en stark man” (se till exempel julirevolutionen 1830 eller Andra världskriget)(eller kan man se Louis-Philippes regim 1830-1848 som ett exempel på ”stark man” - hmmm…):

Detta kommer att ske:

De första åren av Macrons regim kommer att kännetecknas av ekonomisk framgång. Macrons reformer kommer att hyllas som genidrag, trots att framgången egentligen berodde på alla de banker och finansinstitut som flyttade till Paris i samband det kaotiska brittiska utträdet ur EU 2019. La Défense väster om Paris stadskärna växer och blir Europas nya ekonomiska centrum, medan företag flyttar från The City i London vilket leder till att den brittiska huvudstaden dessutom drabbas av en fastighetskris. Vid presidentvalet 2022 vinner Macron redan i den första valomgången. På samma sätt som man tidigare talat på bonapartister och gaullister, är det nu macronisterna som styr Frankrike och influerar Europa.


Men sedan…:

I mitten av 2020-talet har reformerna gått i stå. Många har blivit rika, men klyftorna i samhället har inte blivit mindre. Det engelska språket har spritt sig i Frankrike, framför allt i finansdistrikten och Front National har bytt hatobjekt från muslimer till ”les anglais”, med vilka de menar alla nyinflyttade engelsktalande finanspersoner och språkdebatten som bedarrat i mitten av 10-talet, blossar upp på nytt - ska alla framtida finanskontrakt vara författade på franska? Alla väntar på att presidenten, som varit oväntat passiv sedan valvinsten, ska uttala sig.


Då… blir han mördad av en älskare. Att han varit homosexuell har då varit känt sedan Paris Pride 2020, vilket då troddes vara en politisk dödsstöt, men detta påverkade inte valet 2022 alls. Hela Frankrike fångas av berättelsen om den unge studenten som arbetat för Macron under valkampanjen 2022…


Det var här ni läste det först!

söndag 14 maj 2017

i skuggan av en ny president

Idag - 8 maj 2017 -fick Frankrike en ny president. Ut från Élyséepalatset flyttade François Hollande och in flyttade Emmanuel Macron. Élyséepalatset ligger mitt i Paris, vid Champs-Elysées (förstås), men det är inte så lätt att se palatset från gatan. Det har alltid funnits säkerhetstjänst runt palatset, men de senaste två årens terroristattacker har satt sina spår i Paris.

Vart du än går träffar du på soldater, gendarmer och lokala poliser. Nu har kanske franska poliser aldrig haft något särskilt mysigt över sig. Medan en engelsk bobby fortfarande kan gå obeväpnad, så har den franska polisen, för mig, alltid haft ett drag av Gene Hackman i French Connection över sig. Möjligen effektiv. Möjligen korrumperad. Men mysig? Nej. Definitivt inte.

Sedan två år tillbaka, sedan attacken på Bataclan 2015, där 90 personer dödades och 200 sårades, går de fyra och fyra runt på staden och de är tungt beväpnade. Varje gång du går in på ett varuhus eller ett köpcentrum tittar vakter igenom din väska och du måste öppna din jacka, så att de kan se att du inte bär på en väst med sprängmedel. Överallt syns triangelformade skyltar i vitt, svart och rött och texten "vigipirate", som är en slags förkortning av "Vigilance, prévention et protection face à la menace terroriste", vilket ungefär betyder "Vaksamhet, förhindran och skydd gentemot terroristhotet".

Säkerhetskontroll på väg in på Comicon-Paris

Den första veckan jag bodde här tänkte jag hela tiden på alla dessa soldater och alla dessa kontroller. Sedan tänkte jag mindre på dem och numera reflekterar jag knappt över det. På samma sätt som flygresor numera måste planeras (Ligger min tandkräm i en liten genomskinlig plastpåse?), så är det likadant med musei- och operabesök. Det är betydligt mindre trassel om du inte har en väska med dig alls. Ska jag lämna min laptop på jobbet? Behöver jag den senare i kväll?

Men människan anpassar sig. Idag tänker jag knappt på de beväpnade poliserna och soldaterna. Kontrollerna är ett praktiskt problem, poliserna en del av gatulivet och livet går vidare.

I presidentvalet har frågan om terroristerna både varit den största frågan och ingen fråga alls. Genom liberala ekonomiska reformer vill Macron få den franska ekonomin att gå bättre. Därigenom bör utslagningen i förorterna, "les banlieus", bli mindre och utanförskapet hos unga män och kvinnor med rötter i Algeriet och Marocko. Le Pen hade en annan lösning, nämligen att inte släppa in några nya invandrare, men vad skulle egentligen hända med dem som redan fanns här...?

Att stoppa små grupper, eller enskilda individer som är beredda att offra sina egna liv, har alltid varit svårt. I början av 1800-talet kunde inte den franska armén försvara sig mot den första gerillakrigföringen i det ockuperade Spanien (guerilla= det lilla kriget). Den amerikanska militären hade samma problem i det som då hette Sydvietnam under 1960-talet och något senare visade nyheterna på TV ofta bilder på bombattentat i London, Madrid och Västtyskland när provisoriska IRA, ETA, eller Baader-Meinhofligan utfört ett av sina dåd.

För ett samhälle kan satsa hur mycket som helst på säkerhet. Det kommer ändå inte kunna upptäcka en ensam Breivik, eller asylsökande från Uzbekistan. Det går inte att se in i annan människas själ även om man skulle försöka. Det är omöjligt att skydda sig mot allt.

Detta praktiska problem är tydligt även i Paris. Visst finns det många poliser och visst är det svårt att ta sig in på Operan och Louvren. Men mest människor hittar du på pendeltåg och tunnelbanan. Varje dag förs mängder av människor fram och tillbaka mellan arbete och bostad i 10-miljonersstaden Paris. Jag byter varje dag mellan pendeltåg och tunnelbana på station "La Défense". Ibland är det så tjockt med folk att det är fullt på perrongen och en tjock folkmassa väntar i trappen på att få komma dit.

Och här finns det inga kontroller alls, trots att Madrid skakades av bombdåd på pendeltågen 2004. För det går helt enkelt inte.

Låter detta defaitistiskt? Kanske. Personligen menar jag faktiskt att det är tvärtom. Det kanske inte går att hitta alla människor som vill göra människor illa, men ännu värre vore att sluta leva. Jag skulle kunna sluta åka ut i världen, sluta åka till Paris (flera vänner frågade i somras hur jag vågade, där sker ju en massa terroristdåd) och mena att lösningen ligger i stängda gränser och att misstänkliggöra stora grupper av människor på grund av vad ett fåtal i gruppen gör.

Därför ser jag valet av den nye franska presidenten som något väldigt positivt. Det är möjligt att hans lösningar är fel, det är möjligt att det inte blir bättre. Men i Frankrike valde 2 av 3 att hoppas på optimismen. Att tro på öppenhet och samarbete istället för slutenhet och misstänksamhet.

Journalister i väntan på Macron under presidentvalet

Nu vore ju inte detta Frankrike om denna valda optimism inte var parad med en stor dos "ennui" - missmod. På frågan om ifall det kommer att bli bättre svarar med fransmannen gärna med en uttrycksfull axelryckning, handflator som riktas uppåt och ett pfff-ljud som ungefär betyder "det går inte riktigt att säga och troligen inte, men vad ska man göra, du förstår".

Som intellektuell tar jag detta missmod som ett tecken på intelligens. Som alla vet, är skillnaden mellan pessimisten och optimisten den, att pessimisten är bättre informerad. Den dag Frankrike skulle motta en ny president med hallelujarop och gnistrande ögon - det är dagen jag skulle bli riktigt rädd.

Och flytta härifrån.

söndag 7 maj 2017

en smula risigt

För något år sedan åkte jag och några mc-kamrater in i den franska staden med det - tyvärr - passande namnet Ussel. Efter att ha förirrat oss in på sjukhusets parkeringsplats utan att hitta en väg ut (mitt fel - jag ledde konvojen in på denna genväg - host), lyckades vi hitta stadens "main drag". Efter tio minuter på denna åkte vi raskt vidare mot nästa stad. Denna lilla stad - Ussel - höll nämligen på att stänga, inte bara för dagen, utan på ett mer permanent sätt. Hälften av butikerna var stängda och i dess efterföljd fanns det en tydlig risighetskänsla. Det var mer skräp på gatorna, eller så var det inte det egentligen, utan det är bara så jag kommer ihåg det, men över alltihopa fanns en tydlig övergivenhet. Ussel hade passerat sitt bäst före datum. Och det hände nog för ett bra tag sedan.

En kall och regnig dag med presidentval i Frankrike

Men man behöver inte åka till Ussel för att se detta. För någon vecka sedan gjorde jag ett kortare besök i Sverige och skillnaden mellan färden in från flygplatsen till huvudstaden visar en hel del. Inte för att pendeltåget mellan Arlanda och Stockholm skulle vara någon skönhetsupplevelse, men RER B, som pendeltåget heter från Paris ut till flygplatsen är betydligt... "risigare". Du åker genom ett långt, till vissa delar övergivet, industrilandskap och själva tågen brottas med graffittiproblematik. Vem tar hand om det här?

En berömd konstvetare på 1800-talet, John Ruskin, skrev om värdet av att låta saker bli gamla och förfalla. Snygga teckningar i "Stones of Venice" ledde fram till nyanlagda ruiner i engelska parker -det skulle se gammalt och slitet ut och om det inte fanns någon gammal ruin sedan tidigare, så fick man väl bygga en. Vid en helt annan mc-resa hamnade jag utanför ett kommunisttida industrilandskap i Albanien. Jag och mitt resesällskap slet fram våra kameror och utropade "oooh" och "aaah" över de bruna rostskeletten som sakta oxiderade tillbaka till de molekyler de en gång kom från innan de renades till rent ferrum av några albanska ingenjörer vid en masugn.

Det finns något magnifikt över denna långsamma kollaps, men efter denna fotosession kunde ju vi på besök sätta oss på våra motorcyklar och helt enkelt åka därifrån. Det är svårare om du sitter i Ussel. Ska även du åka från detta ställe där du växt upp? Ifall du tänker dig sälja ditt hus, vad kommer du få för det?

Det är denna risighet som står i fokus i dagens presidentval i Frankrike. Båda presidentkandidaterna presenterar ungefär samma bild av ett dysfunktionellt Frankrike, med hög arbetslöshet och en ännu markantare brist på jobb för unga. Det är denna franska risighet som medfört att den sittande presidenten inte ställde upp till omval och som lett fram till kandidater från partier som tillsammans bara innehar 2 av Nationalförsamlingens 577 platser. Presidentvalets första omgång visade med tydlighet att väljarna ville kasta ut de gamla gardet. Det krävs förändring.

Men hur och vad? Vad är det då som ska göras åt detta långsamma förfall?

Det är här presidentkandidaterna skiljer sig åt. Den ene, Macron, menar att lösningen finns hos alla fransmän. Alla både måste och kan arbeta för lösa Frankrikes problem. För den som kan sin ideologilära, är han en en nästan klassisk socialliberal. John Stuart Mill skulle gråta i sin himmel. Den andra, Le Pen, följer ett, om möjligt, ännu äldre recept: det är de andras fel. Om tar bort dem, så kommer allt att bli bra igen. Vilka är då dessa andra? Jag dels är det muslimerna och invandrarnas fel, men det är långt ifrån bara dem Le Pen skyller på. Eliten, storstadssnobbarna och kapitalisterna får en minst lika stor del av skopan över allt som är fel på Frankrike och som lett fram till Ussels förfall. Tar vi bort dem, eller begränsar deras makt, då kommer ett tidigare, bättre, Frankrike åter resa sig ur askan som en fågel Fenix.

Historikern i mig gör gärna jämförelser till historiska vändpunkter. Ingenjören i mig ser hur svårt det är att vända åter när en ny teknik väl fått fäste. Båda två vet att det är omöjligt att gå tillbaka till en annan tid. Oavsett om det gällde skrivare på 1400-talet, vävare på 1700-talet, eller  grafikerna i tidningsindustrin på 1980-talet, så är det lönlöst att försöka gå tillbaka till en annan tid. Jag har ingen aning om vad som en gång ledde fram till staden Ussels födelse och tillväxt. Inte heller vad som lett fram till dess nutida förfall.

Men lösningen för Ussel ligger inte i gårdagen. Och visst är det praktiskt att ha några andra att skylla på, vare sig det är förtjänt eller inte. Men historia är bara nyttigt som ett analysinstrument. Ett sätt att förstå vad som hänt och undvika misstag. Det är inte en destination. Det är omöjligt att gå tillbaka i historien och dumdristigt att försöka.

Mediepådraget är stort i Paris
Det bör inte vara alltför svårt att från denna artikel förstå var mina personliga preferenser ligger. Efter Brexit och Trump är det många som ser dagens valvaka framför sig med fasa. Då finner statistiknörden i mig (låter jag schizofren... må så vara, jag föredrar termen "rikt inre liv") tröst hos statistiksajten fivethirtyeight.com. De var en av få, som gav Trump en ganska god chans att vinna i november förra året. Därför läser jag gärna artiklar om hur löjligt liten sannolikheten är för att Le Pen skulle vinna idag.

Och om hon ändå skulle lyckas med det högst osannolika?

I morgon är det helgdag i Frankrike då Andra Världskrigets slut högtidlighålls. Dagen efter detta har man i så fall ett val. Antingen kan man försöka bygga en bättre värld. Eller så kan man skylla på någon annan.

lördag 15 april 2017

konspirationer, verkliga och andra

På håll ser det inte ut att vara något särskilt. Som ett något märkligt staket med lite hönsnät och några udda äggformade saker emellan dem. Idag har strukturen också börjat rosta så, på håll, är det inte särskilt imponerande.


Men om man närmar sig staketformationen, som verkar vara i en blandning av rostigt och rostfritt stål, märker man snart att det tar ganska mycket tid att nå fram till den. Den såg ut att vara alldeles i närheten, men trots att man gått 50 meter, har vinkeln till dess topp knappt förändrats. För den trigonometriska intresserade innebär detta att staketmojängen dels måste befinna sig längre bort, än vad man till en början kunde tro. Dels innebär det att staketet måste vara högre än vad man i förstone trodde. Mycket högre.

Gränstrakterna mellan Belarus och Ukraina består av ett stort träsk kring floden Prypjat (förvirrande nog med samma namn som en övergiven stad alldeles norr om kärnkraftverket Tjernobyl). Floden har sin källa vid vattendelaren mellan Svarta Havet och Östersjön i det som idag är gränstrakter mot Polen. Därefter meandrar den sig fram i 400 km österut ända tills den når Dnepr alldeles norr om Kiev. Träsket har varit svårt att använda för jordbruk, så har finns ett långt skogsbälte med få vägar över. Karl XII stod en gång norr om detta i staden Pinsk för att välja väg söderut innan han till slut nådde sitt Poltava.

Så om du tänker dig att du ska gömma en gigantisk radaranläggning för att upptäcka amerikanska interkontinentala missiler (ICBM), då är detta platsen för dig. Platsen får inget eget namn - kallades för "Tjernobyl-2" och för att det inte ska finnas misstänkt trafik hit med vetenskapsmän som ska till jobbet på morgonen, så byggdes det en hel liten stad här. Vetenskapsmän, ingenjörer, deras familjer, daghem och skolor för deras familjer och så soldater och hemlig polis för att skydda och bevaka alltihopa. Inalles 1500 personer skickades ut för att bo i hemlighet i denna skog någon gång kring 1980.


Tekniken gick, som all radar, ut på att skicka iväg radiosignaler med en sådan frekvens att moln inte stoppar dem och sedan avläsa reflektionerna av dessa signaler när och om de återkommer. Tekniken utvecklades först av britterna under Andra Världskriget och är ett av skälen till att de vann Battle of Britain mot tyskarna. Problemet för Sovjetunionen var att det man ville avläsa och se låg, på grund av jordens klotform, under horisonten. Till och med långt under horisonten på andra sidan jorden i den amerikanska Mellanvästern. När ICBMs sköts iväg, då lämnar de efter sig en stor "eldsflamma" av raketbränsle. Detta borde gå att se - om radarn är tillräckligt stor och sändaren tillräckligt stark. Med rätt frekvens borde radiosignalen studsa mellan stratosfären och jordytan hela vägen till USA och sedan tillbaka igen - om antennen är tillräckligt stor och sändaren tillräckligt stark...

För att inte störa den gigantiska antennen, låg själva radiosändaren ca 30 km österut, nära Tjernihiv. På olika frekvenser skickades sedan signaler som var så starka, att de störde olika civila och militära radionät.  Detta blev känt i radiokretsar som den "ryska hackspetten", så i väst märker NATO att något är i görningen och med hjälp av triangulering (ännu mer trigonomteri) kan man säkerställa en ungefärlig position för detta.


Att tekniken fungerade, hade sovjetisk militär sett i en tidig försöksanläggning, som hade kunnat se inhemska raketuppskjutningar, men anläggningen i Tjernobyl-2 brottades med problem. Den var riktad ungefärligen rakt mot de amerikanska uppskjutningsanläggningarna i mitten av Nordamerika, men det innebar att alltihopa var riktat ungefär över Nordpolen. På grund av de vertikala magentfälten här sker det märkliga saker i de översta skikten av atmosfären - vi ser det i Norden som norrsken. Detta innebar, att trots den gigantiska anläggningen, trots alla resurser, trots alla människor som jobbade med det... så fungerade det ganska dåligt. Visst kunde man se en del, men vissa delar av dagen fungerade det bättre än andra, det var bra om missileldsflamman var stor, men det blev den bara om det var problem vid uppskjutningen. Som så mycket i Sovjetunionen - det fungerade inte särskilt bra. I mitten av 80-talet beslutar man sig för att bygga om alltihopa. Och då kommer 26 april 1986 och inneslutningen av reaktor 4 i Tjernobyl, mindre än 30 km bort, sprängs på grund av ett misslyckat experiment. Efter några dagar evakueras staden. En del försök fortsätter. Sedan tystnar den ryska hackspetten.


När du kommer nära anläggningen idag, märker du att proportionerna är enorma. Antennen är 150 meter hög och nästan en kilometer lång. Bredvid ligger en mindre antenn - hela komplexet är mer än en kilometer långt. Du vandrar omkring bland övergivna hus, logement och växtlighet som fort tagit tillbaka det människan en gång huggit ner. Det är idag säkert att gå omkring, men om kanske 20, eller 30 år, kommer alltihopa att rasa ihop då rosten hela tiden förstör stålets hållfasthet.

Eller var det en radaranläggning mot ICBMs...? Det figurerar en hel del teorier om denna anläggning. Delvis beror detta på att många källor fortfarande ligger begravda någonstans i Moskva. Jag skrev tidigare, att det bodde ca 1500 människor här, men var det så många? Det går att hitta andra siffror. Och var det inte så, att anläggningen "egentligen" användes för att kontrollera hjärnvågorna hos medborgarna i Sovjetunionen? Eller för att kontrollera vädret...? "Alla vet" att katastrofen i Tjernobyl instituerades av CIA just för att få radaranläggningen ur bruk...

Som ingenjör ligger en annan tanke betydligt närmare. Murphys lag, att allt som kan gå fel också brukar gå fel, gällde även i Sovjetunionen. Den gigantiska radaranläggningen var bra tänkt, men det där norrskenet... Experimentet vid reaktor 4, den där natten 26 april 1986 var också väl uttänkt. Men...



PS. Ifall man vill se detta, går det inte att åka på egen hand. Dels ligger anläggningen inom 30 km zonen runt kärnkraftverket, dels har området särskild egen bevakning. Sedan 2013 har emellertid flera turistturer till kärnkraftverket med Tjernobyl-2 i sin "tour", till exempel om man åker med http://www.chernobyl-tour.com

torsdag 13 april 2017

Turister...

Som så ofta, handlar det om förväntningar...

Min bild av Zonen runt kärnkraftverket i Tjernobyl skapades för ca 15 år sedan av en bok. Nu skulle man kunna tänka sig, att det vore en bok om historia. Kanske en avhandling om Glasnost? Eller en sociologisk studie om elitarbetare i det sena Sovjetunionen? Möjligen med ett extra appendix för den fysikintresserade om kärnprocesserna bakom den stora olyckan i april 1986...

Men nej, min bild av Zonen formades helt av en deckare, "Wolves eat dogs", av Martin Cruz Smith. I den leder ett märkligt självmord i Moskva, efter några kapitel, den tyste antihjälten Arkady Renko, till en värld fylld av övervuxna hus, gömda individer och dosimetrar som man glömmer att ta på sig efter ett tag. Vem orkar lyssna på ett envetet pipande som varnar för stråldoser om man ändå måste vidare, strålning eller inte. Slutuppgörelsen sker en kväll i den övergivna staden strax norr om kärnkraftverket, Pripjat.

Det går att hitta många sönderrostade kommunistiska symboler

Jag borde med andra ord ha varit på min vakt. En endagstur från Kiev med en "tour-operator", det slår inte riktigt lika högt som en mordintrig från Ryssland. Det är ju någon som tjänar pengar på turister - jag borde vetat.

En av många turistbussar. Inte mitt bolag. Någon måtta får det ändå vara...

Trots detta sjönk hjärtat i mitt bröst, när jag såg den stora vita turistbussen med texten "Chernobyl-Tours" i vindrutan - det är med andra ord inte bara jag och några till i en bil... Därefter ser jag mig runt på mina medpassagerare. Tre bakfulla australiensare står och gäspar, klädda i loafers och solglasögon (det är 7 grader och moln denna torsdagsmorgon). Tre äldre portugisiska (tror jag) kvinnor kliver upp på bussen framför mig, klädda som för en tur till NK, eller annat varuhus i samma prisklass. Ok, jag visste att det kanske inte skulle vara ett "äventyr", men någon måtta får det väl vara...

Förra året besökte 40 000 turister Zonen. I alla fall fem olika byråer har resor med liknande upplägg som den jag är på. Vissa morgnar åker 8 bussar från Kiev norrut mot Tjernobyl och då har inte alla andra, forskare, speciellt inbjudna, företag med egna guider, etc..., räknats in. Turismen i världen har ökat något ofantligt de senaste 20 åren. Köerna in på de stora muséerna har blivit så långa, att man på en del ställen måste boka flera veckor i förväg. De stora, kända konststäderna i Europa, Paris, Florens och Rom är fyllda till bredden av... en massa andra människor. Spontanbesökare göra sig icke besvär. Men en förbjuden zon norr om Kiev... Pust...

Alla provar sina dosimetrar på en gång. Överlag är strålningen låg, men det finns "hot spots".

Molloken kröp jag ner i mitt säte och satte på musik från min telefon: Ok, jag är här. Jag får väl se vad det blir. Om en timme kommer vi till check-pointen till zonen. Därefter måste det väl ändå bli något mer äventyrligt.

Klassisk stadsskylt i Sovjetunionen.

För Zonen är i allra högsta grad bevakad. 30 km från kärnkraftverket är den första kontrollen, 10 km därifrån den andra. Det finns hårda klädregler om att man inte får ha öppna skor och att klädseln måste vara heltäckande. Vid den första checkpointen kollas alla pass mot en lista. På sommaren, när alla 8 bussar kommer samtidigt, för Zonen öppnar först kl 10, kan kontrollen ta två timmar... Jag hade åtminstone lite postsovjetisk byråkrati att se fram emot. (Jag är fullt medveten om ironin i denna kommentar - jag kommer ihåg passkontrollerna till Sovjetunionen på 70- och 80-talen)

Pripjets flodhamn används inte längre. Härifrån gick bärplansbåtar till Kiev.

Men sedan kom vi fram. Och då tog både historie- och fysiknörden i mig över. Dessutom hade vi två ganska torra, men väldigt kunniga guider med oss, som matade fakta helt obekymrade av ifall någon lyssnade eller inte. Jag hörde några enstaka australiensiska suckanden över faktamängden, men själv mös jag av självgodhet och lapade i mig sådana fakta som varit så obskyra att jag tidigare inte hört dem.

Restaurang. Enligt guiden fanns det mat där, trots att det inte alltid var så i Sovjetunionen på 80-talet.

Och så gick kameran varm. På 1800-talet levde en arkitekturteoretiker i England som hette John Ruskin. Han menade att allt skulle få förfalla. Ruiner var det vackraste han visste och hans böcker med skisser från Venedig påverkade den engelska smaken starkt åt det medeltida hållet. John Ruskin skulle älskat Zonen. De övergivna byarna, staden Pripjat och, förstås, kärnkraftverket som skulle blivit världens största, men som idag inte producerar någon elektricitet alls.

Kärnkraftverket med i tur och ordning från vänster, reaktor 4, 3, 2 och 1. Reaktor 3 användes ända till 2000.

Så: Om ni kommer till Kiev - det är klart att ni ska åka på tur till Tjernobyl. Åk gärna på våren eller sen höst, för på sommaren är det numera så övervuxet, att det kan vara svårt att se så mycket. Om du råkar vara en lika stor turistsnobb som jag, var lugn. Håll dig stoisk den första timmen i bussen. Öppna därefter öronen för att lyssna på allt som berättas. Använd ögonen för att se lite samtidshistoria - om ett tekniskt experiment som flög högt, men alltför nära solen. Det är fruktansvärt. Historien är tragisk. Och ändå är det så vackert.



 Eder korrespondent och posör som åkte med http://www.chernobyl-tour.com/english/




söndag 5 februari 2017

XVIème

Det är så, att jag bor i ett charmant litet hus. Huset är på knappt 20 m2, men här finns allt man begära. Det är nytt och fräscht. En liten köksavdelning, ett badrum med världens lägsta dusch... och ett sovloft med dubbelsäng. Det är trappan upp till sovloftet som medför att morgonduschen är något... eh... "kuren". Men duschen är inget egentligt problem. Det enda problemet med mitt lilla hus är att det ligger en bra bit från själva Paris. Därför letar jag efter nytt boende mer centralt. Och därför hamnade jag häromdagen i "16e".

Paris är indelat i 20 s k arrondissement. De ligger efter varandra som längs en kanelbulle eller en snäcka. De första fyra ligger mitt i stan och därefter ligger de övriga 16 allt längre ut. Generellt sett är det finare att bo i mitten, medan det är ruffigare längst ut. För en vecka sedan var jag långt ute i 18e och tittade på en lägenhet. Mitt emot byggnaden där lägenheten var fanns det en bilverkstad, längre bort fanns flera snabbmatsställen och husen kunde ha utsatts för bättre underhåll. En fattig del av Paris.

Det stora undantaget (det finns flera) från denna ruffighetsregel är 16e. Du kommer till 16e enklast genom att vandra upp längs Champs-Elysée till Triumfbågen, Place d'Etolie. Sedan tar du vänster in på någon av de avenyer som strålar rakt ut från Napoelons kopia av Titusbågen i Rom.

Avenue Foch, 16e

På något sätt finns ett större lugn här. Om man ser på husen, så verkar de ha byggts med fler ornament redan på 1800-talet. De är i bättre skick än i 18e. Det finns en särskild knapp bredvid porten som kallar på portvakten. Om man promenerar runt här träffar på många små, piffiga hundar och deras mattar är ofta äldre kvinnor vars bruna ansiktshud stramar bakåt så deras bakre ögonvinkel påminner om amerikanska 50-talsbilars bakre vingar. Om blicken istället går ner till butikerna hittar man det ena exklusiva märket efter det andra. 16e är med andra ord Paris svar på Östermalm i Stockholm. Eller är det tvärtom? Förbi mig går en man med grått bakåtslickat hår, rosa skjorta och grön vadderad väst.

Alltså kan det ju inte vara något för mig. Jag är ju en bohem. Hur det se ut om jag bodde här istället för bland de andra konstnärswannabeesen. Det är klart jag ska vara i 18e, eller 19e. Bland alla hipsters och craft-beerställen (jag har lyckats hitta några få sådana). Bland alla...

Å andra sidan ligger ju det här mycket närmare jobbet och när jag stod utanför huset i väntan på mäklaren som ska visa mig lägenheten har jag faktiskt smält en smula. Den lilla gatan är väldigt fin. Alla husen är välskötta. Runt hörnet ligger två ambassader. Huset med den lilla ettan som jag ska titta på är också väldigt fin. Små ettor ligger oftast uppe på vinden i Paris (det är f d tjänstebostäder). Jag sneglar upp. Väl hållet tak. Flera vindskupor i västerläge. Husen mitt emot är något lägre. Det här kan kanske vara något.

Jag dagdrömmer om en stor vindskupa där det kanske får plats med en liten fåtölj invid det halvfranska fönstret. Bortom Paris takåsar håller solen på att gå ner. Är det kanske maj? Håller jag kanske ett glas rött i handen. På en sådan plats kan man kanske sitta och tänka på livet och kärleken och allt det där.

Jag vaknar upp ur mina tankar när mäklaren kommer. Vi går in genom den fina porten ut på gården och in till vänster. Tjänstefolket hade egen ingång. På vägen upp, sex trappor utan hiss, märker jag att jag nog haft för höga förväntningar. Tapeten är oerhört sliten och jag skulle inte vara förvånad om den var av förkrigsmodell. Skulle det till och med vara Första Världskriget...? Kanske... Högst upp kommer den långa smala korridoren med mängder av dörrar. Till slut, längst bort, öppnar mäklaren dörren och öppnar kören till lägenheten. Jag tittar in och förstår direkt att jag inte tänker flytta hit.

Lägenhetsmarknaden i Paris påminner nämligen om den i Stockholm, London och andra storstäder. Det mesta är dyrt och dåligt och ibland nästan löjligt slitet. Just det här lilla kyffet var faktiskt den värsta jag sett - och då har jag sett en hel del. Mitt i hallen stod en stor säng - här finns det inget fönster. Det enda, lilla, fönstret finns i det lilla köket, som ska var fullt utrustat, men i skåpen finns det bara ett par tallrikar. Här finns också öppningen till toalett och dusch. Någon dörr finns inte, för det går bara att sitta på toalettstolen om fötterna är ute i köket. Den gamla renoveringsingenjören i mig granskar den smutsiga glasfiberväven som väggarna är täckta av och daterar senaste renovering till ca 1980. Det hinner hända en del på 35 år.

Mäklaren frågar. Jag funderar på om jag ska säga att jag ska tänka på saken (det brukar jag göra även om jag inte tror att jag vill ha den), eller göra pinan kort. Jag plockar fram min bästa franska och säger på en gång att jag inte är särskilt intresserad. Mäklaren är besviken och den långa promenaden genom vinden och nerför alla trappor sker i tystnad. Utanför porten säger vi adjö till varandra. jag kastar en blick tillbaka på huset. det är fortfarande väldigt fint.

Hmmm... Här kanske det finns stoff för en pjäs. Det ruffiga innanmätet bakom den fina fasaden. Ni förstår...? En snygg utsida, men på insidan... Men har inte den pjäsen redan skrivits. Av O'Neill. Eller Miller. Eller Williams. Eller kanske av alla tre.

Jag tar en sidogata ut till Avenue de la Grande Armée. Till höger ligger Triumfbågen. Jag tittar åt andra hållet. Där ligger de blänkande höghusen i La Défense. Därefter virar jag halsduken ett extra varv för att mota vinden. Jag tar på mig min basker (jag är nästan den enda personen i paris som använder en) och tar på mig mina handskar.

Sedan vandrar iväg mot métron.


söndag 22 januari 2017

Litterering

I dessa dagar, då en okänd entitet bilvit inskuren som ny president i det stora landet i väster, kan det vara på sin plats med... vardagseskapism. När oron över morgondagen blir större finns det olika sätt att fly från denna verklighet. I "Kairos Röda Ros" låter Woody Allen Mia Farrow fly 30-talets depression genom att kliva in över bioduken in i de romantiska filmer huvudpersonen använder för sin eskapism. I "The Matrix" är hela den upplevda världen en chimär och protagonisten måste välja ifall han vill vakna från denna. Själv funderar jag, när världsexistensialismen tar över, gärna över mer nördiga ting för att "tänka på annat": Litterering av perronger och dylikt.

Att ge namn till spår på en tågstation kan tyckas enkelt. Gå exempelvis till Stockholms Central och i ena änden hittar du spår 1 och andra änden finns spår 19. Klart och koncist... tror man. Men efter ett tag - om man är intresserad av sådant, märker man att ett spår fattas - nummer 9. Varför? Hur kan ett helt spår bara försvinna? Eller var det någon som ville sätta griller i huvudet på framtida resenärer, som helt enkelt aldrig satte ut spår 9? Kanske finns spår 9 egentligen om man väldigt fort går rakt in i en pelare? Är det möjligen så, att om man i rask takt går in i väggen bredvid dörren från spår 10 och huvudhallen hamnar i en parallell värld, där ett ångdrivet tåg väntar på att föra resenärer till Sveriges motsvarighet till Hogwarts?

Liknande frågor kan en ny resenär till Arlanda ställa sig. Varför finns terminal 2, 3, 4 och 5, men inte terminal 1? Vad hände med den? Försvann den i den stora jordbävningen 1981? Existerar den i ett alternativt universum? Hade arkitekten till Arlanda en riktigt dålig matematiklärare? Eller beror denna numrering på att väldigt många människor har "ett"-fobi och att dessa skulle känna sig kränkta ifall detta nummer användes för en terminal? Frågorna är många och den resenär som sitter och väntar på sitt flygplan kan fundera över detta istället för att förfäras över den högerpopulism som sveper över världen.

Denna form av eskapism går att använda även i Paris. Istället för att bekymra sig över Le Pens främlingsfientlighet, eller Fillons putinkramande, kan man begrunda den litterering som används på pendeltågsstationen "La Défense". Det finns två perronger, med två spår vardera, in allo fyra spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "A", "B" och "2". Hmmm...?

La Défense, ovan jord

Efter långa studier i ämnet har jag kommit fram till att det bara är spår 1 och 2 som används till vardags. Kan det vara så, att namngivningen fungerar så, att vardagstågen bara stannar vid de spår som har nummer, men inte vid de som heter bokstäver...?

Min hempendeltågsstation heter "Suresnes - Mont Valerian". Här hittar man en och en halv perrong, det vill säga en perrong med två spår och så en smal perrong byggd direkt mot bergets sida (Mont = berg, eller om det är i Paris, en hög kulle) med ett spår. Totalt alltså tre spår. Dessa heter i tur och ordning "1", "C" och "2". Tågen stannar i vanliga fall bara vid spår 1 och 2, så så långt stämmer min teori, men varför heter det tredje spåret C... Efter att ha funderat på detta under någon månad, stod jag vid spår 2 en dag och väntade på tåget, när jag lade märke till att spår C hade sämre standard än spår 1 och 2. Medan dessa hade moderna betongsliprar ("pinnarna" som håller avståndet mellan rälerna i stål), så hade inte spår C uppdaterats, utan hade gammaldags träsliprar och spåret skakade betänkligt när ett tomt tåg använde det när det åkte förbi. Slutsats: Bra sidospår heter A och B, medan dåliga, heter C.

Nöjd med denna deduktion - jag hade förstått hur delar av Rälsfrankrike fungerade, tänkte jag inte vidare på detta... Tills jag för en vecka sedan var på väg hem från teatern. Sent på kvällen väntade jag på mitt tåg på station "Pont Cardinet". Och då slår det mig att spåren på denna station inte har några nummer alls. Spåren heter istället "A", "B", "C", "D", "E" och "F". Var är alla nummer? Mitt pendeltåg stannar snällt vid spår A och plockar upp mig trots att det, enligt min teori, inte borde göra det.

Jag trodde jag hade förstått, men hade egentligen inte förstått någonting alls. Följande måndag stod jag moloken och väntade på mitt tåg i "La Défense". För att komplicera denna berättelse, så finns det två helt skilda pendeltågsstationer i "La Défense". Den station jag beskrev ovan är för tåg "RER A", medan den andra, som heter precis samma sak, trafikeras av tågen "SNCF L och U" (hänger ni med?). Vid "den andra" stationen finns sex spår, men två av dem har inget namn alls, för dessa spår är inga "riktiga" spår, för här går spårvagn T2. De övriga spåren heter i tur och ordning "1", "3" (dessa finns på var sin sida om en perrong), "4" och "2" (vid den andra perrongen).

Kommen så långt smalnade mina ögon och jag kontemplerade mänsklighetens tillkortakommanden. Jag ville gärna skylla på "fransmännen", men väl medveten om brister i hemlandet (se ovan) anade jag en brist som gick djupare än så. För om det kan vara svårt att räkna från 1 till 4 (eller 19), hur svårt kan det då inte att vara att räkna till "jättemånga". Just denna dag hade president Trumps presstalesman sagt att att det aldrig varit så stora åhörarskaror som vid "The Donalds" presidenttillträde, trots att det var mångdubbelt fler för åtta år sedan.

Tåget stannade till vid "Puteaux". Jag skakade av mig mina tankar på högerpopulism och började betrakta littereringen av denna station. Jag ska gå till botten med det här...