tisdag 12 september 2017

Livet...och allt det där

Att vara ute på exkursion med elever är alltid lika spännande. En gång åkte jag till London med ett gäng 13-åringar. Jag tror aldrig jag räknat till 16 så många gånger i hela mitt liv. "16", då det var en grupp med sexton elever. Vid ett tillfälle försvann fyra av dem... Men nu är jag ute på ett sidospår - just den berättelsen får vänta till en annan gång.

Idag räknade jag till 19 ett antal gånger, då jag var ute med mina elever på väg till den romartida arenan i Paris, "Arène de Lutece". Vi gick av på métrostationen "Saint-Paul" och jag var just mitt i mitt räknande, då en äldre dam lutar sig fram mot mig och frågar "Vous parlez français?"- talar ni franska

Jag kom av mig och svarade "oui", trots att det är en sanning med modifikation. Jag tar mig numera ganska bra fram i skriven text (det finns en fantastisk översättningsfunktion inbyggd i IOS för den som råkar ha en äppeltelefon), jag lyckas också säga saker, men... Vad tusan svarar de...? Skulle de inte kunna...? Men jag märker återigen, att jag är på väg in i ett sidospår som skulle kunna handla om det franska talspråkets intrikata detaljer, men även detta får vänta till en annan gång.

Jag svarade ja och då började hon fråga var vi kom ifrån. Jag svarade att vi kom från Svenska Skolan i Paris. Hon log och sade att hon trodde vi var "danois" - danskar. Därefter var hon lika artig som nästan alla fransmän är , hon ställde några följdfrågor och lämnade oss med ett brett leende och "Bonne Soirée"- god fortsättning på kvällen.

Det högg till i hjärtat, dels för att det ibland iden här storstaden, bakom alla "galliska axelryckningar", svindyra modehus och intellektuella intellektualismer, går att hitta en omedelbar nyfikenhet, som jag absolut inte trodde jag skulle hitta i Paris. Det här var långt ifrån den första gången jag blivit tillfrågad, på ett mycket artigt sätt, om var jag kommer ifrån och varför jag är här.

Men framför allt högg det till i hjärtat därför att hon påminde så mycket om BMT.

BMT var en kollega till mig, men för drygt två veckor sedan hade hon träff med Charon, som tog henne på en båtfärd över Styx och hon finns inte längre bland oss.

Och BMT var precis som den dam som stoppade oss på métrostationen. Alltid artig, alltid vänlig och alltid nyfiken. För ett år sedan kom jag till staden och hon var oerhört vänlig mot mig, men det som framför allt förvånade mig och som vann min respekt var hennes nyfikenhet. Gentemot alla elever, men också emot mig.

Låt mig då förklara hur utlandsskolor fungerar. Det finns 26 i världen (eller är det numera 25?). Av dessa har sex stycken gymnasieutbildning. För några år sedan arbetade jag i London på Svenska Skolan där, så om du klickar bakåt i tiden i denna blogg till 2010 till 2012, kan du läsa om vad jag tyckte och inte tyckte om London. Personalen på dessa går oftast att placera i två olika kategorier. Dels finns de "permanenta", det är svenska (eller ibland andra), som av olika anledningar bor permanent på orten. Ofta är det kärleken som medfört både flytten och den permanenta statusen. Dessa jobbar ofta väldigt många år på skolan.

Sedan finns resandefolket. Det är lärare som av äventyrslusta, flyktbehov, skilsmässa, eller en 1800-talsromantisk syn på den franska huvudstaden, rör sig bort från Svedala och till utlandsskolorna. Dessa rör sig ibland från kategori två till kategori ett, men oftast är de på orten under ett par - tre år. Sedan kommer nästa lycksökare.

Själv tillhör jag kategori två, vilket medfört att jag absolut kan förstå dem från kategori ett som kanske inte lägger ner alltför stora sociala ambitioner på nykomlingen. Hur länge stannar han? Om några år har hon lämnat oss...

Av detta kunde man inte se ett spår hos BMT. Att hon artigt lyssnade på mina frågor om lämpliga platser i Paris för undervisning i Historia, visar på hennes goda uppfostran, men nyfikenheten i hennes frågor, i hennes attityd och hennes bemötande var inte en artig fasad. Den dam som stoppat oss på métrostationen hade lika gärna kunnat vara BMT. Var kommer ni ifrån? Vad gör ni här?

Ett dödsfall i en storstad..., men livet bara rusar vidare. På skolan finns en mängd nya elever som aldrig träffat BMT. De frågar mig den medeltida stadsplanen i Le Marais (de ambitiösa eleverna) och hur länge vi ska hålla på med den här vandringen i centrala Paris (20 minuter till, kanske mer).

Livet på en skola är oerhört intensivt. Du tror att du betytt mycket, men så kommer nästa termin och intensiteten i arbetet tränger undan minnen på nästan löjligt sätt. Lagrar vittrar bort på fem minuter när nuets elever tränger på och verkligheten skyfflar undan minnen till det dödsrike så många minnen hamnar i. Äsch, ska jag ha lektion i den dåliga lektionssalen... Har jag glömt namnet på x nu igen...

Och så plötsligt, på en métrostation i Paris kommer minnet tillbaka. Nästan som en inkarnation.

Sedan säger en elev: Vem var det där? Vad sa hon?

Och nuet är tillbaka.

torsdag 24 augusti 2017

Orphei Drängar på Operan

Detta är den tredje (sista?) bloggen på denna sida som är lite annorlunda. Texten ska nämligen publiceras i sångsällskapet Orphei Drängars (OD) årsbok, som utkommer vartannat år (märkligt, jag vet). Därför är texten ganska inriktad just för denna publik. Det hände massor under den vecka som skildras i texten, men jag har försökt ta fram sådant som framför allt berör OD. Därför kan den här och där upplevas som något intern. Kanske finns det någon annan som, trots detta, är intresserad av texten. Två tidigare blogginlägg, som handlar om de två tidigare tillfällena vi framförde de beskrivna verken, går att hitta på denna blogg, här och här.

Orphei Drängar på Operan

av Martin Vallas

När Stockholm bildades för knappt tusen år sedan, så skedde det vid den fors som tillkom när Mälaren skildes från Östersjön på grund av landhöjningen. Staden förblev en ganska liten stad ända fram till den industriella revolutionen på 1800-talet, då invånarantalet mångdubblades och staden växte ut på malmarna. Denna stora stad krävde ett nytt operahus. Den gamla operan, där Gustav III mördats 1792, revs och 1898 blev den nuvarande byggnaden klar, alldeles bredvid den ström som fött staden. En scen där Birgit Nilsson och Nina Stemme sjungit, där Jussi Björling och Peter Mattei fått applåder. Den viktigaste scenen för musikdramatik i Sverige - även om Göteborgsoperans vänner kanske inte håller med om denna beskrivning.

Till denna byggnad och denna scen strömmade sångarbröder från OD den 15 augusti 2017. In genom sceningången vid Jakobs torg, uppför vindlande trappor och genom okända korridorer lotsades sällskapet till korsalen under takåsarna inför den första uppsjungningen under en vecka som skulle bli mycket intensiv, både fysiskt och emotionellt. Det var dags för Sångsällskapet Orphei Drängars debut på Kungliga Operan i Stockholm.

Bakgrunden var följande. Esa-Pekka Salonen hade både bjudit in och dirigerat oss året innan i den iscensättning av Stravinskijs Oedipus Rex och Psalmsymfonin, som skapats av regissören Peter Sellars. Efter två föreställningar i Aix-en Provence i juli 2016 och en i London i september 2016 var den konstnärliga ledningen nöjda med resultatet. Utan att hänge sig åt överord, skulle man till och med kunna säga att de var mycket nöjda med resultatet. Det vore ju synd att inte fortsätta. Skulle det kunna finnas en möjlighet att framför verket igen? Var?

Sedan 2003 sker Östersjöfestivalen i Stockholm under en vecka i augusti. Berwaldhallens chef, Michael Tydén, den tidigare chefsdirigenten för radiosymfonikerna Esa-Pekka Salonen, samt Marinskijteaterns chefsdirigent Valerij Gergiev låg bakom festivalen vars mål är att värna Östersjöns miljö, att knyta samman människorna runt Östersjön och att göra detta genom ett kulturutbyte med framför allt klassisk musik. Mängder av musiker från Finland, de baltiska staterna, Ryssland och Sverige, samlas i Stockholm denna vecka för att framföra verk, oftast i Berwaldhallen, men även på andra scener i huvudstaden. Samtidigt sker mängder av seminarier inom miljöområdet.

Trots att planeringstiderna oftast är mycket längre än så, lyckades nästan alla artister och sångare från Aix-en-Provence åter samlas. Orkestern byttes ut, i Stockholm spelade operahusets egna orkester, Kungliga Hovkapellet, men de andra lyckades frigöra den vecka som behövdes för att åter repetera in verket. Under en intensiv vecka, från 15 augusti till 20 augusti var det repetition nästan varje dag. På måndagen 21 augusti var allt på plats. Den vita scenen, de etiopiska tronfåtöljerna och Esa-Pekka i dirigentpulten. I den kungliga logen satt kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia. Salongen blev tyst. En liten röd lampa släcktes, samtidigt som en grön tändes. In på scenen vandrade OD tyst för att barfota, i blåa byxor och blåa skjortor, bilda den grekiska kören i Thebe. Det var åter dags för tragedin om kung Oidipus. Orphei Drängar hade fått äran att, tillsammans med alla andra i produktionen, inleda den 15e Östersjöfestivalen.

Foto: Martin Vallas

För ODs del startade projektet under våren 2017. Efter vårkonserterna och den traditionella valborgssjungningen, ägnades tisdagarna i maj åt att försöka minnas musik, ord och, inte minst, rörelser, som iscensättningen utmärktes av. Allt var utantill, delar av musiken skulle framföras krälande på golvet, några fraser sjöngs med slutna ögon. Minnet är en bräcklig varelse, men mycket fanns fortfarande kvar hos de sångare som varit med året innan. Folke Alin ledde repetitionerna och krävde hela tiden en hög musikalisk kvalité, något som gärna kunde försvinna i det sellarska gestikulerandes. Nils Bergel och Johan Morén hjälpte till med att minnas alla rörelser. Några bröder hade inte varit med året innan, de hade mycket att göra för att komma ikapp.

Den 16e och 17e juni kom Peter Sellars till Uppsala och Alfvénsalen för att själv leda repetitionerna. Under lördagen kom även damerna från Gustaf Sjökvists Kammarkör och Sofia Vokalensemble för att vara med på repetitionerna av Psalmsymfonin. Samma kväll ordnade klubbmästare Anders Norell Bergendahl ett samkväm med alla körerna. Ovana bröder fick damma av sina kunskaper i den blandade svenska körlyriken.

Under repetitionerna hade Sellars och Alin olika inställning till kören. Medan Sellars strödde superlativ omkring sig - ”amazing artists”, ”fabolous” och ”fantastic” var begrepp som Sellars gärna använde - så hade Alin en mer prosaisk syn på repeterandet: ”Klangen är ert signum. Faller det bort…, finns inget kvar.” ”Det är så fruktansvärt tråkigt om ni kommer före - så gör inte det…” Efter den första repetitionskvällen med orkester hade Folke en hel del att informera kören om, som tyst lyssnade på hans svenskspråkiga instruktioner. Då utbrast Peter med varm ironi: ”Did you tell them how fabulous they are? It sure sounds different in Swedish...” Er skribent var lika förtjust i båda sorternas instruktioner. Både precision och entusiasm.

Peter Sellars införde en del mindre ändringar av koreografin, men trots detta var produktionen mer ”i hamn” när repetitionerna började på operan i augusti. Medan blicken hos en del OD:ister året innan hade kunnat beskrivas som ”tämjd skräck”, så visade repetitionerna detta år att Pavlov hade haft rätt i sina teorier om betingade reflexer. När Stravinskijs musik började spela, så öppnades munnen och händerna började röra sig, utan all den tankemöda och rörelseoförmåga som präglat vissa bröders vedermödor året innan.

Detta innebar inte att allt gick utan problem. En här inte namngiven tenor hörde inte under en av de första repetitionerna med hovkapellet och Esa-Pekka, att det denna gång bara skulle vara en musikalisk repetition. Med stor inlevelse kastade han sig ner på golvet i den första takten av Oedipus Rex och lyckades kräla sig alldeles ensam halvvägs till orkesterdiket innan han insåg, att det visst bara var han som låg där. Diskret försökte han ta sig tillbaka till de andra under sina välvilliga/skadeglada sångarkollegers blickar.

Det var emellertid med äkta glädje kören hälsade solisterna välkomna till Stockholm. Åter fick vi knyta bekantskap med Joseph Kaiser i rollen som kung Oidipus, Violeta Urmana som Iokaste och Joshua Stewart som Herden. Ny i trippelrollen som Kreon, Tiresias och Budbäraren var Davóne Tines, en uppåtstigande stjärna som säkert kommer att låta höra av sig på de stora scenerna de närmaste årtiondena. Med intensitet i både röst och agerande hängav han sig åt sina nya roller. Kostymören Helene Siebrits var på plats, så också Esa-Pekkas dirigentassistent Natalie Murray Beale. Tillbaka var också dansaren och nyutnämnda professorn Laurel Jenkins i dansrollen som Ismene, samt den franska skådespelerskan Pauline Cheviller som bländat många OD:ister året innan i rollen som berättaren Antigone. Flera av solisterna hade tagit med sig delar av sina familjer till Stockholm. Kaiser hade med sina söner och Jenkins sin mor, medan det gick att förnimma en besvikelsens suck i OD över att Cheviller tagit med sig sin pojkvän, den erfarne skådespelaren Charles Berling, från Frankrike.

På dagarna tog några OD:ister på sig rollerna som guider till Stockholm för inget ont anande solister. På kvällarna var det efter repetitionerna alltid ett mer eller mindre planerat sällskap som som uppsökte etablissement och restaurationer runt om i Stockholm. Men detta gällde framför allt det fåtal som antingen bodde i Stockholm, eller hade semester. För flertalet uppsalabröder innebar denna uppsättning å ena sidan en stor konstnärlig upplevelse, å andra sidan mängder med resor fram och tillbaka till Stockholm. Stockholmsbröderna ville emellertid inte lyssna på denna klagan och påminde med illa dold skadeglädje om capriceveckan som påminner om intensitet, men då färderna går åt andra hållet. Konserten på Operan var också den sista för verksamhetsåret, vilket innebar att två bröder, Anders Förare och Peter Stureson, avtackades för sina insatser för Sångsällskapet då de fallit för OD:s motsvarighet till liemannen - åldersstrecket.

Alla konserter under Östersjöfestivalen spelas in av medarrangören Sveriges Radio P2 och sändes antingen direkt, eller i efterhand. I samband med dessa sker intervjuer med alla artister, så även denna gång. Från OD intervjuades Jens Carlander och Samuel Åhman av SR:s Pär Lindqvist om hur det varit att arbeta med detta projekt och om hur mycket det påverkat sångarna.

Foto: Arne Hyckenberg /Sveriges Radio

När sluttonerna för Oedipus Rex, respektive Psalmsymfonin ljudit, släcktes ljuset på scen och det blev helt svart. Sedan kom applåderna. Operan var, trots ganska höga priser, utsåld. Stora delar av Musiksverige var där. Föreställningen sändes direkt i Sveriges Radios P2, ”Alla är fortfarande inne och applåderar” sade Pär Lindqvist i direktsändning flera minuter efter slutet av Oedipus Rex. ”Det är en entusiastisk publik som inte vill lämna salongen” berättade den andre kommentatorn, Sara Norling, efter Psalmsymfonin.

De fyra stora stockholmstidningarna hade recensenter på plats. Expressens Lars Sjöberg var först ut redan några timmar efter avslutad föreställning. OD fick goda vitsord, ”…värda allt beröm regissören öser över dem”, medan han inte var lika förtjust i själva regin. Dagens Nyheter var betydligt mer positiv. Rubriken löd ”Tidlöst och angeläget. Oidipus med drängar i världsklass” och resten av artikeln gick i samma positiva anda. Svenska Dagbladet hade Erik Wallrup på plats. Rubriken ”Östersjöfestival inledd med emotionellt kraftprov” pekade på vad recensenten framför allt fastnat för: ”Den närmast arkaiska kraft som Esa-Pekka Salonen fick fram ur Hovkapellet, ur utlevande Orphei Drängar med rituell gestik, fick verket att närma sig Carl Orffs primitivism”. Men flest positiva superlativ hade ändå Claes Wahlin på Aftonbladet. Rubriken löd ”Gud, vilken kör” och resten av recensionen hyllade både körer och uppsättning: ”Öppningsföreställningen av årets Östersjöfestival är den mäktigaste av alla femton” började recensenten och fortsatte längre ned med ”…blir ett lysande exempel på vad som går att åstadkomma rent musikdramatiskt.” Körerna fick mycket beröm: ”Och de sjunger som gudar, samlad och stark är klangen”.

Men varför sluta där. Den engelskspråkiga sajten bachtrack.com hade recensenten Matthew Rye på plats och han skrev följande om OD: ”it was obvious that its members have the arm gestures in their system as securely as the music, for this was a powerful, arresting experience in sight and sound.” Om Psalmsymfonin skrev han: ”Rarely have the Alleluias over Stravinsky’s rolling, tolling bass sounded as cathartic as here.” I Sveriges Radios program Kulturnytt använde Pär Feltzin orden ”ypperligt framfört” och till och med Svensk Damtidning hade hittat fram till föreställningen, men de uppehöll sig framför allt vid kungaparet där tidningen hävdade ”att lyssna till opera är en av kungaparets favoritsysslor”…

Men inte bara körerna recenserades, även de andra i produktionen fick omnämnanden. Salonen och Hovkapellet fick fina vitsord. Davóne Tines omnämndes för sin röst, men även Pauline Cheviller fick goda recensioner - såsom ”utsökt” beskrev Claes Wahlin hennes insats. Sellars regi delade kritikerna i två läger. De som menade att det inte fungerade, vare sig handrörelserna, eller att lägga ihop Oedipus Rex med Psalmsymfonin och de som menade att det vi och han åstadkommit var unikt och riktigt bra. Tydligt i alla var att Sellars regi grep tag i recensenten, det var något långt ifrån alldagligt som åstadkommits på operans scen.

Foto: Arne Hyckenberg /Sveriges Radio

I samband med att programmet för Östersjöfestivalen presenterades i februari 2017, lade arrangörerna ut en reklamvideo för bland annat Oedipus Rex och Psalmsymfonin. Både Salonen och Sellars fick berätta om verket och de inblandade körerna.
Salonen: ”Swedish choruses, …, which were completely spectacular, everybody was beside themselves”.
Sellars: ”Orphei drängar is in a completely different category”. Han fortsatte med att beskriva den allra första repetitionen med OD i april 2016 med orden ”an astonishing explosion of intelligence, emotion, intensity and precision, it was just astonishing.”

Men det kanske finaste omdömet om både uppsättning och kör, kom till slut från maestro Salonen. I anslutning till radions direktsändning kom han direkt efter slutet av Psalmsymfonin till en intervju med Sara Norling. Det var en märkbart rörd dirigent som på sin karakteristiska finlandssvenska letade efter ord. Till slut sade han: ”Nu vet jag att det är ett mästerverk” med en liten betoning just på ordet ”nu”. Inte nog med det. Efter föreställningen gick han fram till Folke Alin… och… kramade om honom…

Efter alla applåderna väntade bubblande vin för alla medverkande bakom den vita fonden direkt på operans scen. Leenden, kramar och skratt blandades när alla verkade vilja prata med alla och säga farväl till alla dem som inte sjöng i OD. Bland alla medverkanden började rykten gå om fler uppsättningar. Hördes möjligen ”Tokyo 2018”? Efter en timme var Uppsalaborna tvungna att gå till sin väntande buss och operan släckte ljuset på scenen. Motvilligt lämnade korister och andra scenen. Er skribent fick senare höra rykten om att det tydligen finns ett etablissement som heter ”Vodkabaren”. Där går det att dansa långt in i sensommarnatten. Denna produktion hade nått sitt slut.

Foto: Arne Hyckenberg /Sveriges Radio

Var då verkligen allt så positivt som berättelsen ovan verkar påskina? Finns det inget negativt att säga om sångarupplevelsen i Stockholm i augusti 2017?

Det är klart att det alltid går att hitta smolk, även i den mest välpolerade bägare. Lars Sjöberg i Expressen hade, trots de vänliga orden om OD, inte mycket till övers för Peter Sellars regi. Resorna till och från Uppsala har jag redan nämnt ovan. De var tröttande för OD:ister från Uppsala. I efterhand gick det också att lyssna på Sveriges Radios ljudupptagning och visst kunde man höra felsjungningar här och där.

Men er skribent tillhör inte dem som menar att allt existerar i en jämn balans av gott och ont. Att allt både är bra och dåligt. I Oedipus Rex sjunger Oidipus till kören: ”Creavistis me regem” - ni gjorde mig till kung. Men det var inte vi som gjorde Oidipus till kung. Inte heller krönte vi Peter Sellars till regent. Istället var det han som inspirerade oss till stordåd. Genom sina idéer och vision. Genom sin entusiasm och talförmåga. Genom sin djupt liggande tro på konstens förmåga att berätta och förändra, fick han oss att gå längre och försöka mer. Alldeles oavsett om denna föreställning får en förlängning i Tokyo, Kapstaden, eller Rio de Janeiro, fick sångarna i OD under några timmar i operahuset uppleva något mycket speciellt. Trots att vi var klädda till arbetare, så var det vi som fick stå i strålkastarljuset och förmedla idéer om humanism. Det var vi, tillsammans med med damerna i Psalmsymfonin och alla andra i produktionen, som fick berätta om både Oidipus fall och hans väg till förlåtelse. Det var vi, som, för två timmar, fick vara kungar.





Not: Tack till Markus Forsman, som kom med idén att till denna artikel använda citatet ”Creavistis me regem”.


länkar som fungerade i augusti 2017:

lördag 1 juli 2017

En stark man

På ett förhållandevis stillsamt sätt har Franrike just genomlevt en revolution. En man som för bara ett år sedan sågs som en outsider utan möjlighet att vinna presidentvalet, har nu dels vunnit valet, men dessutom har hans parti, ”En Marche”, vunnit en majoritet i parlamentet, något som för bara två månader sedan sågs som en omöjlighet. Ett av argumenten mot Emanuel Macron var att han inte skulle kunna få några av sina lagförslag genom parlamentet. Nu kommer lagförslagen förmodligen att antas med stor majoritet - Franrike är förändrat.

 Eller har det förändrats? De senaste 250 åren har i Frankrike kännetecknats av vad jag skulle vilja kalla stabil instabilitet och ursäkta mig nu för att plocka fram den riktigt breda penseln:

Den franska revolutuionen (1789) ledde till skräckvälde (1793-94) och korruption (det sk direktoriatet 1794-99). Lösningen blev ”en stark man”, Napoleon Bonaparte, en framgångsrik general som enväldigt förde Franrike till framgång i de stora krigen kring sekelskiftet 1800.


Efter fyra års republik, valde Frankrike 1852 att det vore bättre med en ensam man i spetsen av riket och det andra kejsardömet startade med Napoleon III (den förste Bonapartens brorson)

Den senaste stora omvälvningen skedde 1958. Kriget i Algeriet förde med sig att den franska militären var rädd för att den svaga regeringen skulle ge bort alltihopa. De genomförde en statskupp, tog över franska Algeriet, skickade fallskärmssoldater till Korsika och resultatet av allt detta blev den femte republiken med stark presidentmakt. Hjälten från Andra Världskriget, generalen Charles de Gaulle, blev president. Han skulle ordna allt.


I jämförelse med allt detta ter sig kanske det senaste halvåret som en gäspning. Författningen har inte ändrats. Allt har gått fredligt till och till parlamentsvalet gick inte ens hälften och röstade - resultatet, en jordskredsseger för ”En Marche” sågs klar i förväg. Inga giljotiner, inga brinnande bilar, inga fallskärmssoldater.

Men likheterna är ändå många. Den ekonomiska krisen 2008 drabbade Frankrike hårt med hög arbetslöshet som inte velat gå ner. Korruptionen bland de ledande politikerna har varit hög. Partifunktionärer har sett sina partier, inte som ideologiska folkrörelser för det allmänna goda, utan som ett sätt att själv ta sig fram till köttgrytorna. I vintras skrev tidningen ”Le Monde” en förvånad artikel om den svenska Tobleroneaffären, där den svenska synen på vad som är tillåtet jämfördes med den franska. Den ledande högerpolitikern och presidentkandidaten Fillion lät staten betala lön till sin fru och tog med glädje emot dyra kostymer av en affärsman. Front Nationals presidentkandidat Le Pen har nyss blivit anklagad för att förskingra pengar från EU. Det behövs med andra ord någon som styr upp detta - det behövs en stark man.

Kommer det då att lyckas? De historiska spåren pekar på både framgång och katastrof. Krigen kring 1800 har namnet Napoleonkrigen av ett skäl. 1807 hade Frankrike tagit över större delen av Europa. Ändå slutar detta äventyr med Moskva 1812 och Waterloo 1815. Napoleon själv slutar sina dagar i engelsk fångenskap på S:t Helena 1821.

Under Napoleon III byggdes Paris om till den stad som är så älskad av många idag. Järnvägar och industrier byggs ut, men Napoleon III själv avpoletteras efter det katastrofala kriget mot Tyskland 1870 där han själv blir tillfångatagen. Han dör som en bruten man i landsflykt utanför London 1873.


Charles de Gaulle löste problemen i Algeriet genom att låta det bli självständigt trots militärens protester och mordförsök på honom själv. Armén lyckades inte få honom på fall. Istället var det studenterna som lyckades med det. Efter revolterna 1968 försökte de Gaulle få en ännu starkare presidentmakt genom en folkomröstning. Denna förlorade han och då avgick han promt. Dog gjorde han en år senare.

Så vad innebär då detta för Macron? Att använda sig av historiska analogier är ett säkert sätt för historiker att se väldigt dumma ut några år senare. Att uttrycka sig tvärsäkert om en framtida politisk utveckling är som en meteorolog som uttrycker sig säkert om vädret om en vecka - mycket kan bli annorlunda.

Men å andra sidan blir ju en framtidsprognos inlindat i begrepp som ”eventuellt” och ”man skulle, förutsatt vissa förutsättningar, kunna tänka sig att…” oändligt tråkig att läsa och det vore ju roligt att åtminstone vilja förhindra sina läsare från att falla i akut sömn.

Alltså, väl medveten om att det går att hitta franska historiska exempel på kriser, som inte lett fram till ”en stark man” (se till exempel julirevolutionen 1830 eller Andra världskriget)(eller kan man se Louis-Philippes regim 1830-1848 som ett exempel på ”stark man” - hmmm…):

Detta kommer att ske:

De första åren av Macrons regim kommer att kännetecknas av ekonomisk framgång. Macrons reformer kommer att hyllas som genidrag, trots att framgången egentligen berodde på alla de banker och finansinstitut som flyttade till Paris i samband det kaotiska brittiska utträdet ur EU 2019. La Défense väster om Paris stadskärna växer och blir Europas nya ekonomiska centrum, medan företag flyttar från The City i London vilket leder till att den brittiska huvudstaden dessutom drabbas av en fastighetskris. Vid presidentvalet 2022 vinner Macron redan i den första valomgången. På samma sätt som man tidigare talat på bonapartister och gaullister, är det nu macronisterna som styr Frankrike och influerar Europa.


Men sedan…:

I mitten av 2020-talet har reformerna gått i stå. Många har blivit rika, men klyftorna i samhället har inte blivit mindre. Det engelska språket har spritt sig i Frankrike, framför allt i finansdistrikten och Front National har bytt hatobjekt från muslimer till ”les anglais”, med vilka de menar alla nyinflyttade engelsktalande finanspersoner och språkdebatten som bedarrat i mitten av 10-talet, blossar upp på nytt - ska alla framtida finanskontrakt vara författade på franska? Alla väntar på att presidenten, som varit oväntat passiv sedan valvinsten, ska uttala sig.


Då… blir han mördad av en älskare. Att han varit homosexuell har då varit känt sedan Paris Pride 2020, vilket då troddes vara en politisk dödsstöt, men detta påverkade inte valet 2022 alls. Hela Frankrike fångas av berättelsen om den unge studenten som arbetat för Macron under valkampanjen 2022…


Det var här ni läste det först!

söndag 14 maj 2017

i skuggan av en ny president

Idag - 8 maj 2017 -fick Frankrike en ny president. Ut från Élyséepalatset flyttade François Hollande och in flyttade Emmanuel Macron. Élyséepalatset ligger mitt i Paris, vid Champs-Elysées (förstås), men det är inte så lätt att se palatset från gatan. Det har alltid funnits säkerhetstjänst runt palatset, men de senaste två årens terroristattacker har satt sina spår i Paris.

Vart du än går träffar du på soldater, gendarmer och lokala poliser. Nu har kanske franska poliser aldrig haft något särskilt mysigt över sig. Medan en engelsk bobby fortfarande kan gå obeväpnad, så har den franska polisen, för mig, alltid haft ett drag av Gene Hackman i French Connection över sig. Möjligen effektiv. Möjligen korrumperad. Men mysig? Nej. Definitivt inte.

Sedan två år tillbaka, sedan attacken på Bataclan 2015, där 90 personer dödades och 200 sårades, går de fyra och fyra runt på staden och de är tungt beväpnade. Varje gång du går in på ett varuhus eller ett köpcentrum tittar vakter igenom din väska och du måste öppna din jacka, så att de kan se att du inte bär på en väst med sprängmedel. Överallt syns triangelformade skyltar i vitt, svart och rött och texten "vigipirate", som är en slags förkortning av "Vigilance, prévention et protection face à la menace terroriste", vilket ungefär betyder "Vaksamhet, förhindran och skydd gentemot terroristhotet".

Säkerhetskontroll på väg in på Comicon-Paris

Den första veckan jag bodde här tänkte jag hela tiden på alla dessa soldater och alla dessa kontroller. Sedan tänkte jag mindre på dem och numera reflekterar jag knappt över det. På samma sätt som flygresor numera måste planeras (Ligger min tandkräm i en liten genomskinlig plastpåse?), så är det likadant med musei- och operabesök. Det är betydligt mindre trassel om du inte har en väska med dig alls. Ska jag lämna min laptop på jobbet? Behöver jag den senare i kväll?

Men människan anpassar sig. Idag tänker jag knappt på de beväpnade poliserna och soldaterna. Kontrollerna är ett praktiskt problem, poliserna en del av gatulivet och livet går vidare.

I presidentvalet har frågan om terroristerna både varit den största frågan och ingen fråga alls. Genom liberala ekonomiska reformer vill Macron få den franska ekonomin att gå bättre. Därigenom bör utslagningen i förorterna, "les banlieus", bli mindre och utanförskapet hos unga män och kvinnor med rötter i Algeriet och Marocko. Le Pen hade en annan lösning, nämligen att inte släppa in några nya invandrare, men vad skulle egentligen hända med dem som redan fanns här...?

Att stoppa små grupper, eller enskilda individer som är beredda att offra sina egna liv, har alltid varit svårt. I början av 1800-talet kunde inte den franska armén försvara sig mot den första gerillakrigföringen i det ockuperade Spanien (guerilla= det lilla kriget). Den amerikanska militären hade samma problem i det som då hette Sydvietnam under 1960-talet och något senare visade nyheterna på TV ofta bilder på bombattentat i London, Madrid och Västtyskland när provisoriska IRA, ETA, eller Baader-Meinhofligan utfört ett av sina dåd.

För ett samhälle kan satsa hur mycket som helst på säkerhet. Det kommer ändå inte kunna upptäcka en ensam Breivik, eller asylsökande från Uzbekistan. Det går inte att se in i annan människas själ även om man skulle försöka. Det är omöjligt att skydda sig mot allt.

Detta praktiska problem är tydligt även i Paris. Visst finns det många poliser och visst är det svårt att ta sig in på Operan och Louvren. Men mest människor hittar du på pendeltåg och tunnelbanan. Varje dag förs mängder av människor fram och tillbaka mellan arbete och bostad i 10-miljonersstaden Paris. Jag byter varje dag mellan pendeltåg och tunnelbana på station "La Défense". Ibland är det så tjockt med folk att det är fullt på perrongen och en tjock folkmassa väntar i trappen på att få komma dit.

Och här finns det inga kontroller alls, trots att Madrid skakades av bombdåd på pendeltågen 2004. För det går helt enkelt inte.

Låter detta defaitistiskt? Kanske. Personligen menar jag faktiskt att det är tvärtom. Det kanske inte går att hitta alla människor som vill göra människor illa, men ännu värre vore att sluta leva. Jag skulle kunna sluta åka ut i världen, sluta åka till Paris (flera vänner frågade i somras hur jag vågade, där sker ju en massa terroristdåd) och mena att lösningen ligger i stängda gränser och att misstänkliggöra stora grupper av människor på grund av vad ett fåtal i gruppen gör.

Därför ser jag valet av den nye franska presidenten som något väldigt positivt. Det är möjligt att hans lösningar är fel, det är möjligt att det inte blir bättre. Men i Frankrike valde 2 av 3 att hoppas på optimismen. Att tro på öppenhet och samarbete istället för slutenhet och misstänksamhet.

Journalister i väntan på Macron under presidentvalet

Nu vore ju inte detta Frankrike om denna valda optimism inte var parad med en stor dos "ennui" - missmod. På frågan om ifall det kommer att bli bättre svarar med fransmannen gärna med en uttrycksfull axelryckning, handflator som riktas uppåt och ett pfff-ljud som ungefär betyder "det går inte riktigt att säga och troligen inte, men vad ska man göra, du förstår".

Som intellektuell tar jag detta missmod som ett tecken på intelligens. Som alla vet, är skillnaden mellan pessimisten och optimisten den, att pessimisten är bättre informerad. Den dag Frankrike skulle motta en ny president med hallelujarop och gnistrande ögon - det är dagen jag skulle bli riktigt rädd.

Och flytta härifrån.

söndag 7 maj 2017

en smula risigt

För något år sedan åkte jag och några mc-kamrater in i den franska staden med det - tyvärr - passande namnet Ussel. Efter att ha förirrat oss in på sjukhusets parkeringsplats utan att hitta en väg ut (mitt fel - jag ledde konvojen in på denna genväg - host), lyckades vi hitta stadens "main drag". Efter tio minuter på denna åkte vi raskt vidare mot nästa stad. Denna lilla stad - Ussel - höll nämligen på att stänga, inte bara för dagen, utan på ett mer permanent sätt. Hälften av butikerna var stängda och i dess efterföljd fanns det en tydlig risighetskänsla. Det var mer skräp på gatorna, eller så var det inte det egentligen, utan det är bara så jag kommer ihåg det, men över alltihopa fanns en tydlig övergivenhet. Ussel hade passerat sitt bäst före datum. Och det hände nog för ett bra tag sedan.

En kall och regnig dag med presidentval i Frankrike

Men man behöver inte åka till Ussel för att se detta. För någon vecka sedan gjorde jag ett kortare besök i Sverige och skillnaden mellan färden in från flygplatsen till huvudstaden visar en hel del. Inte för att pendeltåget mellan Arlanda och Stockholm skulle vara någon skönhetsupplevelse, men RER B, som pendeltåget heter från Paris ut till flygplatsen är betydligt... "risigare". Du åker genom ett långt, till vissa delar övergivet, industrilandskap och själva tågen brottas med graffittiproblematik. Vem tar hand om det här?

En berömd konstvetare på 1800-talet, John Ruskin, skrev om värdet av att låta saker bli gamla och förfalla. Snygga teckningar i "Stones of Venice" ledde fram till nyanlagda ruiner i engelska parker -det skulle se gammalt och slitet ut och om det inte fanns någon gammal ruin sedan tidigare, så fick man väl bygga en. Vid en helt annan mc-resa hamnade jag utanför ett kommunisttida industrilandskap i Albanien. Jag och mitt resesällskap slet fram våra kameror och utropade "oooh" och "aaah" över de bruna rostskeletten som sakta oxiderade tillbaka till de molekyler de en gång kom från innan de renades till rent ferrum av några albanska ingenjörer vid en masugn.

Det finns något magnifikt över denna långsamma kollaps, men efter denna fotosession kunde ju vi på besök sätta oss på våra motorcyklar och helt enkelt åka därifrån. Det är svårare om du sitter i Ussel. Ska även du åka från detta ställe där du växt upp? Ifall du tänker dig sälja ditt hus, vad kommer du få för det?

Det är denna risighet som står i fokus i dagens presidentval i Frankrike. Båda presidentkandidaterna presenterar ungefär samma bild av ett dysfunktionellt Frankrike, med hög arbetslöshet och en ännu markantare brist på jobb för unga. Det är denna franska risighet som medfört att den sittande presidenten inte ställde upp till omval och som lett fram till kandidater från partier som tillsammans bara innehar 2 av Nationalförsamlingens 577 platser. Presidentvalets första omgång visade med tydlighet att väljarna ville kasta ut de gamla gardet. Det krävs förändring.

Men hur och vad? Vad är det då som ska göras åt detta långsamma förfall?

Det är här presidentkandidaterna skiljer sig åt. Den ene, Macron, menar att lösningen finns hos alla fransmän. Alla både måste och kan arbeta för lösa Frankrikes problem. För den som kan sin ideologilära, är han en en nästan klassisk socialliberal. John Stuart Mill skulle gråta i sin himmel. Den andra, Le Pen, följer ett, om möjligt, ännu äldre recept: det är de andras fel. Om tar bort dem, så kommer allt att bli bra igen. Vilka är då dessa andra? Jag dels är det muslimerna och invandrarnas fel, men det är långt ifrån bara dem Le Pen skyller på. Eliten, storstadssnobbarna och kapitalisterna får en minst lika stor del av skopan över allt som är fel på Frankrike och som lett fram till Ussels förfall. Tar vi bort dem, eller begränsar deras makt, då kommer ett tidigare, bättre, Frankrike åter resa sig ur askan som en fågel Fenix.

Historikern i mig gör gärna jämförelser till historiska vändpunkter. Ingenjören i mig ser hur svårt det är att vända åter när en ny teknik väl fått fäste. Båda två vet att det är omöjligt att gå tillbaka till en annan tid. Oavsett om det gällde skrivare på 1400-talet, vävare på 1700-talet, eller  grafikerna i tidningsindustrin på 1980-talet, så är det lönlöst att försöka gå tillbaka till en annan tid. Jag har ingen aning om vad som en gång ledde fram till staden Ussels födelse och tillväxt. Inte heller vad som lett fram till dess nutida förfall.

Men lösningen för Ussel ligger inte i gårdagen. Och visst är det praktiskt att ha några andra att skylla på, vare sig det är förtjänt eller inte. Men historia är bara nyttigt som ett analysinstrument. Ett sätt att förstå vad som hänt och undvika misstag. Det är inte en destination. Det är omöjligt att gå tillbaka i historien och dumdristigt att försöka.

Mediepådraget är stort i Paris
Det bör inte vara alltför svårt att från denna artikel förstå var mina personliga preferenser ligger. Efter Brexit och Trump är det många som ser dagens valvaka framför sig med fasa. Då finner statistiknörden i mig (låter jag schizofren... må så vara, jag föredrar termen "rikt inre liv") tröst hos statistiksajten fivethirtyeight.com. De var en av få, som gav Trump en ganska god chans att vinna i november förra året. Därför läser jag gärna artiklar om hur löjligt liten sannolikheten är för att Le Pen skulle vinna idag.

Och om hon ändå skulle lyckas med det högst osannolika?

I morgon är det helgdag i Frankrike då Andra Världskrigets slut högtidlighålls. Dagen efter detta har man i så fall ett val. Antingen kan man försöka bygga en bättre värld. Eller så kan man skylla på någon annan.

lördag 15 april 2017

konspirationer, verkliga och andra

På håll ser det inte ut att vara något särskilt. Som ett något märkligt staket med lite hönsnät och några udda äggformade saker emellan dem. Idag har strukturen också börjat rosta så, på håll, är det inte särskilt imponerande.


Men om man närmar sig staketformationen, som verkar vara i en blandning av rostigt och rostfritt stål, märker man snart att det tar ganska mycket tid att nå fram till den. Den såg ut att vara alldeles i närheten, men trots att man gått 50 meter, har vinkeln till dess topp knappt förändrats. För den trigonometriska intresserade innebär detta att staketmojängen dels måste befinna sig längre bort, än vad man till en början kunde tro. Dels innebär det att staketet måste vara högre än vad man i förstone trodde. Mycket högre.

Gränstrakterna mellan Belarus och Ukraina består av ett stort träsk kring floden Prypjat (förvirrande nog med samma namn som en övergiven stad alldeles norr om kärnkraftverket Tjernobyl). Floden har sin källa vid vattendelaren mellan Svarta Havet och Östersjön i det som idag är gränstrakter mot Polen. Därefter meandrar den sig fram i 400 km österut ända tills den når Dnepr alldeles norr om Kiev. Träsket har varit svårt att använda för jordbruk, så har finns ett långt skogsbälte med få vägar över. Karl XII stod en gång norr om detta i staden Pinsk för att välja väg söderut innan han till slut nådde sitt Poltava.

Så om du tänker dig att du ska gömma en gigantisk radaranläggning för att upptäcka amerikanska interkontinentala missiler (ICBM), då är detta platsen för dig. Platsen får inget eget namn - kallades för "Tjernobyl-2" och för att det inte ska finnas misstänkt trafik hit med vetenskapsmän som ska till jobbet på morgonen, så byggdes det en hel liten stad här. Vetenskapsmän, ingenjörer, deras familjer, daghem och skolor för deras familjer och så soldater och hemlig polis för att skydda och bevaka alltihopa. Inalles 1500 personer skickades ut för att bo i hemlighet i denna skog någon gång kring 1980.


Tekniken gick, som all radar, ut på att skicka iväg radiosignaler med en sådan frekvens att moln inte stoppar dem och sedan avläsa reflektionerna av dessa signaler när och om de återkommer. Tekniken utvecklades först av britterna under Andra Världskriget och är ett av skälen till att de vann Battle of Britain mot tyskarna. Problemet för Sovjetunionen var att det man ville avläsa och se låg, på grund av jordens klotform, under horisonten. Till och med långt under horisonten på andra sidan jorden i den amerikanska Mellanvästern. När ICBMs sköts iväg, då lämnar de efter sig en stor "eldsflamma" av raketbränsle. Detta borde gå att se - om radarn är tillräckligt stor och sändaren tillräckligt stark. Med rätt frekvens borde radiosignalen studsa mellan stratosfären och jordytan hela vägen till USA och sedan tillbaka igen - om antennen är tillräckligt stor och sändaren tillräckligt stark...

För att inte störa den gigantiska antennen, låg själva radiosändaren ca 30 km österut, nära Tjernihiv. På olika frekvenser skickades sedan signaler som var så starka, att de störde olika civila och militära radionät.  Detta blev känt i radiokretsar som den "ryska hackspetten", så i väst märker NATO att något är i görningen och med hjälp av triangulering (ännu mer trigonomteri) kan man säkerställa en ungefärlig position för detta.


Att tekniken fungerade, hade sovjetisk militär sett i en tidig försöksanläggning, som hade kunnat se inhemska raketuppskjutningar, men anläggningen i Tjernobyl-2 brottades med problem. Den var riktad ungefärligen rakt mot de amerikanska uppskjutningsanläggningarna i mitten av Nordamerika, men det innebar att alltihopa var riktat ungefär över Nordpolen. På grund av de vertikala magentfälten här sker det märkliga saker i de översta skikten av atmosfären - vi ser det i Norden som norrsken. Detta innebar, att trots den gigantiska anläggningen, trots alla resurser, trots alla människor som jobbade med det... så fungerade det ganska dåligt. Visst kunde man se en del, men vissa delar av dagen fungerade det bättre än andra, det var bra om missileldsflamman var stor, men det blev den bara om det var problem vid uppskjutningen. Som så mycket i Sovjetunionen - det fungerade inte särskilt bra. I mitten av 80-talet beslutar man sig för att bygga om alltihopa. Och då kommer 26 april 1986 och inneslutningen av reaktor 4 i Tjernobyl, mindre än 30 km bort, sprängs på grund av ett misslyckat experiment. Efter några dagar evakueras staden. En del försök fortsätter. Sedan tystnar den ryska hackspetten.


När du kommer nära anläggningen idag, märker du att proportionerna är enorma. Antennen är 150 meter hög och nästan en kilometer lång. Bredvid ligger en mindre antenn - hela komplexet är mer än en kilometer långt. Du vandrar omkring bland övergivna hus, logement och växtlighet som fort tagit tillbaka det människan en gång huggit ner. Det är idag säkert att gå omkring, men om kanske 20, eller 30 år, kommer alltihopa att rasa ihop då rosten hela tiden förstör stålets hållfasthet.

Eller var det en radaranläggning mot ICBMs...? Det figurerar en hel del teorier om denna anläggning. Delvis beror detta på att många källor fortfarande ligger begravda någonstans i Moskva. Jag skrev tidigare, att det bodde ca 1500 människor här, men var det så många? Det går att hitta andra siffror. Och var det inte så, att anläggningen "egentligen" användes för att kontrollera hjärnvågorna hos medborgarna i Sovjetunionen? Eller för att kontrollera vädret...? "Alla vet" att katastrofen i Tjernobyl instituerades av CIA just för att få radaranläggningen ur bruk...

Som ingenjör ligger en annan tanke betydligt närmare. Murphys lag, att allt som kan gå fel också brukar gå fel, gällde även i Sovjetunionen. Den gigantiska radaranläggningen var bra tänkt, men det där norrskenet... Experimentet vid reaktor 4, den där natten 26 april 1986 var också väl uttänkt. Men...



PS. Ifall man vill se detta, går det inte att åka på egen hand. Dels ligger anläggningen inom 30 km zonen runt kärnkraftverket, dels har området särskild egen bevakning. Sedan 2013 har emellertid flera turistturer till kärnkraftverket med Tjernobyl-2 i sin "tour", till exempel om man åker med http://www.chernobyl-tour.com

torsdag 13 april 2017

Turister...

Som så ofta, handlar det om förväntningar...

Min bild av Zonen runt kärnkraftverket i Tjernobyl skapades för ca 15 år sedan av en bok. Nu skulle man kunna tänka sig, att det vore en bok om historia. Kanske en avhandling om Glasnost? Eller en sociologisk studie om elitarbetare i det sena Sovjetunionen? Möjligen med ett extra appendix för den fysikintresserade om kärnprocesserna bakom den stora olyckan i april 1986...

Men nej, min bild av Zonen formades helt av en deckare, "Wolves eat dogs", av Martin Cruz Smith. I den leder ett märkligt självmord i Moskva, efter några kapitel, den tyste antihjälten Arkady Renko, till en värld fylld av övervuxna hus, gömda individer och dosimetrar som man glömmer att ta på sig efter ett tag. Vem orkar lyssna på ett envetet pipande som varnar för stråldoser om man ändå måste vidare, strålning eller inte. Slutuppgörelsen sker en kväll i den övergivna staden strax norr om kärnkraftverket, Pripjat.

Det går att hitta många sönderrostade kommunistiska symboler

Jag borde med andra ord ha varit på min vakt. En endagstur från Kiev med en "tour-operator", det slår inte riktigt lika högt som en mordintrig från Ryssland. Det är ju någon som tjänar pengar på turister - jag borde vetat.

En av många turistbussar. Inte mitt bolag. Någon måtta får det ändå vara...

Trots detta sjönk hjärtat i mitt bröst, när jag såg den stora vita turistbussen med texten "Chernobyl-Tours" i vindrutan - det är med andra ord inte bara jag och några till i en bil... Därefter ser jag mig runt på mina medpassagerare. Tre bakfulla australiensare står och gäspar, klädda i loafers och solglasögon (det är 7 grader och moln denna torsdagsmorgon). Tre äldre portugisiska (tror jag) kvinnor kliver upp på bussen framför mig, klädda som för en tur till NK, eller annat varuhus i samma prisklass. Ok, jag visste att det kanske inte skulle vara ett "äventyr", men någon måtta får det väl vara...

Förra året besökte 40 000 turister Zonen. I alla fall fem olika byråer har resor med liknande upplägg som den jag är på. Vissa morgnar åker 8 bussar från Kiev norrut mot Tjernobyl och då har inte alla andra, forskare, speciellt inbjudna, företag med egna guider, etc..., räknats in. Turismen i världen har ökat något ofantligt de senaste 20 åren. Köerna in på de stora muséerna har blivit så långa, att man på en del ställen måste boka flera veckor i förväg. De stora, kända konststäderna i Europa, Paris, Florens och Rom är fyllda till bredden av... en massa andra människor. Spontanbesökare göra sig icke besvär. Men en förbjuden zon norr om Kiev... Pust...

Alla provar sina dosimetrar på en gång. Överlag är strålningen låg, men det finns "hot spots".

Molloken kröp jag ner i mitt säte och satte på musik från min telefon: Ok, jag är här. Jag får väl se vad det blir. Om en timme kommer vi till check-pointen till zonen. Därefter måste det väl ändå bli något mer äventyrligt.

Klassisk stadsskylt i Sovjetunionen.

För Zonen är i allra högsta grad bevakad. 30 km från kärnkraftverket är den första kontrollen, 10 km därifrån den andra. Det finns hårda klädregler om att man inte får ha öppna skor och att klädseln måste vara heltäckande. Vid den första checkpointen kollas alla pass mot en lista. På sommaren, när alla 8 bussar kommer samtidigt, för Zonen öppnar först kl 10, kan kontrollen ta två timmar... Jag hade åtminstone lite postsovjetisk byråkrati att se fram emot. (Jag är fullt medveten om ironin i denna kommentar - jag kommer ihåg passkontrollerna till Sovjetunionen på 70- och 80-talen)

Pripjets flodhamn används inte längre. Härifrån gick bärplansbåtar till Kiev.

Men sedan kom vi fram. Och då tog både historie- och fysiknörden i mig över. Dessutom hade vi två ganska torra, men väldigt kunniga guider med oss, som matade fakta helt obekymrade av ifall någon lyssnade eller inte. Jag hörde några enstaka australiensiska suckanden över faktamängden, men själv mös jag av självgodhet och lapade i mig sådana fakta som varit så obskyra att jag tidigare inte hört dem.

Restaurang. Enligt guiden fanns det mat där, trots att det inte alltid var så i Sovjetunionen på 80-talet.

Och så gick kameran varm. På 1800-talet levde en arkitekturteoretiker i England som hette John Ruskin. Han menade att allt skulle få förfalla. Ruiner var det vackraste han visste och hans böcker med skisser från Venedig påverkade den engelska smaken starkt åt det medeltida hållet. John Ruskin skulle älskat Zonen. De övergivna byarna, staden Pripjat och, förstås, kärnkraftverket som skulle blivit världens största, men som idag inte producerar någon elektricitet alls.

Kärnkraftverket med i tur och ordning från vänster, reaktor 4, 3, 2 och 1. Reaktor 3 användes ända till 2000.

Så: Om ni kommer till Kiev - det är klart att ni ska åka på tur till Tjernobyl. Åk gärna på våren eller sen höst, för på sommaren är det numera så övervuxet, att det kan vara svårt att se så mycket. Om du råkar vara en lika stor turistsnobb som jag, var lugn. Håll dig stoisk den första timmen i bussen. Öppna därefter öronen för att lyssna på allt som berättas. Använd ögonen för att se lite samtidshistoria - om ett tekniskt experiment som flög högt, men alltför nära solen. Det är fruktansvärt. Historien är tragisk. Och ändå är det så vackert.



 Eder korrespondent och posör som åkte med http://www.chernobyl-tour.com/english/