i skuggan av en ny president

Idag - 8 maj 2017 -fick Frankrike en ny president. Ut från Élyséepalatset flyttade François Hollande och in flyttade Emmanuel Macron. Élyséepalatset ligger mitt i Paris, vid Champs-Elysées (förstås), men det är inte så lätt att se palatset från gatan. Det har alltid funnits säkerhetstjänst runt palatset, men de senaste två årens terroristattacker har satt sina spår i Paris.

Vart du än går träffar du på soldater, gendarmer och lokala poliser. Nu har kanske franska poliser aldrig haft något särskilt mysigt över sig. Medan en engelsk bobby fortfarande kan gå obeväpnad, så har den franska polisen, för mig, alltid haft ett drag av Gene Hackman i French Connection över sig. Möjligen effektiv. Möjligen korrumperad. Men mysig? Nej. Definitivt inte.

Sedan två år tillbaka, sedan attacken på Bataclan 2015, där 90 personer dödades och 200 sårades, går de fyra och fyra runt på staden och de är tungt beväpnade. Varje gång du går in på ett varuhus eller ett köpcentrum tittar vakter igenom din väska och du måste öppna din jacka, så att de kan se att du inte bär på en väst med sprängmedel. Överallt syns triangelformade skyltar i vitt, svart och rött och texten "vigipirate", som är en slags förkortning av "Vigilance, prévention et protection face à la menace terroriste", vilket ungefär betyder "Vaksamhet, förhindran och skydd gentemot terroristhotet".

Säkerhetskontroll på väg in på Comicon-Paris

Den första veckan jag bodde här tänkte jag hela tiden på alla dessa soldater och alla dessa kontroller. Sedan tänkte jag mindre på dem och numera reflekterar jag knappt över det. På samma sätt som flygresor numera måste planeras (Ligger min tandkräm i en liten genomskinlig plastpåse?), så är det likadant med musei- och operabesök. Det är betydligt mindre trassel om du inte har en väska med dig alls. Ska jag lämna min laptop på jobbet? Behöver jag den senare i kväll?

Men människan anpassar sig. Idag tänker jag knappt på de beväpnade poliserna och soldaterna. Kontrollerna är ett praktiskt problem, poliserna en del av gatulivet och livet går vidare.

I presidentvalet har frågan om terroristerna både varit den största frågan och ingen fråga alls. Genom liberala ekonomiska reformer vill Macron få den franska ekonomin att gå bättre. Därigenom bör utslagningen i förorterna, "les banlieus", bli mindre och utanförskapet hos unga män och kvinnor med rötter i Algeriet och Marocko. Le Pen hade en annan lösning, nämligen att inte släppa in några nya invandrare, men vad skulle egentligen hända med dem som redan fanns här...?

Att stoppa små grupper, eller enskilda individer som är beredda att offra sina egna liv, har alltid varit svårt. I början av 1800-talet kunde inte den franska armén försvara sig mot den första gerillakrigföringen i det ockuperade Spanien (guerilla= det lilla kriget). Den amerikanska militären hade samma problem i det som då hette Sydvietnam under 1960-talet och något senare visade nyheterna på TV ofta bilder på bombattentat i London, Madrid och Västtyskland när provisoriska IRA, ETA, eller Baader-Meinhofligan utfört ett av sina dåd.

För ett samhälle kan satsa hur mycket som helst på säkerhet. Det kommer ändå inte kunna upptäcka en ensam Breivik, eller asylsökande från Uzbekistan. Det går inte att se in i annan människas själ även om man skulle försöka. Det är omöjligt att skydda sig mot allt.

Detta praktiska problem är tydligt även i Paris. Visst finns det många poliser och visst är det svårt att ta sig in på Operan och Louvren. Men mest människor hittar du på pendeltåg och tunnelbanan. Varje dag förs mängder av människor fram och tillbaka mellan arbete och bostad i 10-miljonersstaden Paris. Jag byter varje dag mellan pendeltåg och tunnelbana på station "La Défense". Ibland är det så tjockt med folk att det är fullt på perrongen och en tjock folkmassa väntar i trappen på att få komma dit.

Och här finns det inga kontroller alls, trots att Madrid skakades av bombdåd på pendeltågen 2004. För det går helt enkelt inte.

Låter detta defaitistiskt? Kanske. Personligen menar jag faktiskt att det är tvärtom. Det kanske inte går att hitta alla människor som vill göra människor illa, men ännu värre vore att sluta leva. Jag skulle kunna sluta åka ut i världen, sluta åka till Paris (flera vänner frågade i somras hur jag vågade, där sker ju en massa terroristdåd) och mena att lösningen ligger i stängda gränser och att misstänkliggöra stora grupper av människor på grund av vad ett fåtal i gruppen gör.

Därför ser jag valet av den nye franska presidenten som något väldigt positivt. Det är möjligt att hans lösningar är fel, det är möjligt att det inte blir bättre. Men i Frankrike valde 2 av 3 att hoppas på optimismen. Att tro på öppenhet och samarbete istället för slutenhet och misstänksamhet.

Journalister i väntan på Macron under presidentvalet

Nu vore ju inte detta Frankrike om denna valda optimism inte var parad med en stor dos "ennui" - missmod. På frågan om ifall det kommer att bli bättre svarar med fransmannen gärna med en uttrycksfull axelryckning, handflator som riktas uppåt och ett pfff-ljud som ungefär betyder "det går inte riktigt att säga och troligen inte, men vad ska man göra, du förstår".

Som intellektuell tar jag detta missmod som ett tecken på intelligens. Som alla vet, är skillnaden mellan pessimisten och optimisten den, att pessimisten är bättre informerad. Den dag Frankrike skulle motta en ny president med hallelujarop och gnistrande ögon - det är dagen jag skulle bli riktigt rädd.

Och flytta härifrån.