Längst ut i östra London ligger den som en dyr kristall. I ett område som förut användes för att tillverka skepp som färdades runt jorden finns skyskraporna i Docklands. Går man runt bland höghusen märker man att alla har namn som HSBC och Citigroup. Under jord finns shoppingmalls och tunnelbana. Över jorden, en trappa upp, finns DLR, en spårväg som i bästa Chicago-stil går över gatorna här. Följer man dess sträckning västerut skymtar en grupp andra höghus i ”City of London”. Där borta, runt Bank of Englands imponerande kolonnader finns det andra finansiella centrumet i London, som kort och gott kallas för ”Bank”.
Om man går runt i Docklands är det som om inget hänt. Alla höghusen verkar fullt uthyrda. Människorna jäktar fram i kostym och dräkt (mest kostym) och överallt står lediga taxibilar trots att det är ganska långt till centrum av staden och att det troligen går fortare med spårvagn.
Runt om i Britannien har människor förlorat sina jobb och förlorat pengar på att fastigheter förlorat i värde. För lite drygt två år sedan höll många av företagen i Docklands på att gå omkull. För att rädda pengaväsendet gick regeringen in och garanterade lånen.
Detta spädde på statsskulden som redan var hög så den konservativa/liberaldemokratiska regeringen håller nu på med ”the cut”. Överallt skärs det ned. Premiärministern håller tal om ”the Big Society” vilket innebär att frivilliga insatser ska ersätta statliga och kommunala. Människor i den offentliga sektorn är rädda för sina jobb.
Av detta märks ingenting ute i Docklands. Här verkar livet fortsätta som om ingenting hänt. Runt hörnet på en av byggnaderna löper en röd text med det senaste från Franfurtbörsen. Siffrorna verkar gå upp. Bland cheferna här har bonusarna kommit tillbaka. ”Back to normal”.
Jag var, och är fortfarande, för den räddningsplanka som gavs banksektorn 2008. Men när jag går runt i Docklands väcks vreden inom mig. Varför finns inte ”Till salu”-skyltarna här? Hur kan samma människor som medförde kraschen bara fortsätta som om ingenting har hänt?
fredag 18 februari 2011
docklands I
Förändringen kan komma plötsligt eller vara utdragen. Det går att kämpa emot, eller inte, men oftast finns det inget att göra. Bara att acceptera och gå vidare.
Nej, jag pratar inte om hur hårfästet kryper bakåt, eller om jag numera behöver glasögon hela tiden. Den förändringen måste i och för sig accepteras, men själva förändringen har varit bara alltför förutsägbar. Nej, jag pratar om hur teknik kan förändra hela samhällen och drabba människor som hela sitt liv varit vana vid ett liv och ett samhälle och hur det bara förändras. Och man kan försöka göra något åt det, men till ingen nytta.
Det finns en gata London som heter Fleet Street och för bara 25 år sedan var detta tidningarnas mecka. Redaktioner och tryckerier. Lastbilar som på nätterna förde ut nytryckta tidningar till tidningsläsare. Pubar fulla med journalister och grafiker.
Grafiker. Människor som hela sitt liv manuellt satt typer och bilder till tidningssidor. Ett yrke som funnits sedan Gutenberg och som långsamt förändrats och mekaniserats, men hela tiden i en evolutionär takt. Inte en revolutionär.
Sedan kom datorsättningen och hela yrkeskårens existens var dödsdömd. Hela det arbete som förut gjorts manuellt flyttade till datorskärmar och minnesdiskar. Då detta var London på 80-talet svarade förstås grafikerna med strejk. I åtminstone ett fall flyttades ett helt tryckeri i hemlighet av ägarna, samtidigt som man gick över till den nya tekniken.
I östra London fanns en gång ett av världens största hamn- och varvsområden. Här meandrar Themsen långsamt österut och de halvöar som bildades av flodens krökningar bestod av sedimentära sandlager som skottades bort och muddrades till gigantiska varvsområden med exotiska långtifrånnamn som ”Canada Water” och ”Canary Warf”. Vid förra sekelskiftet var verksamheten i full gång och för att arbetarna skulle kunna ta sig till Greenwich på andra sidan Themsen, sänktes ett rör - en gångtunnel - ner för att man gratis och torrskodd skulle kunna ta sig över till andra sidan.
Men redan då började Themsens mynning bli för liten för de största fartygen och med kontainerfartens födelse kom också dödsstöten för London som hamn. Varven lades ner och halvön ”Isle of Dogs” var i slutet av 70-talet ett både nedlagt och farligt ställe. De som förut varit varvsarbetare hade sett sitt yrkes död.
Idag är Canary Warf en tunnelbanestation på Jubilee-line och hållplats för den luftburna spårvägen, DLR. Jag vet att tidningstryckerierna ska finnas här någonstans för det var hitåt de flyttade, men hittar dem inte. Istället har halvön fyllts med skyskrapor av glas med namn som ”HSBC” och ”Citigroup”.
Idag har jag varit i dagens Docklands och skyskrapor har fortfarande samma effekt på mig som den gång jag första gången var i New York och Manhattan. Blicken följer glasrutorna uppåt och uppåt. Samtidigt finns de gamla kanalsystemen kvar och trots att arkitekturen är kall och ”maktfullkomlig” fascineras jag av den. Höghusen varvas med gamla hamnmagasin och båda typerna reflekteras i vattenspeglarna mellan huskropparna.
Att kämpa mot ny överlägsen teknik är lönlöst. Mina tankar går till de skrivare som blev arbetslösa när den nya trycktekniken kom på 1400-talet och deras arbete togs över av - grafiker.
I Docklands har ett övergivet område fått nytt liv och även om man kan tycka att dess stadsarkitektur är förutsägbar så har de samma effekt på mig som när man går in i en fransk gotisk katedral. Blicken dras uppåt och även den mest förhärdade och cyniska stockholmare (dvs jag) säger ”wow”
Nej, jag pratar inte om hur hårfästet kryper bakåt, eller om jag numera behöver glasögon hela tiden. Den förändringen måste i och för sig accepteras, men själva förändringen har varit bara alltför förutsägbar. Nej, jag pratar om hur teknik kan förändra hela samhällen och drabba människor som hela sitt liv varit vana vid ett liv och ett samhälle och hur det bara förändras. Och man kan försöka göra något åt det, men till ingen nytta.
Det finns en gata London som heter Fleet Street och för bara 25 år sedan var detta tidningarnas mecka. Redaktioner och tryckerier. Lastbilar som på nätterna förde ut nytryckta tidningar till tidningsläsare. Pubar fulla med journalister och grafiker.
Grafiker. Människor som hela sitt liv manuellt satt typer och bilder till tidningssidor. Ett yrke som funnits sedan Gutenberg och som långsamt förändrats och mekaniserats, men hela tiden i en evolutionär takt. Inte en revolutionär.
Sedan kom datorsättningen och hela yrkeskårens existens var dödsdömd. Hela det arbete som förut gjorts manuellt flyttade till datorskärmar och minnesdiskar. Då detta var London på 80-talet svarade förstås grafikerna med strejk. I åtminstone ett fall flyttades ett helt tryckeri i hemlighet av ägarna, samtidigt som man gick över till den nya tekniken.
I östra London fanns en gång ett av världens största hamn- och varvsområden. Här meandrar Themsen långsamt österut och de halvöar som bildades av flodens krökningar bestod av sedimentära sandlager som skottades bort och muddrades till gigantiska varvsområden med exotiska långtifrånnamn som ”Canada Water” och ”Canary Warf”. Vid förra sekelskiftet var verksamheten i full gång och för att arbetarna skulle kunna ta sig till Greenwich på andra sidan Themsen, sänktes ett rör - en gångtunnel - ner för att man gratis och torrskodd skulle kunna ta sig över till andra sidan.
Men redan då började Themsens mynning bli för liten för de största fartygen och med kontainerfartens födelse kom också dödsstöten för London som hamn. Varven lades ner och halvön ”Isle of Dogs” var i slutet av 70-talet ett både nedlagt och farligt ställe. De som förut varit varvsarbetare hade sett sitt yrkes död.
Idag är Canary Warf en tunnelbanestation på Jubilee-line och hållplats för den luftburna spårvägen, DLR. Jag vet att tidningstryckerierna ska finnas här någonstans för det var hitåt de flyttade, men hittar dem inte. Istället har halvön fyllts med skyskrapor av glas med namn som ”HSBC” och ”Citigroup”.
Idag har jag varit i dagens Docklands och skyskrapor har fortfarande samma effekt på mig som den gång jag första gången var i New York och Manhattan. Blicken följer glasrutorna uppåt och uppåt. Samtidigt finns de gamla kanalsystemen kvar och trots att arkitekturen är kall och ”maktfullkomlig” fascineras jag av den. Höghusen varvas med gamla hamnmagasin och båda typerna reflekteras i vattenspeglarna mellan huskropparna.
Att kämpa mot ny överlägsen teknik är lönlöst. Mina tankar går till de skrivare som blev arbetslösa när den nya trycktekniken kom på 1400-talet och deras arbete togs över av - grafiker.
I Docklands har ett övergivet område fått nytt liv och även om man kan tycka att dess stadsarkitektur är förutsägbar så har de samma effekt på mig som när man går in i en fransk gotisk katedral. Blicken dras uppåt och även den mest förhärdade och cyniska stockholmare (dvs jag) säger ”wow”
lördag 12 februari 2011
svagheter
Det var för något år sedan en god vän pratade om musik och skivor. Och hur det fanns skivor och skivor. Dels fanns förstås uppdelningen mellan de man lyssnade på och de man inte lyssnade på. Men det var inte den uppdelningen han pratade om. Nej, uppdelningen han pratade om var mellan de skivor man lyssnade på och pratade om - och de man lyssnade på och inte pratade om...
Vi brukade oftast diskutera klassisk musik med varandra och samtalet fortsatte i en annan riktning, men inne i mig började jag tänka: "Vågar jag berätta på att jag oftast lyssnar på _____..."
Narcissisten i mig satt häromdagen och läste igenom några gamla bloggar och lade då märke till att jag ofta går på opera, tar bilder och verkar hamna på konstmuséer var och varannan dag. Mannen som skriver min blogg verkar vara en ganska kulturell snubbe med bildning. I och för sig är han ganska irriterande självironisk - men generellt sett - en trevlig kille.
Men är det verkligen så? Ägnas kvällarna åt opera? Konst? Foto?
Nja...
Nej, timmarna på kvällarna går åt till - amerikanska TV-serier...
Jag vet. De görs bara för att sälja tvål och bilar. De är inte alls lika djupa och intellektuella som de europeiska. De har inget konstnärligt existensberättigande. De görs för pöbeln. Och jag är fast.
Dessutom är det inte de "bästa" tv-serierna jag tittar på. Visst har jag sett "the Wire", men fastnade inte för dess "grit" och "ärlighet". Visst tittar jag på "House", för en ironiker som jag behöver alltid ny ammunition, men jag ser också på serier som ligger längre ner på den intellektuella listan.
"Chuck" kan man erkänna att man tittar på. Är man en gammal naturvetarnörd, är "Chuck" själva drömserien. Trots att han inte är cool utan bara en datornörd, får han den snygga tjejen och dessutom blir han en mästerspion. Ok, det beror på att han laddat ner en dator i sin hjärna... Ok, det kanske inte är så vanligt, men - "it could happen... it could..."
"Top Gear" är inte amerikansk, så den platsar inte riktigt på den här listan. Den är också populär i Sverige, så varför skämmas för den? Jo, för att om man läser the Guardian, så... äsch... nästa:
"Royal Pains" handlar om en läkare som egentligen vill behandla alla sjuka, men "råkar" hamna i the Hamptons (strandstäder på Long Island utanför New York) som concierge-doctor. Hur tramsigt som helst. Story-lines kommer och går slumpvis. Alla är löjligt snygga. Sitter jag och tittar? Yup!
"White Collar" är åter en av dessa amerikanska serier som handlar om vanliga människor i en vanlig amerikansk stad. Det vill säga, om man med "vanlig" menar en konstbedragare/gentlemannatjuv som samarbetar med FBI på Manhattan. Jag kommer aldrig att ha en haka som den snygge huvudpersonen, men kanske ett liv som konstförfalskare...
"Fairly legal" låter som om mjukporrfilm, men handlar om en kvinna som är "mediator" på en advokatfirma, som förr var hennes fars, men han har just dött... Ganska mycket "Blankett 1A" för serier. Två alternerande story-lines per avsnitt. Lagom intressant och det blir nog inte mer än en säsong. Men den utspelar sig i San Francisco och huvudpersonen bor på en segelbåt - ack...
Listan kan göras längre, men som alla tv-seriejunkies vet, är det alltid någon serie som man vill se mer än någon annan. Medan man kan tänka sig att missa andra så vill man gärna inte...
Det finns en sådan serie också i mitt liv. Och det är inte någon cool miniserie som bara jag upptäckt - nej, det är den största serien i USA just nu (bara det borde få den diskvalificerad) Det är inte några medelålders storstadscyniker som tar sig genom livet, utan ännu en high-school serie om cheer-leaders och fotbollskillar och om status bland tonåringar - fast ibland börjar de sjunga och dansa...
Jag erkänner. Jag tittar på "Glee". Jag tycker om att titta på Glee. Jag vill inte missa ett avsnitt av Glee. (varför man nu skulle missa ett avsnitt av något när det är så lätt att ladda ner, men av politiska skäl kan jag inte...) Förut hade faktiskt Chuck denna plats i mitt liv, men efter säsong två, så har den chanserat. Istället ser jag på hur 25-åringar spelar tonåringar. Förhållanden kommer och går alltmedan de sjunger och dansar. Banalt och förutsägbart? Absolut.
I min bokhylla ser jag olästa titlar och i min bokcirkel läser vi Oksanens "Utrensning". Jag har på en vecka kommit kanske 10 sidor, men istället för att läsa vidare i denna prisbelönta lunta ägnar jag mig åt denna kulturimperialistiska smörja.
Fast serierna räcker ju inte hur länge som helst. Vad gör jag när veckan serier är färdigsedda?
Nu ska vi se. Var hade jag boxen med "Cityakuten"? 15 säsonger. 22 avsnitt per säsong. Jag är väl någonstans på fjärde...
Vi brukade oftast diskutera klassisk musik med varandra och samtalet fortsatte i en annan riktning, men inne i mig började jag tänka: "Vågar jag berätta på att jag oftast lyssnar på _____..."
Narcissisten i mig satt häromdagen och läste igenom några gamla bloggar och lade då märke till att jag ofta går på opera, tar bilder och verkar hamna på konstmuséer var och varannan dag. Mannen som skriver min blogg verkar vara en ganska kulturell snubbe med bildning. I och för sig är han ganska irriterande självironisk - men generellt sett - en trevlig kille.
Men är det verkligen så? Ägnas kvällarna åt opera? Konst? Foto?
Nja...
Nej, timmarna på kvällarna går åt till - amerikanska TV-serier...
Jag vet. De görs bara för att sälja tvål och bilar. De är inte alls lika djupa och intellektuella som de europeiska. De har inget konstnärligt existensberättigande. De görs för pöbeln. Och jag är fast.
Dessutom är det inte de "bästa" tv-serierna jag tittar på. Visst har jag sett "the Wire", men fastnade inte för dess "grit" och "ärlighet". Visst tittar jag på "House", för en ironiker som jag behöver alltid ny ammunition, men jag ser också på serier som ligger längre ner på den intellektuella listan.
"Chuck" kan man erkänna att man tittar på. Är man en gammal naturvetarnörd, är "Chuck" själva drömserien. Trots att han inte är cool utan bara en datornörd, får han den snygga tjejen och dessutom blir han en mästerspion. Ok, det beror på att han laddat ner en dator i sin hjärna... Ok, det kanske inte är så vanligt, men - "it could happen... it could..."
"Top Gear" är inte amerikansk, så den platsar inte riktigt på den här listan. Den är också populär i Sverige, så varför skämmas för den? Jo, för att om man läser the Guardian, så... äsch... nästa:
"Royal Pains" handlar om en läkare som egentligen vill behandla alla sjuka, men "råkar" hamna i the Hamptons (strandstäder på Long Island utanför New York) som concierge-doctor. Hur tramsigt som helst. Story-lines kommer och går slumpvis. Alla är löjligt snygga. Sitter jag och tittar? Yup!
"White Collar" är åter en av dessa amerikanska serier som handlar om vanliga människor i en vanlig amerikansk stad. Det vill säga, om man med "vanlig" menar en konstbedragare/gentlemannatjuv som samarbetar med FBI på Manhattan. Jag kommer aldrig att ha en haka som den snygge huvudpersonen, men kanske ett liv som konstförfalskare...
"Fairly legal" låter som om mjukporrfilm, men handlar om en kvinna som är "mediator" på en advokatfirma, som förr var hennes fars, men han har just dött... Ganska mycket "Blankett 1A" för serier. Två alternerande story-lines per avsnitt. Lagom intressant och det blir nog inte mer än en säsong. Men den utspelar sig i San Francisco och huvudpersonen bor på en segelbåt - ack...
Listan kan göras längre, men som alla tv-seriejunkies vet, är det alltid någon serie som man vill se mer än någon annan. Medan man kan tänka sig att missa andra så vill man gärna inte...
Det finns en sådan serie också i mitt liv. Och det är inte någon cool miniserie som bara jag upptäckt - nej, det är den största serien i USA just nu (bara det borde få den diskvalificerad) Det är inte några medelålders storstadscyniker som tar sig genom livet, utan ännu en high-school serie om cheer-leaders och fotbollskillar och om status bland tonåringar - fast ibland börjar de sjunga och dansa...
Jag erkänner. Jag tittar på "Glee". Jag tycker om att titta på Glee. Jag vill inte missa ett avsnitt av Glee. (varför man nu skulle missa ett avsnitt av något när det är så lätt att ladda ner, men av politiska skäl kan jag inte...) Förut hade faktiskt Chuck denna plats i mitt liv, men efter säsong två, så har den chanserat. Istället ser jag på hur 25-åringar spelar tonåringar. Förhållanden kommer och går alltmedan de sjunger och dansar. Banalt och förutsägbart? Absolut.
I min bokhylla ser jag olästa titlar och i min bokcirkel läser vi Oksanens "Utrensning". Jag har på en vecka kommit kanske 10 sidor, men istället för att läsa vidare i denna prisbelönta lunta ägnar jag mig åt denna kulturimperialistiska smörja.
Fast serierna räcker ju inte hur länge som helst. Vad gör jag när veckan serier är färdigsedda?
Nu ska vi se. Var hade jag boxen med "Cityakuten"? 15 säsonger. 22 avsnitt per säsong. Jag är väl någonstans på fjärde...
lördag 5 februari 2011
paranormal aktivitet
Lördag i London. Vaknat ganska tidigt. Vad göra idag?
Om jag ska vara riktigt ärlig, är det ganska många lördagar då denna fråga besvarats med: ”Sova vidare”. Efter det att detta upprepats till klockan tio/elva/tolv har dagen ägnats åt the Guardian - weekend - en lunta på kanske 2 kilogram. Sedan har klockans lilla visare pekat åt höger och då har det varit dags för en tupplur. Sedan var det kväll…
Nu menar nog jag att en av veckans vilodagar bör ägnas just åt vila. Människor som fyller helger med så mycket att de utmattade kommer till arbetet på måndagarna har fyllt mig med en blandning av beundran och häpnad. De verkar göra något av sitt liv, medan lilla jag däremot…
Emellertid verkar samma människor förverkliga sig genom trädgårdsodling och svampplockning och jag har provat dessa aktiviteter, men… på något sätt… och det finns inget diplomatiskt sätt att säga det på: både trädgården och svamparna är vansinnigt tråkiga sällskap.
Idag fylldes emellertid mitt inre av en lust att göra något. Som tur är har jag ingen trädgård och svamparna bor långt bort i en annan årstid, så det fanns alltså möjlighet att göra något annat.
Jag funderade på att bekämpa själva lusten. Om jag ansträngde mig, kanske lusten att göra något skulle försvinna och jag kunde ägna mig åt mina vanliga lördagsaktiviteter.
Jag har svårt att svara på vad som sedan hände. Kanske hade utomjordingar landat i Kew och besprutat hela stadsdelen med ”aktivitetsbaciller”, men plötsligt befann jag mig på tunnelbanestationen på väg till staden. I väskan fanns kameran med det nya objektivet. Bredvid den fanns datorn (”tänk om man skulle skriva något”). In till staden!
Det har gåtts på museum (”The Courtauld Gallery” i Somerset House. Väldigt bra samling franska impressionister, fast befriande mycket mindre än National Gallery - missa inte nästa gång i London).
Man har fotat detaljer i innerstaden i ett försök att ”fånga staden” (gick fruktansvärt dåligt - precis som alla mina andra försök att ”fånga”. Make mental note: Sluta ”fånga” - gör bra bilder istället)
High Street Camden Town. Halvvägs mellan äkta motkultur (läs: tatueringar och metalobjekt genom kroppsdelar) och turistkitch (jag var inte den enda som gick och fotograferade alltihopa) (fast på något sätt får texten ”body-piercing” mig bara att tänka på pålning - jag börjar nog bli gammal)
Man har vandrat längs Regent Canal, ätit dålig svindyr lunch, begrundat modern londonsk arkitektur och ombyggnaderna vid Paddington.
På något sätt har en biljett till operan i kväll letat sig ner i min plånbok (Lucrezia Borgia av Donizetti på English National Opera. Den har blivit sågad av kritikerna, men ska innehålla filmbitar av erotisk natur… alltid något)
Dessutom sitter jag och bloggar på ett café på Piccadilly… Vad har hänt?
Jag känner mig inte sjuk. Pulsen verkar alldeles normal. Ändå har det hänt en massa saker idag - varför?
Jag har kommit fram till två hypoteser:
1. Utomjordingar (se ovan). Det kan inte vara normalt att vilja göra så mycket. De är här i hemlighet för att studera oss, men har ont om tid, så därför tvingar de mig att göra fler saker än vanligt. Finns det inte en liten förhårdnad i min nacke? Det är kanske inte nackspärr, utan ett litet mikrochip de opererat in…
2. Det är vår. 10 till 12 grader. Fåglar. Hela programmet.
Vilket är troligast?
Utomjordningarna förstås.
Om jag ska vara riktigt ärlig, är det ganska många lördagar då denna fråga besvarats med: ”Sova vidare”. Efter det att detta upprepats till klockan tio/elva/tolv har dagen ägnats åt the Guardian - weekend - en lunta på kanske 2 kilogram. Sedan har klockans lilla visare pekat åt höger och då har det varit dags för en tupplur. Sedan var det kväll…
Nu menar nog jag att en av veckans vilodagar bör ägnas just åt vila. Människor som fyller helger med så mycket att de utmattade kommer till arbetet på måndagarna har fyllt mig med en blandning av beundran och häpnad. De verkar göra något av sitt liv, medan lilla jag däremot…
Emellertid verkar samma människor förverkliga sig genom trädgårdsodling och svampplockning och jag har provat dessa aktiviteter, men… på något sätt… och det finns inget diplomatiskt sätt att säga det på: både trädgården och svamparna är vansinnigt tråkiga sällskap.
Idag fylldes emellertid mitt inre av en lust att göra något. Som tur är har jag ingen trädgård och svamparna bor långt bort i en annan årstid, så det fanns alltså möjlighet att göra något annat.
Jag funderade på att bekämpa själva lusten. Om jag ansträngde mig, kanske lusten att göra något skulle försvinna och jag kunde ägna mig åt mina vanliga lördagsaktiviteter.
Jag har svårt att svara på vad som sedan hände. Kanske hade utomjordingar landat i Kew och besprutat hela stadsdelen med ”aktivitetsbaciller”, men plötsligt befann jag mig på tunnelbanestationen på väg till staden. I väskan fanns kameran med det nya objektivet. Bredvid den fanns datorn (”tänk om man skulle skriva något”). In till staden!
Det har gåtts på museum (”The Courtauld Gallery” i Somerset House. Väldigt bra samling franska impressionister, fast befriande mycket mindre än National Gallery - missa inte nästa gång i London).
Man har fotat detaljer i innerstaden i ett försök att ”fånga staden” (gick fruktansvärt dåligt - precis som alla mina andra försök att ”fånga”. Make mental note: Sluta ”fånga” - gör bra bilder istället)
High Street Camden Town. Halvvägs mellan äkta motkultur (läs: tatueringar och metalobjekt genom kroppsdelar) och turistkitch (jag var inte den enda som gick och fotograferade alltihopa) (fast på något sätt får texten ”body-piercing” mig bara att tänka på pålning - jag börjar nog bli gammal)
Man har vandrat längs Regent Canal, ätit dålig svindyr lunch, begrundat modern londonsk arkitektur och ombyggnaderna vid Paddington.
På något sätt har en biljett till operan i kväll letat sig ner i min plånbok (Lucrezia Borgia av Donizetti på English National Opera. Den har blivit sågad av kritikerna, men ska innehålla filmbitar av erotisk natur… alltid något)
Dessutom sitter jag och bloggar på ett café på Piccadilly… Vad har hänt?
Jag känner mig inte sjuk. Pulsen verkar alldeles normal. Ändå har det hänt en massa saker idag - varför?
Jag har kommit fram till två hypoteser:
1. Utomjordingar (se ovan). Det kan inte vara normalt att vilja göra så mycket. De är här i hemlighet för att studera oss, men har ont om tid, så därför tvingar de mig att göra fler saker än vanligt. Finns det inte en liten förhårdnad i min nacke? Det är kanske inte nackspärr, utan ett litet mikrochip de opererat in…
2. Det är vår. 10 till 12 grader. Fåglar. Hela programmet.
Vilket är troligast?
Utomjordningarna förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)