Orphei Drängar på Operan

Detta är den tredje (sista?) bloggen på denna sida som är lite annorlunda. Texten ska nämligen publiceras i sångsällskapet Orphei Drängars (OD) årsbok, som utkommer vartannat år (märkligt, jag vet). Därför är texten ganska inriktad just för denna publik. Det hände massor under den vecka som skildras i texten, men jag har försökt ta fram sådant som framför allt berör OD. Därför kan den här och där upplevas som något intern. Kanske finns det någon annan som, trots detta, är intresserad av texten. Två tidigare blogginlägg, som handlar om de två tidigare tillfällena vi framförde de beskrivna verken, går att hitta på denna blogg, här och här.

Orphei Drängar på Operan

av Martin Vallas

När Stockholm bildades för knappt tusen år sedan, så skedde det vid den fors som tillkom när Mälaren skildes från Östersjön på grund av landhöjningen. Staden förblev en ganska liten stad ända fram till den industriella revolutionen på 1800-talet, då invånarantalet mångdubblades och staden växte ut på malmarna. Denna stora stad krävde ett nytt operahus. Den gamla operan, där Gustav III mördats 1792, revs och 1898 blev den nuvarande byggnaden klar, alldeles bredvid den ström som fött staden. En scen där Birgit Nilsson och Nina Stemme sjungit, där Jussi Björling och Peter Mattei fått applåder. Den viktigaste scenen för musikdramatik i Sverige - även om Göteborgsoperans vänner kanske inte håller med om denna beskrivning.

Till denna byggnad och denna scen strömmade sångarbröder från OD den 15 augusti 2017. In genom sceningången vid Jakobs torg, uppför vindlande trappor och genom okända korridorer lotsades sällskapet till korsalen under takåsarna inför den första uppsjungningen under en vecka som skulle bli mycket intensiv, både fysiskt och emotionellt. Det var dags för Sångsällskapet Orphei Drängars debut på Kungliga Operan i Stockholm.

Bakgrunden var följande. Esa-Pekka Salonen hade både bjudit in och dirigerat oss året innan i den iscensättning av Stravinskijs Oedipus Rex och Psalmsymfonin, som skapats av regissören Peter Sellars. Efter två föreställningar i Aix-en Provence i juli 2016 och en i London i september 2016 var den konstnärliga ledningen nöjda med resultatet. Utan att hänge sig åt överord, skulle man till och med kunna säga att de var mycket nöjda med resultatet. Det vore ju synd att inte fortsätta. Skulle det kunna finnas en möjlighet att framför verket igen? Var?

Sedan 2003 sker Östersjöfestivalen i Stockholm under en vecka i augusti. Berwaldhallens chef, Michael Tydén, den tidigare chefsdirigenten för radiosymfonikerna Esa-Pekka Salonen, samt Marinskijteaterns chefsdirigent Valerij Gergiev låg bakom festivalen vars mål är att värna Östersjöns miljö, att knyta samman människorna runt Östersjön och att göra detta genom ett kulturutbyte med framför allt klassisk musik. Mängder av musiker från Finland, de baltiska staterna, Ryssland och Sverige, samlas i Stockholm denna vecka för att framföra verk, oftast i Berwaldhallen, men även på andra scener i huvudstaden. Samtidigt sker mängder av seminarier inom miljöområdet.

Trots att planeringstiderna oftast är mycket längre än så, lyckades nästan alla artister och sångare från Aix-en-Provence åter samlas. Orkestern byttes ut, i Stockholm spelade operahusets egna orkester, Kungliga Hovkapellet, men de andra lyckades frigöra den vecka som behövdes för att åter repetera in verket. Under en intensiv vecka, från 15 augusti till 20 augusti var det repetition nästan varje dag. På måndagen 21 augusti var allt på plats. Den vita scenen, de etiopiska tronfåtöljerna och Esa-Pekka i dirigentpulten. I den kungliga logen satt kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia. Salongen blev tyst. En liten röd lampa släcktes, samtidigt som en grön tändes. In på scenen vandrade OD tyst för att barfota, i blåa byxor och blåa skjortor, bilda den grekiska kören i Thebe. Det var åter dags för tragedin om kung Oidipus. Orphei Drängar hade fått äran att, tillsammans med alla andra i produktionen, inleda den 15e Östersjöfestivalen.

Foto: Martin Vallas

För ODs del startade projektet under våren 2017. Efter vårkonserterna och den traditionella valborgssjungningen, ägnades tisdagarna i maj åt att försöka minnas musik, ord och, inte minst, rörelser, som iscensättningen utmärktes av. Allt var utantill, delar av musiken skulle framföras krälande på golvet, några fraser sjöngs med slutna ögon. Minnet är en bräcklig varelse, men mycket fanns fortfarande kvar hos de sångare som varit med året innan. Folke Alin ledde repetitionerna och krävde hela tiden en hög musikalisk kvalité, något som gärna kunde försvinna i det sellarska gestikulerandes. Nils Bergel och Johan Morén hjälpte till med att minnas alla rörelser. Några bröder hade inte varit med året innan, de hade mycket att göra för att komma ikapp.

Den 16e och 17e juni kom Peter Sellars till Uppsala och Alfvénsalen för att själv leda repetitionerna. Under lördagen kom även damerna från Gustaf Sjökvists Kammarkör och Sofia Vokalensemble för att vara med på repetitionerna av Psalmsymfonin. Samma kväll ordnade klubbmästare Anders Norell Bergendahl ett samkväm med alla körerna. Ovana bröder fick damma av sina kunskaper i den blandade svenska körlyriken.

Under repetitionerna hade Sellars och Alin olika inställning till kören. Medan Sellars strödde superlativ omkring sig - ”amazing artists”, ”fabolous” och ”fantastic” var begrepp som Sellars gärna använde - så hade Alin en mer prosaisk syn på repeterandet: ”Klangen är ert signum. Faller det bort…, finns inget kvar.” ”Det är så fruktansvärt tråkigt om ni kommer före - så gör inte det…” Efter den första repetitionskvällen med orkester hade Folke en hel del att informera kören om, som tyst lyssnade på hans svenskspråkiga instruktioner. Då utbrast Peter med varm ironi: ”Did you tell them how fabulous they are? It sure sounds different in Swedish...” Er skribent var lika förtjust i båda sorternas instruktioner. Både precision och entusiasm.

Peter Sellars införde en del mindre ändringar av koreografin, men trots detta var produktionen mer ”i hamn” när repetitionerna började på operan i augusti. Medan blicken hos en del OD:ister året innan hade kunnat beskrivas som ”tämjd skräck”, så visade repetitionerna detta år att Pavlov hade haft rätt i sina teorier om betingade reflexer. När Stravinskijs musik började spela, så öppnades munnen och händerna började röra sig, utan all den tankemöda och rörelseoförmåga som präglat vissa bröders vedermödor året innan.

Detta innebar inte att allt gick utan problem. En här inte namngiven tenor hörde inte under en av de första repetitionerna med hovkapellet och Esa-Pekka, att det denna gång bara skulle vara en musikalisk repetition. Med stor inlevelse kastade han sig ner på golvet i den första takten av Oedipus Rex och lyckades kräla sig alldeles ensam halvvägs till orkesterdiket innan han insåg, att det visst bara var han som låg där. Diskret försökte han ta sig tillbaka till de andra under sina välvilliga/skadeglada sångarkollegers blickar.

Det var emellertid med äkta glädje kören hälsade solisterna välkomna till Stockholm. Åter fick vi knyta bekantskap med Joseph Kaiser i rollen som kung Oidipus, Violeta Urmana som Iokaste och Joshua Stewart som Herden. Ny i trippelrollen som Kreon, Tiresias och Budbäraren var Davóne Tines, en uppåtstigande stjärna som säkert kommer att låta höra av sig på de stora scenerna de närmaste årtiondena. Med intensitet i både röst och agerande hängav han sig åt sina nya roller. Kostymören Helene Siebrits var på plats, så också Esa-Pekkas dirigentassistent Natalie Murray Beale. Tillbaka var också dansaren och nyutnämnda professorn Laurel Jenkins i dansrollen som Ismene, samt den franska skådespelerskan Pauline Cheviller som bländat många OD:ister året innan i rollen som berättaren Antigone. Flera av solisterna hade tagit med sig delar av sina familjer till Stockholm. Kaiser hade med sina söner och Jenkins sin mor, medan det gick att förnimma en besvikelsens suck i OD över att Cheviller tagit med sig sin pojkvän, den erfarne skådespelaren Charles Berling, från Frankrike.

På dagarna tog några OD:ister på sig rollerna som guider till Stockholm för inget ont anande solister. På kvällarna var det efter repetitionerna alltid ett mer eller mindre planerat sällskap som som uppsökte etablissement och restaurationer runt om i Stockholm. Men detta gällde framför allt det fåtal som antingen bodde i Stockholm, eller hade semester. För flertalet uppsalabröder innebar denna uppsättning å ena sidan en stor konstnärlig upplevelse, å andra sidan mängder med resor fram och tillbaka till Stockholm. Stockholmsbröderna ville emellertid inte lyssna på denna klagan och påminde med illa dold skadeglädje om capriceveckan som påminner om intensitet, men då färderna går åt andra hållet. Konserten på Operan var också den sista för verksamhetsåret, vilket innebar att två bröder, Anders Förare och Peter Stureson, avtackades för sina insatser för Sångsällskapet då de fallit för OD:s motsvarighet till liemannen - åldersstrecket.

Alla konserter under Östersjöfestivalen spelas in av medarrangören Sveriges Radio P2 och sändes antingen direkt, eller i efterhand. I samband med dessa sker intervjuer med alla artister, så även denna gång. Från OD intervjuades Jens Carlander och Samuel Åhman av SR:s Pär Lindqvist om hur det varit att arbeta med detta projekt och om hur mycket det påverkat sångarna.

Foto: Arne Hyckenberg /Sveriges Radio

När sluttonerna för Oedipus Rex, respektive Psalmsymfonin ljudit, släcktes ljuset på scen och det blev helt svart. Sedan kom applåderna. Operan var, trots ganska höga priser, utsåld. Stora delar av Musiksverige var där. Föreställningen sändes direkt i Sveriges Radios P2, ”Alla är fortfarande inne och applåderar” sade Pär Lindqvist i direktsändning flera minuter efter slutet av Oedipus Rex. ”Det är en entusiastisk publik som inte vill lämna salongen” berättade den andre kommentatorn, Sara Norling, efter Psalmsymfonin.

De fyra stora stockholmstidningarna hade recensenter på plats. Expressens Lars Sjöberg var först ut redan några timmar efter avslutad föreställning. OD fick goda vitsord, ”…värda allt beröm regissören öser över dem”, medan han inte var lika förtjust i själva regin. Dagens Nyheter var betydligt mer positiv. Rubriken löd ”Tidlöst och angeläget. Oidipus med drängar i världsklass” och resten av artikeln gick i samma positiva anda. Svenska Dagbladet hade Erik Wallrup på plats. Rubriken ”Östersjöfestival inledd med emotionellt kraftprov” pekade på vad recensenten framför allt fastnat för: ”Den närmast arkaiska kraft som Esa-Pekka Salonen fick fram ur Hovkapellet, ur utlevande Orphei Drängar med rituell gestik, fick verket att närma sig Carl Orffs primitivism”. Men flest positiva superlativ hade ändå Claes Wahlin på Aftonbladet. Rubriken löd ”Gud, vilken kör” och resten av recensionen hyllade både körer och uppsättning: ”Öppningsföreställningen av årets Östersjöfestival är den mäktigaste av alla femton” började recensenten och fortsatte längre ned med ”…blir ett lysande exempel på vad som går att åstadkomma rent musikdramatiskt.” Körerna fick mycket beröm: ”Och de sjunger som gudar, samlad och stark är klangen”.

Men varför sluta där. Den engelskspråkiga sajten bachtrack.com hade recensenten Matthew Rye på plats och han skrev följande om OD: ”it was obvious that its members have the arm gestures in their system as securely as the music, for this was a powerful, arresting experience in sight and sound.” Om Psalmsymfonin skrev han: ”Rarely have the Alleluias over Stravinsky’s rolling, tolling bass sounded as cathartic as here.” I Sveriges Radios program Kulturnytt använde Pär Feltzin orden ”ypperligt framfört” och till och med Svensk Damtidning hade hittat fram till föreställningen, men de uppehöll sig framför allt vid kungaparet där tidningen hävdade ”att lyssna till opera är en av kungaparets favoritsysslor”…

Men inte bara körerna recenserades, även de andra i produktionen fick omnämnanden. Salonen och Hovkapellet fick fina vitsord. Davóne Tines omnämndes för sin röst, men även Pauline Cheviller fick goda recensioner - såsom ”utsökt” beskrev Claes Wahlin hennes insats. Sellars regi delade kritikerna i två läger. De som menade att det inte fungerade, vare sig handrörelserna, eller att lägga ihop Oedipus Rex med Psalmsymfonin och de som menade att det vi och han åstadkommit var unikt och riktigt bra. Tydligt i alla var att Sellars regi grep tag i recensenten, det var något långt ifrån alldagligt som åstadkommits på operans scen.

Foto: Arne Hyckenberg /Sveriges Radio

I samband med att programmet för Östersjöfestivalen presenterades i februari 2017, lade arrangörerna ut en reklamvideo för bland annat Oedipus Rex och Psalmsymfonin. Både Salonen och Sellars fick berätta om verket och de inblandade körerna.
Salonen: ”Swedish choruses, …, which were completely spectacular, everybody was beside themselves”.
Sellars: ”Orphei drängar is in a completely different category”. Han fortsatte med att beskriva den allra första repetitionen med OD i april 2016 med orden ”an astonishing explosion of intelligence, emotion, intensity and precision, it was just astonishing.”

Men det kanske finaste omdömet om både uppsättning och kör, kom till slut från maestro Salonen. I anslutning till radions direktsändning kom han direkt efter slutet av Psalmsymfonin till en intervju med Sara Norling. Det var en märkbart rörd dirigent som på sin karakteristiska finlandssvenska letade efter ord. Till slut sade han: ”Nu vet jag att det är ett mästerverk” med en liten betoning just på ordet ”nu”. Inte nog med det. Efter föreställningen gick han fram till Folke Alin… och… kramade om honom…

Efter alla applåderna väntade bubblande vin för alla medverkande bakom den vita fonden direkt på operans scen. Leenden, kramar och skratt blandades när alla verkade vilja prata med alla och säga farväl till alla dem som inte sjöng i OD. Bland alla medverkanden började rykten gå om fler uppsättningar. Hördes möjligen ”Tokyo 2018”? Efter en timme var Uppsalaborna tvungna att gå till sin väntande buss och operan släckte ljuset på scenen. Motvilligt lämnade korister och andra scenen. Er skribent fick senare höra rykten om att det tydligen finns ett etablissement som heter ”Vodkabaren”. Där går det att dansa långt in i sensommarnatten. Denna produktion hade nått sitt slut.

Foto: Arne Hyckenberg /Sveriges Radio

Var då verkligen allt så positivt som berättelsen ovan verkar påskina? Finns det inget negativt att säga om sångarupplevelsen i Stockholm i augusti 2017?

Det är klart att det alltid går att hitta smolk, även i den mest välpolerade bägare. Lars Sjöberg i Expressen hade, trots de vänliga orden om OD, inte mycket till övers för Peter Sellars regi. Resorna till och från Uppsala har jag redan nämnt ovan. De var tröttande för OD:ister från Uppsala. I efterhand gick det också att lyssna på Sveriges Radios ljudupptagning och visst kunde man höra felsjungningar här och där.

Men er skribent tillhör inte dem som menar att allt existerar i en jämn balans av gott och ont. Att allt både är bra och dåligt. I Oedipus Rex sjunger Oidipus till kören: ”Creavistis me regem” - ni gjorde mig till kung. Men det var inte vi som gjorde Oidipus till kung. Inte heller krönte vi Peter Sellars till regent. Istället var det han som inspirerade oss till stordåd. Genom sina idéer och vision. Genom sin entusiasm och talförmåga. Genom sin djupt liggande tro på konstens förmåga att berätta och förändra, fick han oss att gå längre och försöka mer. Alldeles oavsett om denna föreställning får en förlängning i Tokyo, Kapstaden, eller Rio de Janeiro, fick sångarna i OD under några timmar i operahuset uppleva något mycket speciellt. Trots att vi var klädda till arbetare, så var det vi som fick stå i strålkastarljuset och förmedla idéer om humanism. Det var vi, tillsammans med med damerna i Psalmsymfonin och alla andra i produktionen, som fick berätta om både Oidipus fall och hans väg till förlåtelse. Det var vi, som, för två timmar, fick vara kungar.





Not: Tack till Markus Forsman, som kom med idén att till denna artikel använda citatet ”Creavistis me regem”.


länkar som fungerade i augusti 2017:

Radioinspelningen 21 augusti 2017

Intervju med Sellars och Salonen i Februari 2017

Recension Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Bachtrack, Kulturnytt