Det finns tillfällen då hemmet känns långt borta och själen längtar till den plätt på jorden den såg barndomens ljus. Tänk till exempel på Kristina i Mobergs utvandrarserie, som aldrig slutade längta hem.
För några år sedan var jag i Argentina över jul och nyår. Under själva julafton tänkte jag inte så mycket på det, för den lååånga flyresan (aerolineas Argentinas har väldigt lite plats mellan sina säten - det är 16 timmar mellan Madrid och Buenos Aires) medförde att jag mest koncentrerade mig på att hålla mig vaken. I storstaden fanns det också ställen som var öppna under juldagen - jag minns att jag dansade tango…
Men till nyår hade jag kommit ut till den fashionabla strandstaden Pinamar. En vacker strand där tyska nybyggare hade planterat tallar kring förra sekelskiftet för att binda den undflyende sanden. Här finns Argentinas svar på Båstad och säsongen startar vid nyår. Alla Buenos Aires ”brats” är där och festar och har stora middagar. Alla festade… utom jag. Jag hade redan varit där några dagar och haft mycket trevligt och relaxat och ätit fantastiska biffmiddagar (Pampas ligger strax bredvid). Men på nyårsafton var alla restauranger bokade, pubarna hade specialpartyn och enda stället jag hittade mat på var en sandwichbar…
Vid själva tolvslaget strövade jag runt på stranden och tittade på alla andra som hade roligt, medan jag själv kände mig ensammare och ensammare. Tankar om ”Varför är jag här - egentligen” började rumstrera om i mitt inre. Då kom det fram en skara ungdomar som önskade mig gott mytt år… Jag är ju en tuff kille, så jag började inte gråta, men just då…
London är fantastiskt. Kulturutbudet här är nästan löjligt bra. Och så kvantiteten på det. Pubar och restauranger är billigare än hemma och dessutom trevligare (oftast). Allt händer här.
Och ändå. På Facebook hade någon satt ut en bild från Svedala, med röda och gula färger - så ser inte hösten ut här. Visst finns det bruna löv och så, men det kommer att finnas bruna löv fortfarande om två månader. Gräset gulnar inte, därför att det är grönt hela året runt.
I Sverige är hösten en explosion av färger som en vacker höstsöndag i sol är lika vacker som när körsbärsträden blommar i Japan. Men det är lika kortvarigt. En vansinnigt vacker flämtning före vintermörkret. Som en vacker solnedgång före natten.
Här blir inte vinternatten vare sig lika sträng, eller lång. Jag minns en vacker februarisöndag, då termometern letat sig upp över 10-strecket och jag var ute i Kew Gardens och allt kändes bra, då Sverige vid samma tidpunkt var djupt inbäddat i en sträng vinter.
Men just nu. När hösten är som vackrast i Sverige.
Då längtar jag hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar