Jag har sjungit i olika körer i snart 30 år. Livet i en kör innehåller en hel del rutiner, framför allt repetitionerna. Oftast sker dessa en gång i veckan och de kan vara nästan sanslöst tråkiga. Är det inte så att man sjunger tråkig musik, så sjunger man musik man redan kan alldeles för bra. Eller så sjunger man musik man inte kan, men som alla andra verkar kunna. Då man försöker vara en god korist och vara aktiv i sitt inlärande, innebär detta att man sjunger fel. Ibland ganska mycket fel.
En gång var jag med i en kör där koristen bredvid mig aldrig sjöng fel. Kören kunde få ut helt nya, okända noter av en modern kompositör, som innebar att jag nästan sjöng i blindo. Mannen bredvid mig sjöng obehindrat på. Någon gång tittade han över mot mina noter med ett höjt ögonbryn när jag - återigen - sjungit fel. Som om han tittade efter ifall det stod andra noter hos mig än hos honom. Inte ett av mina mest harmoniska körminnen.
Är man dessutom ny i kören, så är repetitionerna fyllda med en massa nya okända människor. Medan alla andra verkar vara bästis/bundis med varandra, så sitter man själv där och försöker komma ihåg vad de andra heter. Ifall någon av dem skulle få för sig att komma och prata… Vilket de inte gör… Jag är alldeles ensam i hela världen…
Nej, repetitioner kan vara ett besök, om inte i helvetet, så åtminstone någonstans i närheten av någon övre krets.
Motsatsen till detta är turnéer med fyllda konserthus och stående ovationer.
Detta händer inte så ofta. Jag har varit med om konserter med tre åhörare, där två gick alldeles innan slutet. Eller konserter där olika stämmor inte sjunger musiken samtidigt - något som i retrospektiv kan vara intressant och kul när korister berättar historier från skyttegravarna: ”Kommer du ihåg, när X gav fel toner till…”, ”Eller när alla tenorer kom in en halvnot för sent i…” (jag ber om ursäkt för alla läsande ickekorister - jag vet, det är väldigt interna skämt).
Vid själva felsjungningstillfället är det emellertid så lagom kul. Som sångare hör man hur fel det låter, men man får inte sluta, för då slutar stycket i den totala katastrofen.
Turnéerna kan också ha olika standard. Jag har åkt SL-buss fram och tillbaka till Göteborg (ganska obekvämt) och sovit på golv hos okända människor. Återigen kan detta vara intressant som livserfarenhet…
Det veckoslut som just håller på att ta till ända började redan på fredagsmorgonen med att min kör flög chartrat plan ner till Rhendalen. På kvällen möttes vi av London Symphony Orchestra och ett fullsatt Beethovenhalle i Bonn - med efterföljande buffé ”für alle”. Igår gick höghastighetståget till Paris och Salle Pleyel. Åter fullsatt och Beethovens ”Missa Solemnis”. Åhörarna gav oss stående ovationer (i Paris.. det ni) och kören fick mest applåder av alla. Hotellen var femstjärniga och frukostarna fylligt fantastiska. I morse åkte vi Eurostar tillbaka till London.
Vid sådana tillfällen känns livet som korist betydligt lättare. Vid något tillfälle för ca 10 år sedan var det en bekant som kallade mig snobb. Jag gjorde snabbt slut på bekantskapen - hur vågade han. Men till slut kommer sanningen i kapp. Jag skulle kunna vänja mig vid detta liv. Inte för att jag skulle vara fåfäng, men… jo, förresten, det är jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar