Förälskelser kan vara farliga saker. Ett ögonkast förändrar ett liv - eller - om man har tur, två liv. Det kan vara fantastiskt - två själar som möts. Eller så har man förälskat sig i Glen Close i ”Farligt Begär” och man måste vara beredd på kokta kaniner - eller var det katter - det var länge sedan jag såg filmen.
Jag har aldrig varit förälskad i London. Ibland är staden häftig och cool, andra dagar svär jag över trafiken och människor som är superartiga samtidigt som de baktalar varandra (fast det kanske inte bara är i London). Ibland är min förort Kew det sötaste som finns i the Metropolitan area. Andra gånger är det ett småborgerligt fäste helt utan visioner. Jag och London kommer överens - ibland på ett bra sätt - ibland på ett sämre.
För tre år sedan invigdes en ombyggd St: Pancras och ett höghastighetsspår till tunneln under engelska kanalen. Spåret under kanalen och spåret på den franska sidan hade då varit färdiga i 15 år. På den engelska sidan hade det gått lite långsammare, både på spåret och i byggandet av det nya.
Hursomhelst. Det tar strax över 2 timmar att åka till Gare du Nord i Paris och Paris… är inte London…
Det senaste halvåret har jag varit i den franska huvudstaden tre gånger. Det finns massor med fel på staden. Det är dyrt, det är svårt att förstå vad människor säger och man kan tycka att londonbor är självcentrerade, men det är ingenting mot vad parisare kan vara. Dessutom är det dyrt - eller skrev jag redan det? Ett litet glas rött på ett alldeles vanligt parisiskt café kostar 5 euro. Sedlarna tar slut fortare än vad man hinner ta ut dem från bankomaten.
Men det spelar ingen roll. Precis som förälskelser är blinda, så är Paris… Paris. Jag skulle kunna skriva om arkitekturen och parisiskorna, men förälskelser är instinktivare och direktare än så. Om man går ut på gatan framför Gare du Nord, så är man i rätt sjaviga kvarter, men det spelar ingen roll. När Will i kören steg ut från en chartrad buss som kören hade i Paris för några veckor sedan sade han: ”Paris is the best - it just is…”
I lördags hade jag turen att vara i Paris den varmaste oktoberkväll som setts på sekler. Jag var på en rockkonsert i ett gammalt magasin och vandrade sedan söderut längs Canal du St. Martin i nordöstra Paris. Överallt satt det människor på kajerna. Pic-nic. Rött vin. Fransk ost…
”There is only one thing wrong with Paris”, sade en annan korist när vi pratade om staden.
”What is that?” frågade jag.
”It’s full of frensh people”.
Han kunde inte ha mer fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar