filmen

Förkylningar är ett otyg. Hostan håller en uppe om nätterna. Näsan rinner och toalettpappersrullarna går åt som smör i solsken. Och är det inte så att man har lite feber - bör man stanna hemma från jobbet…?

Den senaste veckan har ägnats åt att snörvla och hosta, men ändå gå till jobbet - allt tack vare ”all in one”, en ”anti-flu”-tablett som sänker febern, dämpar hostan och mildrar symptomen. Eller så mildrar de egentligen ingenting, utan jag har bara placebat mig igenom den senaste veckan. På kvällarna har jag undvikit pubar och slikt, utan istället gått hem, druckit te och fortsatt snyta mig till någon tv-serie.

Igår var det emellertid fredag, så jag beslöt mig för att slå på stort - jag köper en DVD.

Nu har DVD- CD-försäljningen i Det Förenade Kungariket gått åt samma håll som i Sverige, så när jag åkte ner till Richmond High Street, märkte jag att butiksnedläggningarna även nått HMV och dess lokala butik. Vart nu?

Kosan fick istället föras till Chiswick, norr om Kew och en liten specialbutik, ”dada”. Trots namnet är detta inte ett galleri för en udda konstinriktning runt Första Världskriget, utan ett ”alternativt” ställe för musik och film. Det är litet, trevligt och vill man hitta udda koreanska filmer är detta stället för dig.

Nu är jag inte någon stor fan av konstnärliga koreanska filmer. Speciellt när jag är förkyld föredrar jag amerikansk pang-pang, men detta lyste med sin frånvaro i butiken. Jag vandrade håglöst runt. Jag ville inte ha något jag ”borde ” se. Jag ville ha något jag ”ville” se.

Och så stod den där. En film från 2004 - ett år då det gjordes många bra filmer (tänk ”Lost in Translation” och ”Sideways”)(eller var det 2003…? - hursomhelst). Jag minns att när jag såg den första gången, så var det på en halvtom salong ute i ett cinekomplex i Skärholmen. Två rader längre bak satt ett gäng tonåringar, som pratade genom halva filmen. Varför var de där, jo, Jim Carrey spelade en av huvudrollerna, fast den här gången var han inte komisk, något de unga illdådingarna två rader längre bak hade missat.

Den andra huvudrollen innehas av Kate Winslet och filmen är ”Eternal Sunshine of the spotless mind”. Regissör - Michel Gondry, manus - Charlie Kaufman.

Man kan fundera på hur bra herr Kaufman egentligen mår. Det finns något instabilt i alla hans manus (”Being John Malkovich”, ”Adaptation”), samtidigt som den värld han skriver in i sina filmer är som fanatastiska kalejdoskop av infall och skönhet. Slår man upp hans namn på Internet Movie Database (imdb.com), så kan man läsa att han knappt gjort något sedan ”Eternal Sunshine…”, i alla fall inget som han fått filmat.

Det är synd. När jag sitter och tittar på filmen (som handlar om livet och kärleken och allt det där), så fångas jag av huvudrollerna, fascineras av narrationen (som är helt ”bonkers”) och när slutreplikerna kommer (”ok.”, ”ok.”, ”ok!” = vackert!)(det är ingen idé att försöka förklara - se den) så faller tårarna även på en stor och stabil (ok, ibland i alla fall) kille som jag.

Jag tittar igenom hela extramaterialet och börjar därefter lyssna på kommentatorsspåret. Samtidigt börjar jag tänka på vilka filmer som skulle kunna vara bättre än "Eternal Sunshine...". Och visst kommer jag på några bra filmer, det finns skäl till att jag gärna går på bio, men vilka filmer är bättre?

Så - för tillfället i alla fall: Världens bästa film är ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Det finns fördelar med att vara förkyld.