sången (inom parantes)

-Du har inte skrivit något i bloggen! Du måste skriva nåt i bloggen - jag tycker den är bra.

I år hade det faktum att jag skriver en blogg kommit ut ur sin hemliga linda tidigare än förra året och en glad fyr i andra ring tyckte att jag borde skriva mer. När jag tittar till bloggens tidsaxel ser jag också att antalet bloggar per månad minskat sedan jag flyttade hit. Jag har något slags målsättning att skriva två i veckan, men när jag undersöker saken…aj-aj-aj…

Så vad är det jag håller på med som undanhåller mig från bloggandet?

Vad är det i livet som gör en man lycklig?

Vin, kvinnor och sång, är ett klassiskt svar på denna fråga. (Jag ber om ursäkt för det heteronormativa i denna kliché…)

För balans i tillvaron krävs mått av alla tre. Problem uppstår när denna balans rubbas. Tänk er till exempel att en lång, gänglig man i sina bästa år inte träffar tillräckligt många kvinnor (alternativt, inte träffar en kvinna tillräckligt mycket). Då summan av lasterna är konstant (hmmm - är det som gör en man lycklig verkligen samma sak som ”laster”. Märkligt nog är svaret på denna fråga ”ja”)(eller kanske inte så märkligt förresten)(nog med parenteser, var var jag?), ökas både vinintaget och sångintaget proportionellt. (eller kanske proportionellt mot kvadraten …hmmm)

Det finns en gräns, även för mig, för alkoholintag. Det är märkligt svårt att inte dricka alkohol i detta land. Varje gång teatergruppen går ut. Varje gång kören är ute och sjunger. Jämt, jämt jämt… Alltså försöker jag minska ner detta till en måttlig dos (så är det egentligen inte, men jag skriver det, då kanske elever läser bloggen)(fast då borde jag inte ha skrivit den förra parentesen förstås…)

Då återstår det bara en sak till - sång. Och det är sången som hållit mig från tangentbordet och blogganden den senaste tiden. Vad har då hänt den senaste månaden?

Tja, i slutet av september var kören i Bonn och Paris för konserter med Missa Solemnis (Beethoven)(en kille som… äsch, ni vet). En vecka senare åkte vi till Manchester för Mahler’s tvåa. Veckan därpå var det dags för Britten’s (inte en enstaka britt vem som helst, utan han heter så - Benjamin Britten) War Requiem hemma i Barbican i London. Och senaste helgen var vi i New York och sjöng både Beethoven och Britten.

Roligt? Jajemen!

Lite mycket? Eh… well…

En gång sjöng jag i en kör som repeterar i Gamla Stan i Stockholm. Det var mycket att göra, en repetition i veckan och så ganska många konserter på det. Ibland lades det in extra repetitioner. Hu, tyckte jag, som menade att detta nog var i mesta laget.

Men allt i livet är relativt. På samma sätt som jag aldrig någonsin mer kommer att klaga på rusningstrafiken eller trängseln i tunnelbanan i Stockholm (då det inte är någon trängsel, inte egentligen, då har ni aldrig träffat på Trängsel och Rusningstrafik), så kommer jag aldrig mer klaga på att en kör har för många repetitioner.

Vi tar ett exempel. I måndags morse kom hela kören hem från New York. Vi hade sjungit vid matinétiden klockan 15. Därefter gick bussen direkt till Kennedyflygplatsen och flyget hem. I Sverige, i en vanlig kör, hade detta inneburit att veckans rep skulle utgått. Man har träffat varandra så mycket att det är dags för en liten paus.

I min kör hade vi också en liten paus. Den varade i 33 tummar. På tisdagkvällen var det åter rep (extrainsatt  minsann). Därefter ordinarie rep onsdag och torsdag. Udda nog är det ingen konsert kommande veckoslut, men det är repetition måndag, tisdag, onsdag, torsdag (dagtid) och fredag (dagtid), därefter konsert fredag kväll. Ny repetition lördag morgon och söndag morgon, följt av konsert (inte samma program som på fredagen) på söndag kväll.

Pust!

Varför gör alla i kören då detta? Ingen får betalt, man måste ta ledigt från jobbet. Det är en massa slit.

Förutom det ovannämnda sökandet efter balans i tillvaron (vin, kvinnor, sång), så har jag hittat en helt och hållet brittisk anledning till detta.

Går man till kören träffar man i och för sig vänner, man lever för konsten, jada, jada, jada, men det viktiga är inte detta, utan att man kommer hemifrån. Hemma är det nämligen kallt, dragit och jättelitet, då det är så vansinnigt dyrt att bo här.

Alltså. Om man skulle vilja främja kulturlivet i Sverige, så är mitt förslag: Installera fönster med enkelglas (gärna av sash-typ = extra dragigt), samt höj hyrorna till det tredubbla. Direkt skulle konsertsalar och körer fyllas med människor som inte vill vara hemma.

Denna kväll är den första på över en vecka som jag tillbringat i min lägenhet. Ryggen är 10 cm från den enda radiatorn och än har inte det kalla vintervädret nått Britannien så det är inte så farligt kallt. Ändå har det känts lite rastlöst. Här händer det ju ingenting. Dessutom är det dragigt. Var skulle man kunna sjunga lite grann….?