äntligen

Att bara lägga sig ner på sängen utan en deadline. Att bara ta det lugnt.

Den trogne läsaren av denna blogg vet om att det inte varit så många inlägg på sistone. Framför allt har detta berott på en fullbokad kalender. Om det inte har varit mycket på jobbet, så har kören presenterat ett digert program med mängder av konserter och repetitioner. Och ännu fler repetitioner. Och kanske en extra kvällsrepetition.

Ligga på sängen. Utan något som behöver göras.

När det då inte varit kör, så finns ju mitt lilla amatörteatersällskap, the Q2-players. I vår julpjäs, en scenbearbetning av Grahames ”Wind In the Willows” så har jag ingen stor roll. Jag spelar häst (igen, så var det även i Jane Eyre i våras), men denna gång är hästen mer av en klagande misantropisk karaktär, något som faller sig märkligt lätt för denne man i sina bästa år. Men även detta måste ju göras. Rader ska läras. Scenerier ska kommas ihåg.

Alldeles stilla. Ute på Sandycombe Road hörs enstaka bilar.

Ständigt detta görande. Man kan fundera på varför man håller på. Hur många konserter har jag sjungit? Hur många föreställningar av diverse teaterproduktioner. Och så denna blogg. Skriva. Skriva. Skriva. Mer. Mer. Mer…

I luften rör sig en enstaka dammtuss. Annars inget.

Delar av buddhismen handlar om detta. Detta futila strävande efter mer och mer och ett mål som bara flyttar sig längre och längre bort. Varför?

Ute på Sandycombe Road låter bilarna faktiskt väldigt mycket, men inne hos mig… så börjar det bli… ganska tråkigt…

Helt utan fotnoter kommer jag ihåg en forskarrapport som menade, att människan var som lyckligast ca 50 000 år sedan. Man jagade och samlade kanske 2 timmar per dag. Resten av tiden tog man det lugnt. Då man inte kunde bära med sig för mycket, så ägnades resten av tiden åt att… inte göra så mycket alls.

Och jag försöker. Faktiskt försöker jag. Men att bara ligga här? Där ute finns det ju så mycket som händer. På Royal Academy finns en utställning med/om Degas. British Museum är ju bara tittat på som hastigast. Och så finns ju alltid min trogna Kawasaki, som i och för sig vantrivs i trafiken (någon dag - inte långt bort nu - kommer jag att blogga om den rusningstrafik som plågar London i princip alla timmar på dygnet).

Buddhismen har fel. Det är möjligt att allt detta görande bara är futilt, men det är väldigt mycket roligare än ickegörandet. Det kanske inte finns någon ”mening” med att känna farten när man lägger ner mc:n i en kurva, men det känns väldigt bra. Just då. Det räcker.

Happ. Då ska vi se. Vad händer nu?