111111

Imorgon är det dags. Då är datumet 111111. Det kommer att innebära… att… att…

Faktum är att jag är lite besviken över att det inte kommit någon domedagsprofet som deklarerat att jorden kommer att gå under imorgon. I somras pratades det en hel del om en pastor i USA som visste när jorden kommer att gå under. Datumet kom och gick lika odramatiskt som nyåret 2000. Just det nyåret kommer jag väl ihåg, då det var den kallaste natten under hela den vintern. Det var minus 15 och jag stod utomhus på Skansen i väldigt många timmar. Ändå gick inte jorden under.

När Jehovas vittnen drog igång skulle jordens undergång enligt sekten komma 1914. Och visst drabbades världen av det största kriget någonsin, men på något sätt levde jorden vidare.
Här i Britannien går nästan alla runt med en pappersblomma av röd och blå papp. Det ska föreställa en vallmo och pengarna går till the British Legion, som i sin tur stöttar krigsveteraner och deras familjer. Anledningen till att alla har det just nu, är att man högtidlighåller minnet av slutet av Första Världskriget den 11 nov 1918. Fast i det finns ju snarast något hoppfullt.

För bara några dagar sedan kom en asteroid nära jorden. En stor stenbumling kom till och med innanför månens bana. Hade den kommit närmare hade vi varit tvungna att skicka iväg Bruce Willis och ett gäng oljeborrare för att rädda jorden. Fast nu finns ju inga rymdskyttlar längre, så det kommer att bli svårt att ens göra filmer på temat. Det var bättre förr.

Några elever frågade om det var sant att jorden kommer att gå under nästa år, för det hade de sett i någon film som presenterade denna sanning, för det hade mayaindianerna förutsett för länge sedan. Nu lyckades inte mayaindianerna förutse sin egen kulturs undergång, så deras klärvojantiska förmåga kan kanske ifrågasättas.

Dagens ”the Guardian” lyckades däremot förutspå en hel del. Dels håller eurozonen på att förinta sig själv och i väntan på det minskar den ekonomiska aktiviteten, vilket skyndar på den ekonomiska domedagen. Som om inte detta var nog deprimerande, handlade nästa uppslag om den globala uppvärmningen och hur den accelererar på grund av att mänskligheten förbränner allt mer fossila bränslen.

Det behövs inga mystiker som spår i teblad för att förutse framtida kriser och kollapser. Efter långa studier i historia - en ibland nog så deprimerande historia - så verkar den bestå mest av en kombination av girighet och klantighet. Vi ska nog kunna göra några stora tabbar igen.

När sådana tankar drabbar mig tar jag gärna en promenad. Den mörka novembernatten är som en varm filt mot de svartaste tankarna och går man norrut på den udde som Kew ligger på kommer man snart ner till Kew Green. Varje brittisk stadsdel med självaktning har en plan gräsmatta i mitten, så även Kew. Alldeles norr om denna Green ligger något fantastiskt söta hus, alldeles vid Themsens strand. Annars bildar radhusförorterna här gärna studier i monotoni, men just här finns fantasi och rikedom. Allt är också så där nätt, nästan som stora dockhus.

Då känns det som om människan kan tillverka något bra och vackert. Allt känns bättre. Vi kan göra sånt här.

Fast när världshaven stigit 7 meter kommer vi förstås att behöva dykardräkter för att se dem. Äsch. Alltid är det nåt.