britter

Det är november, det är mörkt redan på eftermiddagen (här blir det mörkt ungefär halv fem). Hittills har det emellertid varit väldigt vackert och varmt. Oktober döptes om av tabloidpressen i London  till ”hottober” och november har varit likadant. Om det är växthuseffekten eller inte vet jag inte, men i ett kortare perspektiv (dvs idag) är det väldigt skönt.

I Richmond, där jag jobbar, finns Londons största park, Richmond Park. En naturkunskapslektion förde mig ut i parken med mina elever och vi kunde sitta på trästockar och värma oss i solskenet.

Men när solen går ner och det ändock blir kallare, finns det få saker som slår ”the Lass”, puben bara ett förrädiskt övergångsställe från min arbetsplats. Här finns inte bara en, utan tre eldstäder och framför två av dem finns sittgrupper med öronlappsfåtöljer i skinn. Vi är långt från IKEA-minimalism och det finns anledningar till att heltäckningsmattan har ett brokigt mönster.

Än har jag inte skaffat mig en tweedkavaj, mest för att det konfektionssydda är så litet, men på the Lass är allt väldigt ”tweedigt”. Förra året sprakade riktig ved i de öppna spisarna, men skorstenarna saknade drag, så då möttes man ofta av en ganska rökig atmosfär när man steg in. I år är det kaminer med glasrutor istället, vilket inte har samma coolhetsfaktor, men är bättre för luftrören.

Personalen är supertrevlig, men det är inte detta som är det stora dragplåstret. Nej dragplåstret är britterna. Trots att jag bott här mer än ett år nu, har jag svårt att skaka av mig känslan av att alla jag möter här ”spelar britter” bara för att visa mig att alla de bilder jag haft hemifrån är korrekta. Att det bakom detta skulle finnas en verklighet där de skulle vara mer som hemma i Stockholm. En Truman Show bara för mig.

Knasigt, jag vet och någonstans inne i mig börjar jag acceptera den kulturella skillnaden hos människor. Denna kulturella skillnad är mångfacetterad, men på the Lass ser man nästan bara de trevliga, gemytliga, julkortsbritterna.

En söndag jag hade jobbat över kom jag in här och i ett hörn satt en handfull musiker och jammade. Fast inte jazz, utan irländsk folkmusik utan sångare. Långa slingor av irländsk vemod strömmade mot mig.

Hundar är inte tillåtna på restauranger, men i pubar är de välkomna (varför - vem vet?) Då the Lass bara är ett långre stenkast från Richmond Park Gate, är det ofta labradorer och cocker spaniels här.

Fast roligast är ändå att tjuvlyssna på originalen (jag är en hemsk person- jag vet). Vid grannbordet sitter för tillfället tre äldre gentlemän. Accenten är medelålders brittisk från medelklassen. När de säger ord som ”marvellous”, låter det ”maaahvelös”. Konversationen är full av skratt medan de diskuterar döda vänner och begravningar de egentligen inte ville gå på.

Då är det lätt att sitta och blogga lite grann medan ett stort leende letar sig ut över kinderna. Man kanske skulle försöka skaffa en tweedkavaj i alla fall. Det finns ju skräddare.