Albert

Amatörteater kan vara rätt slitsamt. Massor med repetitionstid. Ännu mer tid för att lära sig texter. Strukna texter i sista stund därför att pjäsen blivit för lång. Bråk med medskådespelare som inte sköter sig (= levererar inte sina rader så att jag kan maximera mina…). Och lönen för mödan är några föreställningar i en ostädad, kall och dyr källarlokal någonstans på Söder för väldigt få åskådare.

För några år sedan var jag inblandad i själva produktionen av en pjäs. Jag hade huvudrollen, det ekonomiska ansvaret och byggde alla kulisserna. En inte helt lyckad kombination. Efter det hade jag en paus på 2 år innan teatertarmen tog över igen.

Men så ibland får man oförhappandes en roll som är rena motsatsen. Den kräver få repetitioner. Teatersällskapet ordnar allt det där bakom och rollen är som gjord för att stjäla scener…

Vad är då detta? Hur kan man stjäla en scen?

Det berättas att när Ernst-Hugo Järegård skulle göra sin Dramatendebut, så bestod hans enda replik av ”Ja” (eller var det ”nej” - minnet sviktar). Istället för att bara gå in på scenen och leverera så gick han rakt över scenen och funderade. Därefter till andra sidan av scenen. Fundera lite till. Och till slut - till mitten av scenen: ”Ja”

Rollen jag gör just nu är ”Albert”. Albert är en häst. Albert menar att ett glas inte är halvfullt, eller halvtomt, utan att det ju faktiskt alltid finns för lite i det. Albert ska dra en husvagn i ”Det susar i säven”, pjäsen jag just nu spelar med i, men klagar över detta” I’m not supposed to pull things  - doctor’s orders. When I pull things I pull other things - like muscles…”

När det varit natt och soluppgången kommer: ”I don’t mind sunrise, really. And I don’t dislike sunset. It’s what’s in between depresses me”. Vad som än händer, kan Albert tolka situationen på ett negativt sätt. Den enda gången han ler är när Padda kastats i floden av en kvinna på en pråm som avslöjat att han inte är en tvätterska: ”What, laundry…person. I see your wet through… (notice how I’m keeping up your disguise)”

Albert är som gjord för att stjäla scener. De gånger han mot förmodan inte uttalar sig, kan han se aktivt ointresserad ut. Medan de andra skådespelarna försöker föra fram historien på ett seriöst sätt kan Albert dra uppmärksamheten till sig genom att fnysa eller på andra sätt se till att publiken tittar på honom istället för att följa huvudrollerna.

En egoistisk Albert skulle med andra ord kunna ta över en hel pjäs och få publiken att tro att allt handlar om honom - egentligen. Samtidigt skulle emellertid huvudhandlingen lida. Att spela Albert är alltså ett karaktärsprov. Spelar man bara för sig själv, eller för hela ensemblen?

Efter gårdagens föreställning fick jag ett sms av H, som spelade med i min förra föreställning med Q2-players: ”Loved it, you show stealing muthafu*ka. Fantastic!”

Äntligen har jag hittat hem…