Gallret

Vid Covent Garden i centrala London ligger en av världens bästa operahus. Egentligen heter det Royal Opera House (ROH), men ofta kallad det "Covent Garden" efter den marknadsplats som ligger alldeles bredvid. 

Det är ett av de bästa operahusen och också ett av de dyraste. Utan att anstränga sig kan man få betala 200 pund för en alldeles vanlig plats på parkett. Är det lördag, en populär opera och du vill sitta i en loge på 1a raden, kostar det mer. Smakar det, så kostar det för mycket, som en snål del av min personlighet försöker säga till mig ibland. 

För drygt 10 år sedan renoverades det och sådant kan sluta hur som helst. Två kvarter bort ligger English National Opera där renovering, ungefär samtidigt, slutade i platser där man inte kan se textningen ( om man inte sjunker ner i stolen 15 cm - svårt för mig), platser med för lite benutrymme (inte bara för mig utan även för kortare varelser), samt en vag känsla av målad spånplatta. 

Denna fälla trampade inte Covent Garden i. Kringutrymmena fördubblades, men allt med stil och klass som motsvarar biljettpriset. Det moderna paras ihop med det gamla på ett lyckat sätt. Man lyckades också göra salongen större genom att fördjupa tredje raden. Man ser bra, men ljudet är lite svagt. Det finns restauranger så man kan komma två timmar i förväg för att äta och så finns - förstås - en champagnebar. Högt upp finns en terass över torget och Londons takåsar. En lyckad renovering. 

Men...

De hårt arbetande musikerna bör skyddas från fallande föremål. Tänk om något skulle falla ner från scen. Tänk om något skulle falla ner från de övre raderna. 

I Britannien behöver man inte bekymra sig. Det finns de som bekymrar sig åt dig. De går under namnet "Health and Safety". De ser till att det finns en brandfilt i ditt kök (självklart!), att det inte finns för många sångare tre meter från nödutgången (det får vara precis 26 stycken på Sheldonian i Oxford) och på operahuset vid Covent Garden finns Gallret. Det sitter mitt i den vackra renoveringen format som ett U och täcket nästan halva orkestern. Mellan den röda plyschen och guldetaljerna ligger den som ett brutalistiskt sår i arkitekturen. För den stackare som hamnar längst fram, längst åt höger hamnar den dessutom mitt i blickfånget. Man har nämligen lagt hela kalaset på en svart stålat löning som bygger upp 15 cm ovanför den vanliga balustraden mellan orkester och parkettpublik. En tydlig "afterthought"

Just denna kväll är denna stackare jag. På ett infall åkte jag till centrum efter jobbet för det var en av de sista föreställningarna av Verdi's La Traviata. En favorit. 

Nu är det inte alltför synd om mig. Mina 195 cm är tillräckligt mycket för att se över gallret. Och det vore ju synd om något föll ner på orkestern. 

En tanke får mig att titta upp. Ovanför mig ser jag kanterna på 1a, 2a och 3e raden. Om någon skulle tappa ner något...

Ja-ja. Jag lutar mig tillbaka. Snart ska tredje akten börja. De sjunger fantastiskt. Jag njuter. Även utan galler ovanför mitt huvud.