war

Dirigenten har lagt undan sin taktpinne. Hans svarta skjorta är sjöblöt efter 80 minuters musik. Han knäpper händern som till bön. Sedan tittar han upp och dirigerar kören i dess sista "requiem...". Efter en halv minut landar kören till slut på ett F-durackord. Kompositören har skrivit "pppp", dvs så tyst dom möjligt. Amen. Sedan är det tyst. Hela salongen sitter kvar i minnet av de sista tonerna. Så bryts spänningen och applåderna börjar. 

Som sångare får man vara med om ett och annat. Det finns konserter jag sjungit ut starkt och självsäkert. Tyvärr på fel ställe. "Loud, confident and wrong", som det heter bland korister. Andra gånger kämpar man med några svåra noter i repetition efter repetition, men musiken lyfter aldrig, kanske för att den inte var något att ha från första början. 

Andra gånger innebär konserten att man fått vara med om något magiskt. För tio är sedan sjöng jag med i en kör som sjöng Rachmaninovs Vesper. Vi hade sjungit verket förut. Det hade oftast gått ganska bra. Men denna gång - i en fullsatt kyrka i Pärnu, Estland, hände något magiskt. 

Vad består då denna magi i? Dels är det fråga om rent tekniska saker. Alla sjunger renare. Alla vet bättre vad dirigenten vill. Men det räcker inte. Ibland sker ett "lyft", som fyller själ och hjärta och man förstår varför man släpar sig iväg till dessa repetitioner som, handen på hjärtat, kan vara nog så slitsamma. 

I förrgår var det konsert i the Barbican. London Symphony Orchestra och min kör.  På programmet stod Benjamin Brittens "War Requiem". 

Och musiken är fantastisk. Solisterna sjunger inlevelsefullt. Orkestern är lika bra som alltid. 

Och vi - vi är rätt ok vi också. Ibland känns det bra att vara sångare.