Dirigenten har lagt undan sin taktpinne. Hans svarta skjorta är sjöblöt efter 80 minuters musik. Han knäpper händern som till bön. Sedan tittar han upp och dirigerar kören i dess sista "requiem...". Efter en halv minut landar kören till slut på ett F-durackord. Kompositören har skrivit "pppp", dvs så tyst dom möjligt. Amen. Sedan är det tyst. Hela salongen sitter kvar i minnet av de sista tonerna. Så bryts spänningen och applåderna börjar.
Som sångare får man vara med om ett och annat. Det finns konserter jag sjungit ut starkt och självsäkert. Tyvärr på fel ställe. "Loud, confident and wrong", som det heter bland korister. Andra gånger kämpar man med några svåra noter i repetition efter repetition, men musiken lyfter aldrig, kanske för att den inte var något att ha från första början.
Andra gånger innebär konserten att man fått vara med om något magiskt. För tio är sedan sjöng jag med i en kör som sjöng Rachmaninovs Vesper. Vi hade sjungit verket förut. Det hade oftast gått ganska bra. Men denna gång - i en fullsatt kyrka i Pärnu, Estland, hände något magiskt.
Vad består då denna magi i? Dels är det fråga om rent tekniska saker. Alla sjunger renare. Alla vet bättre vad dirigenten vill. Men det räcker inte. Ibland sker ett "lyft", som fyller själ och hjärta och man förstår varför man släpar sig iväg till dessa repetitioner som, handen på hjärtat, kan vara nog så slitsamma.
I förrgår var det konsert i the Barbican. London Symphony Orchestra och min kör. På programmet stod Benjamin Brittens "War Requiem".
Och musiken är fantastisk. Solisterna sjunger inlevelsefullt. Orkestern är lika bra som alltid.
Och vi - vi är rätt ok vi också. Ibland känns det bra att vara sångare.
Hej Martin!
SvaraRaderaKul att läsa din blogg - jag följer den i alla fall då och då!
Jag har länge umgåtts med uttrycket "loud, confident, and wrong" (OBS att det skall vara två kommatecken!), och vet källan till dessa visdomsord. På albumet Is There Anything About? med Brand X från 1982 står det nämligen skrivet om första låten "Played by John (loud, confident, and wrong) Goodsall...". Där och då var i alla fall första gången jag personligen stötte på uttrycket.
Sådärja, nu blev vi alla litet klokare ;-)
/Jerker
Äntligen en språkfråga. Detta kommatecken kallas "oxford comma", eller även "serial comma" och används främst i USA, men även en del i England. Som varande stilmodernist, men på väg ut ur reglernas värld, har jag inte riktigt vågat mig på det än, men läs gärna mer på http://en.wikipedia.org/wiki/Serial_comma
SvaraRadera