carmine's

Den lackade bardisken sträcker sig långt till höger om mig och svänger till slut ner mot väggen. Där sitter ett orginal i basebollkeps. Typerna på barstolarna är medelålders. Bartendern har vit skjorta och bakom flaskorna finns en jättelik spegel. På en tv-skärm visas baseboll. 

Nej, det är inte en engelsk pub. Detta förlängda veckoslut har fört mig över Atlanten (motvind, mycket turbulens, åtta och en halv timme från London) och till Carmine's, en bar på Broadway, långt uppe på Upper West Side. 

Nu vet ju historieläraren i mig, att detta land grundades av kolonister från Britannien. De talar samma språk. Plan flyger hela tiden mellan NewYork och London. Massor av engelsmän jobbar här. London kryllar av amerikaner. Ändå är en amerikansk bar väsensskild från en engelsk pub. 

Eller "väsensskild" är kanske fel ord. Båda serverar alkohol. Det finns få barn här. Man kan både äta middag eller bara ta en kaffe. Och så finns det alkohol, eller det kanske jag redan nämnde. 

Ändå. Medan den engelska puben befolkas av rödkindade  män, hundar och "I'm so sorry, but could you...", så är den här baren fylld av karaktärer från en Woody Allenfilm. En grupp med medelålders män i allt från kostym till Yankeeströja (samma college?). Ett par längre bort längs baren som verkar vara ganska långt gångna på den väg dom leder till alkoholism. Två par som träffas, utbyter några fraser, försöker vara roliga, tar en drink och försvinner mot en restaurang (Vilken film var det, Manhattan? Annie Hall? Fruar och äkta män? Alla tre?)

Och man kan ju fråga sig ifall språket verkligen samma. Bakom mig står en stor svart man som pratar med sin kompis. Och visst är orden engelska, jag förstår vad de säger. Ändå är det så annorlunda. 

Nu är ju inte jag den förste att märka dessa skillnader. Spaltmeter har skrivits om den direkte och burduse amerikanen som drar från höften, medan engelsmannen är hämmad, tyngd av sociala och kulturella måsten och hanterar detta genom en kaskad av sarkasmer ("It' s not sarcasm, it's being subtle...")

Efter att ha bott i öriket över ett år,  efter talrika besök på andra sidan pölen, sitter jag och inser att allt detta är sant. Alla fördomar stämmer. En titt runt baren får mig att deprimerat fundera över hur fri människan egentligen är och hur fångade vi är i sociala och kulturella mönster. 

Då är det skönt att veta, att jag själv är en fri och självständig människa, som inte är fast i några svenska, estniska, maskulina,  heteronormativa, eller andra mönster...