the U

När det gäller tekniska system pratar man ibland om en U-kurva. I början är det ofta en massa fel som måste rättas till. Sedan minskar det och under en lång tid är det inga fel alls. Sedan ökar felen igen. Min fredag var tvärtom.

Allt började ganska bra. Lektionerna på jobbet gick bra. Jag har massor med planeringsarbete, men det rullade också på ganska bra. Jag kom hem vid sextiden och tittar på klockan:

Om jag spurtar och har tur så hinner jag med Ikea-bussen om en halvtimme. Lite lakan. Lite tyg till soffan. Jag är hemma om två timmar. Om jag spurtar och har lite tur. Jag äter middag när jag kommer hem...

Just min tunnelbana går inte i tunnel och kallas med andra ord Overground. Snygga, fräscha tågset. Inte lika lågt som vanliga "the tube". Tyvärr går den inte lika ofta. Redan på Kew gardens station märker jag att jag inte kommer att hinna med "min" Ikeabuss.

Sedan kommer tåget. Det är fullt med unga och inte lika unga män i vita t-tröjor. Det är fotbollsmatch ikväll på Wembley mot Bulgarien. Precis bredvid den stora fotbollsstadion finns Ikea...

Man skulle kunna säga att fredagsrusningen var... intressant. Ikeabussen var 45 min försenad. När jag kommer fram till den storta blå plåtladan hade det tagit knappt två timmar.

Men det är synd att klaga. In i tygavdelningen som tyvärr är mycket mindre än på Kungens Kurva. Jag hittar dock lakan, tyg till soffan och dessutom en liten röd lampa. En titt på klockan - jag hinner nog med bussen tillbaka.

Jajemen. Kanske håller turen på att vända?

I Wyndham Junction måste jag byta tåg. Jag får vänta i 15 minuter, men precis när jag går på tåget märker jag att jag inte längre har min mobil i fickan. Av från tåget - som lämnar mig. Jag letar runt hela perrongen. Nada. En vänlig man hjälper mig och ringer mitt nummer: voice-mail.

Nästa tåg gick ytterligare 15 minuter senare. Kvart över 10, hungrig, trött och utan mobiltelefon kommer jag svärande hem till mitt hus. Mummel.

Mitt emot mitt lilla hus med min lilla lägenhet finns den lilla italienska restaurangen. När jag stapplar in, tar den polska servitrisen och den italienska kökschefen hand om mig. Raskt har jag ett glas rött och lite bröd med olivolja framför mig. Den italienska kökschefen frågar vad jag vill ha. När han ser hur villrådig jag är rekommenderar han "sirloin" och jag hör hur han säger till kocken: "the nice meat".

MIddagen är fantastisk, köttet gudomligt och den polska servitrisen skrattar åt min skämt. När grappan serveras börjar livet kännas ganska bra. En mobil är ju faktiskt bara en mobil. Och vad är några långtråkiga resor till Ikea mot en cappucino från himmelriket.

No man is an island...