att auditia (=att sjunga upp)

Om man vill sjunga i kör måste man sjunga upp för kören. En audition. Detta är inte för de svagsinta. En audition kan nämligen se ut på många olika sätt och den nervöse koristen vet inte i förväg vad som ska hända. Oftast ska man ha förberett en sång och man står där med noterna i handen, men sedan...

En gång skulle jag sjunga upp för en kör i Stockholm. Körledaren hade meddelat att det skulle ske efter högmässan i en kyrka, men före en annan repetition han skulle ha samma dag. Jag kom dit vid utsatt klockslag, men högmässan var fortfarande i full gång. Man väntar. Och väntar, Och väntar lite till. Till slut var högmässan klar, men det var bara 15 minuter till den andra repetitionen och det visade sig att det var ytterligare en aspirant som skulle sjunga. Enda pianot stod i samma lokal där kyrkans kör skulle klä om. Medan körledaren åt korv och kören klädde om stod jag och den andre och sjöng var sin sång. (jag kom med i kören men slutade efter ett halvår)

En annan gång skulle jag försöka mig på en prestigekör. I en lång rad satt 8 personer och lyssnade. Lokalen hade nästan ingen efterklang så det kändes som att man sjöng alldeles för svagt hela tiden. När notläsningen skulle testas fick jag ett papper med ett tiotal notsystem. "Sjung nummer 7" sade någon. "Här har du ett f". Att sjunga direkt ur pappret är inte min starkaste sida. att göra det när 8 notläsningsfantomer sitter och tittar på gör det inte lättare: "Krax", fick jag ur mig, men även den enklaste treklang tog tid och så var det rytmen också... Alla åtta sitter fortfarande och tittar... Jag tröstar mig fortfarande med att mannen efter mig svimmade (hörde jag skvallervägen senare) och det gjorde faktiskt inte jag (men jag fick inte giget).

När jag försökte komma med i kören till "Kristina från Duvemåla" satt både Björn och Benny och lyssnade. Allt spelades in på video, men trots detta fick jag inte jobbet.

Över internet hade jag hittat en kör i London, London Symphony Chorus, kören som sjunger med London Symphony Orchestra. Namnet låter bra. Det låter mycket bra... frågan är om det inte låter lite väl bra. Hur bra är egentligen lilla jag på det här med sång? De vill säkert dessutom att jag ska sjunga direkt från ett sånt där papper med 10 notsystem. Bäst att inte utsätta sig för detta. Då kan man ju bli besviken.

Men vänta! Är inte besvikelse en av de mest missförstådda känslorna som finns? Om man blir besviken, innebär det ju att man försökt nå någonting. Ok, det gick kanske inte, men man försökte. Tänk om man aldrig skulle bli besviken. Då har man aldrig testat sina gränser. Man borde bli mer besviken! Oftare!

I ett anfall av detta resonemang skickade jag in en ansökan och tillbaka kom ett brev! Ett riktigt brev! På papper, med frimärken etc! Jag bads infinna mig å Bloomsbury Baptist Church i kväll för att sjunga upp efter kvällens repetition. För att få en känsla för kören ombads jag sitta med under repetitionen som började halv sju på kvällen.

Sagt och gjort. Med not i hand kom jag välplanerat till kyrkan en kvart före repetitionsstart. I Bloomsbury Baptist Church fanns... ingen. I alla fall ingen London Symphony Chorus. Några människor pratar lite med varandra och en väldigt vänlig kvinna frågade mig vad jag ville. Jag berättade och hon sade till mig att kören inte skulle sjunga där denna dag - något hade ändrats. De skulle sjunga i en annan repetitionslokal. Men vilken?

Jag tog upp mitt brev, kollade datum och annat. Men det borde ju vara här. På brevet fanns ett telefonnummer, men för några dagar sedan tappade jag min mobil...

Den hjälpsamma damen hjälper mig ringa till den ansvarige för körens autiotionar (säger man så?), men där fanns bara en telefonsvarare. Det verkade inte bli någon audition idag.

Emellertid visade sig att en av altarna i kören hade missat körlokalsändringen. Vid halv sju stormade hon in i Bloomsbury Baptist Church och hon kunde ta reda på var vi skulle vara. Tillsammans åkte vi buss till den nya lokalen (en annan kyrka - metodister den här gången) alltmedan vi på klassiskt artigt brittiskt sätt småpratade om körmusik, londontrafiken och det där sverigebesöket 1976 då hon tyvärr inte hunnit besöka Stockholm.

Till slut kom vi till rätt lokal, jag fick sitta med och sjunga under repetitionen och sedan skulle det bli audition med körledare och pianist. Då visade det sig att vi var tre stycken som skulle söka in. Samtidigt hade kören bara hyrt lokalen till prck nio. In på scenen kliver nämligen den sure vaktmästaren för kyrkan. Det är bråttom.

Jag fick nummer två i auditionturordningen. Jag får spurta fram till flygeln. Lämnar mina noter. Sjunger raskt igenom min utvalda sång. Körledaren tar, alltmedan han artigt ber om ursäkt för att det måste gå så fort, ett par toner neråt på klaviaturen. jag sjunger efter alltmedan jag mellan tonerna försäkrar honom att det absolut inte gör något och att jag har full förståelse för predikamentet.

"Right" sade han knappt tre minuter efter starten, och erbjöd mig en plats i kören. Vi skakade hand alltmedan han fortsatte att ursäkta brådskan och jag fortsatte försäkra honom om att det minsann inte gjorde något.

När jag kom ut i londonkvällen slog den svarta himlen emot mig, men luften var mild. Några restauranggäster slamrade längre bort. I min hand hade jag "Instructions", där det stod att konsertklädsel var "Black dinner suit, white shirt (no wing collars), black bow tie". Jag tänkte på att det där måste jag kolla upp vad det är för något. Därefter började jag gå mot the Underground - vad är det jag gett mig in på egentligen...