The heat is off.

"Fördomar fördummar", lärde jag mig som barn under 70-talet och jag har alltid haft svårt för människor som hävdar att någon är på ett sätt för att han eller hon är kvinna, svensk, amerikan etc, etc. För ungefär 20 år sedan bodde jag i ett litet kollektiv vi kallade "kolschosen" - tre akademiker med massor av högskolepoäng, där en av oss kom på devisen: "Man ska vara rädd om sina fördomar - det ligger generationers erfarenhet i dem". Eller var det så, att det var någon bekant som myntade frasen? Hursomhelst skrattade vi gott åt det - vi visste ju alla tre att fördomar fördummar.

Efter en månad i London skäms jag å min fördomsfrie tidigare personas vägnar. Jag är ju här för äventyrets skull. För att uppleva storstaden. För att leva... Istället hakar jag upp mig på petitesser.

Denna artikel kommer alltså att behandla brittisk byggnadskonst!

Min lilla lägenhet har väldigt vackra fönster. Huset ligger i ett område som byggdes upp efter engelska Garden City-ideal kring förra sekelskiftet. Det finns en liten täppa både framför och bakom huset. Inte långt bort finns en järnvägsstation med tåg till centrala staden. Jag misstänker att fönstern är original - bågarna har vackra avfasningar inåt för att profilerna ska vara smäckrare. De är alldeles nymålade med högblank vit färg - snyggt.

Men vad gör väl det när de är hopplöst felkonstruerade. Fönterbågarna är två, en ovanpå den andra och för att öppna fönstet drar man den inre fönsterbågen rakt uppåt. Är det tänkt. Denna funktion kan gå precis hur trögt som helst vilkert innebär att man måste ta i. Mycket. Enligt ketchupeffektens alla regler öppnas plötsligt fönstret och smäller i det översta läget. Har man tur går inte fönsterrutan sönder. Om man vill böja sig ut märker man att fönsterbågen bara åkt upp till hälften så man måste böla sig ner för att titta ut. I det läget finns alla möjligheter för fönsterbågen att falla ner igen så att man har sin alldeles egna lilla hemmagiljotin. Det finns ett intrikat system av motvikter inne i själva karmen, men även detta verkar vara från förra sekelskiftet.

Men detta är fortfarande bara en del av charmen. Dessutom - det börjar bli höst här, vem skulle vilja öppna fönstret. (Well, jag måste ibland öppna föstret, för om jag försöker steka bacon utan att göra det går ett av brandlarmen (jag har fyra stycken i min lägenhet...) igång, men det är en annan historia). Nej - att fönstret kan förvandlas till en giljotin är fortfarande sådant man skulle kunna fördra. Att mina fönster bara har enkelglas är sämre - det kommer bli en kall vinter - men i princip skulle den här fönstertypen kan ha både tre och fyra glas. Då skulle i och för sig fönsterbågen bli mycket tyngre och giljotineffekten bli mer märkbar, men det börjar bli höst - vem skulle vilja öppna fönstret.

Nej, det stora problemet med fönstertypen är att det inte går att täta. Har ni sett svenska radhusområden på höstarna. Överallt går rundlagda husfäder runt med nyinköpt o-list man sätter upp för att hejda den annalkande vargavintern. Jag skulle också vilja gå och köpa o-list, men var ska jag sätta den? Då fönstret ska glida upp och ner kan man inte sätta den någonstans på fönstrets sidor. Det finns en glipa där och så kommer det att förbli.

Jag sover med mitt ansikte alldeles under ett av mina fönster. I lördags natt kom hösten till London med temperaturer ner mot 6 grader. Vid fyratiden vaknade jag av att det blåste, men fönstret var stängt. Det var bara en liten extrafiness som på ett naturligt sätt berättade för mig att vi går mot kallare tider. Plötsligt förstod jag nyttan med nattmössa och kommer att ge mig iväg att leta efter slikt.

Jag har med andra ord världens mest korkade fönster. Och så finns det britter som frågar sig varför de inte längre är en ledande industrination... Pyttsan.

Så. Nu känns det bättre. Annars i London njuter jag av äventyret och upplever storstan...