45

I början av "Barndomsminnen" funderar Jan Myrdal över att han inte längre går fortare än de flesta andra och att två tredjedelar av livet förflutit. Över internet fick jag idag ett meddelande från en av mina brorsöner att "Whoah! ett år närmare döden...;D"

Att bli fyrtiofem som jag blev idag är å ena sidan kanske inte en gammal ålder. Å andra sidan har troligen mer än hälften av tiden på jorden gått. Sker denna bemärkelse en regnig dag i London vore det skönt om man kände lite vishet och erfarenhet... Lite mer vishet och erfarenhet.

På en pub i kväll kom jag att tänka på min första tågluff. Året var 1986. Jag och en kamrat hade båda avslutat vår militärtjänst och åkte söderut för att göra järnvägarna farliga. Nu var vi kanske inte så förfärligt farliga av oss. Vi besteg vulkanen Stromboli och ägnade märkligt många nätter på tåg för att spara pengar. Vi blev bitna av kultur och åkte land och riken runt för att lyssna på klassiska konserter. Tjajkovskij i Rom, Strauss i Wien och i Venedig hamnade vi på en mycket flott konsert med renässansmusik. Alla var där, borgmästare och gräddan av Venedigs parnass, alla i aftonkläder. Dessutom fanns där två smutsiga svenskar i jeans och lunch i plastpåse. Den konsert jag minns bäst var emellertid i Verona. Utomhus i en munkträdgård lyssnade vi på pianomusik. Jag minns inte längre vad vi lyssnade på, men mot kvällshimlen teckande sig svalor som flög i kapp med tonerna från pianot.

Tågen gick ungefär lika fort som idag. Att hålla kontakten med hemmet var desto trassligare. En gång per vecka försökte jag ringa föräldrar och det innebar att man var tvungen att uppsöka centralposten/centraltelefonstationen och beställa samtal. När man väl fick kontakt var linjen brusig och kvalitén på ljudet dåligt.

Pengahanterandet var ännu trassligare. I en pengapåse runt magen låg resans resecheckar. För varje transaktion fick man bara mindre och mindre pengar. En gång tog Banco di Napoli 15% av värdet... Kontakter med vänner skedde genom dussintals vykort som skulle skickas första veckan för att hinna hem i tid innan man själv kom hem. En trevlig kvinna som jag då hade kontakt med fick ett brev - på papper...

Käre yngre läsare: Nej Detta är inte en beskrivning av 1800-talet - även om en del saker faktiskt liknar 1800-tal mer än dagens kommunikationssamhälle,

Jag längtar inte tillbaka. Tvärtom. Idag har jag fått en sådan mängd hälsningar över mobilen och internet att det nästan kommer fram en liten tår. Jag träffar ganska ofta människor i min ålder som muttrar över internets ytlighet, men de ser inte att alternativet till ytligheten på Facebook och sms inte är genomtänkta och filosofiska brev till nära vänner. För handen på hjärtat - hur ofta sändes dessa brev? En gång per månad? En gång per år? Gjordes det oftare än idag?

Min 83-åriga mor har estniska väninnor i Toronto, Tallinn och Melbourne. Med hjälp av några knapptryckningar skickar de meddeladen och bilder till varandra. Och allt detta har skett de senaste 20 åren.

Det är en fantastisk tid vi lever i med en värld som blir lättare och lättare att komma till. Med flygplan eller med elektroniska meddelanden.

Undrar vad som kommer att hända nästa 20 år?