Löv

De finns även här - de rationella.

För att förstå det ovanstående måste läsaren förstå att jag nog bor i den mest pittoreska delen av London. Kew är en charmant liten del av London, inklämt mellan en botanisk trädgård åt väster (Kew Gardens), Themsen åt norr (fantastiska promenader - när det inte är springflod - se förra bloggen), Mortlake cemetary åt öster (där finns faktiskt också en jätte-Marks & Spencer, utan relation till kyrkogården) och åt söder ligger järnvägen mellan Richmond och centrala staden.

Även om man kan klaga över flygplansbuller, bildårar och brittiska enkelglas, så är Kew ungefär så sötengelskt England kan bli. Låga viktorianska hus (ca 1895 byggdes allt), ett sött centrum med bokhandel, tre kaféer, restauranger och en järnvägs-/ tunnelbanestation med perrongtakbågar av gjutjärn. Om Hollywood hade upptäckt det här hörnet av staden hade filmen inte hetat "Notting Hill" utan "Kew Green", där greenen är en gräsplätt där det spelas kricket på söndagsförmiddagar - klubben söker för övrigt medlemmar - "both playing and social members"...

Längs gatorna växer fantastiska träd med löv som liknar lönn, men där barken på stammarna verkar ha fått beige-grön-grå fläcktyfus - någon kallade dem för platanträd.

Och här kommer de rationella.

Varje höst faller nämligen löven till marken. Träden är stora, löven gigantiska och högarna som bildas liknar dem som vi krattade ihop på landet när jag var liten. Barnet i mig vill hoppa av cykeln och hoppa i högarna, men än har jag inte vågat.

Löven från träden är extremt sega och även om de börjat multna en smula finns det numera - vi har nått mitten av november - massor med löv på gatorna. Utanför min ytterdörr finns en hög med löv som nu går in på sin tredje vecka.

Alltså finns det människor som inte tycker om träden. Förutom löv har träden nämligen också rötter, som har letat sig in under trottoarernas asfalt och - ja - här och där är det lite buckligt.

Så de rationella vill förstås hugga ner träden...

Då blir det inga löv och inga rötter...

Och jag som trodde att jag hamnat i bakåtsträvarnas Mecka. Kew verkade vara ett kulturkonservativt fäste där inget ändrades, mer än möjligen att man tagit in en "guest-ale" tillfälligt på puben.

Kew utan träd vore - vad ska man säga - inte riktigt samma sak längre (jag håller på att försöka lära mig underdriftens konst, men det är svårt på svenska)

Det är med andra ord dags för aktion. Man får dra på sig pull-overn, sätta på sig en tweedkavaj och ge sig iväg till Kew Art Studio. Där ska man nog kunna hitta en protestlista att skriva på...