isolering i h-moll

Till slut blev vinddraget för starkt.

I Kew där jag bor är nästan alla hus från det förra sekelskiftet. Mycket synligt tegel, men inte direkt nationalromantiskt, utan med en del ornament. Många av husen har någon gång blivit målade och jag tyckte att blandningen var väldigt charmig ända tills någon påminde mig om likheten mellan det målade teglet och mexitegel. Och mexitegel är ett av mina hatobjekt.

Så vad tycker jag - egentligen...?

Detta är en av de existentiella frågor jag brottas med när jag inte brottas med mitt vinddrag.

Då Kew alltså är ganska fint har stadsdelsnämnden här - the Burrough of Richmond upon Thames - beslutat att alla originalfönster ska bevaras.

Jag tycker egentligen om detta. Jag har gjort vandrinagr i Älvsjö och Tallkrogen där hus förstörts då man bytt fönster. Jag tycker alltså om detta - så länge jag själv inte behöver bo i husen. Då förvandlas denna antikvariska syn på fönster, under inverkan av en stark längtan efter dubbla isolerglas, till dumhet gränsande till idioti.

Min nyrenoverade lägenhet har mycket vackra fönster. De har också bara enkelglas, samt glipor mellan bågar och karmar. Till slut blev det för mycket. Jag letade på Spotify efter en inspelning av Bachs h-mollmässa och till tonerna av Kyrie Eleison satte jag igång. Ett lakan drogs itu och remsor drevs in med hjälp av min fickkniv. Efter en tid kom man in i en viss lunk. Den gudomliga symaskinen översattes till ett metodiskt drevande - med någon enstaka svordom när lakanet gick sönder på fel ställe.

Men betyder inte detta att jag inte kan öppna mina fönster längre?

Detta är ett offer jag gladeligen gör, väl medveten om att bomullsväv inte är den effektivaste isoleringen, samt att det finns diverse glipor och springor jag inte kommer åt.

Segern skall komma...

PS. Den som tidigare läst denna blogg minns att dessa fönster förekommit tidigare. Ber om ursäkt för detta. På något sätt var det nödvändigt att återvändas till detta ämne...