multikulti

Ibland träffar jag ”estniska män”.

Och jag inser så fort jag skriver ner begreppet på svenska, att det låter som tillfälliga sexuella kontakter på färjan mellan Stockholm och Tallinn. Inget kunde vara mer fjärran begreppet ”eesti mees”, vilket är estniska och betyder ungefär ”män med hår på bröstet som bara under protest varit på en teaterföreställning de senaste tio åren och gärna inflikar ett ljudligt ’Noh!’ då och då vilket är svåröversättbart, men är ett slags allmänt uppfodrande, lätt onomatopoetiskt ord”

Det finns förstås ”estniska män” av alla nationaliteter, men pga av min härkomst kommer de jag träffat på just från Estland och i Estland dricker man gärna öl och/eller snaps och vid den tredje ölen/snapsen kommer kommentaren ofelbart från den ”estniske mannen”:

-Vad många färgade ni har i Stockholm.

Han har varit på besök eller arbetat (inte bara letter…) på någon villaombyggnad i Enskede och på tunnelbanan och runt i stan lagt märke till att den befolkningsmässiga rikedomen i Stockholm.

Efter denna kommentar kan konversationen ta väldigt många olika riktningar - något som säkert blir föremål för ett senare inlägg i denna bloggkavalkad - dagens tema är dock något annat:

Jag tänker ofta på den ”estniske mannen” när jag sitter på ett pendeltåg eller tunnelbana här i London. För visst finns det britter på tåget - mängder av dem - London är trångbott. Men här finns det människor från världens alla hörn. Visst är Stockholm en multikulturell stad, om man jämför med Tallinn eller Kramfors. Men jämfört med London…

1921 var London världens största imperium någonsin, med 36 miljoner kvadratkilometer. I år hölls "the commonwealth games" i Indien med mer än 70 länder som deltog och då är ändå berömda före detta brittiska områden som USA och Irland inte med i the commonwealth.

Detta är också ett av skälen till att britterna inte är så aktiva i EU och att man inte gått med i Schengensamarbetet. Man har ju sitt eget samarbete som sträcker sig över globen. Även om det brittiska självförtroendet fick sig en rejäl törn på 70-talet då staten var bankrutt, så lever minnet av "the Empire" kvar. Hong Kong och Harare är ställen som berör mer än Stockholm och Rom. Engelska talas över hela jordklotet - en gång träffade jag en fransklärare här på ön...: "She had her work cut out for her", som det heter när man har ett näst intill omöjligt jobb.

Till imperiets huvudstad kom det medborgare redan på 1800-talet. Gandhi studerade här innan han startade kongresspartiet i Sydafrika och flodvågen fortsätter. I London hittar man invandrare från världens alla hörn, men speciellt från de hörn som varit brittiska.

På min gata här i London finns det en italiensk restaurang, en indisk curryrestaurang och ett ställe med fish 'n' chips, alla bredvid varandra. I puben där jag skriver detta är en kypare från Polen och en annan från Australien. Hovmästaren på den italienska restaurangen kommer från Iran.

Och då tänker jag på den "estniska mannen". Om han tycker att Stockholm är blandat - vad skulle han inte tycka om London. Som representant för den första stora invandrarvågen till Sverige känns det alldeles utmärkt här i London. Alla - nästan - är någonstans ifrån. Alla har lämnat sitt hem. Indiern som sjunger bredvid mig i kören har ett holländskt namn - ett minne från hollländska koliniala äventyr på 1600-talet.

Om man skulle sätta igång floskelmaskinen skulle man kunna säga "en stad i ständig förändring", eller "en världsmetropol som aldrig sover". Själv lutar jag mig emellertid tillbaka, reflekterar lite över underbara förändringar och njuter av att några saker är som förut: "Could I have another pint?"