De gånger jag mätt mig brukar jag hamna på mellan 194 och 195 cm. Samtidigt väger jag in på ungefär 95 kg. Mellan fingerspetsarna mäter det 209 cm (Varför jag mätt det? Fråga inte.) "Ståtlig och med bra räckvidd", brukar jag tänka när jag är på bra humör. "Nära släkt med orangutangerna", går mina funderingar när humöret inte är lika uppåt.
I Sverige innebär inte det här så stora problem. Dörrar är tillräckligt höga, sittplatserna på bion brukar vara tillräckligt stora och jag ser ganska ofta män som är både lika långa och längre än jag. I kläd- och skoaffären finns inte allt, men man brukar hitta det man behöver (fast skjortärmar som är tillräckligt långa... ah, well)
Utomlands förändras perspektiven. En gång reste jag runt i Turkiet och Syrien. På tredje dagen sprack mina bomullsbyxor. Jag sydde ihop dem, men till ingen nytta. Efter en vecka var jag tvungen att skaffa nytt. Visst kan man resa runt i shorts i muslimska länder, men det är inget jag rekommenderar. På marknaden i Izmir letade jag upp det största de hade. Resten av den resan hade jag ett par byxor som slutade 10 cm över anklarna, samt ett midjemått som krävde ständig tillgång till skärp.
Att köpa skor, långärmat, långbent, jackor, allt sådant är förunnat människor i ett mer praktiskt format.
På en annan resa kom jag till Vietnams största stad, Saigon. Jag gick runt i staden och tittade på folklivet. Jag vandrade förbi ett skyltfönster, sneglade på bespeglingen och hajade till. Mitt i det stora folkhavet av normallånga människor fanns något gigantiskt. Med röd hy och svettdroppar i pannan stod det där, medan de vanliga människorna forsade förbi nere vid knäna (ok - jag överdriver kanske lite)
Jag borde redan i våras förstått att en vistelse i Britannien skulle kunna ställa till med problem. I våras åkte jag med en kör till Minneapolis. Där finns världen största shopping-mall, Mall of America. Eller var det så at den var störst för två år sedan och att det nu fanns en större i Dubai...? Hursomhelst - man skulle kunna tänka sig att de på detta ställe för byxor även för dem som är något längre. Det gör man inte. För att vara mer specifik för man byxor upp till 34 tum i längd. Längre än så får man beställa över nätet. (Bredare personer hade emellertid inga problem att hitta byxor...)
Inne i Londons centrum besökte jag för en månad sedan Debenhams. Mina jeans hade gått sönder och det var dags att skaffa nya. Dessutom var det realisation. "2 for 1" stod det överallt i jeansavdelningen. Utmärkt.
Eller det hade varit utmärkt om några byxor hade varit i min storlek. "I'm terribly sorry...", ursäktade sig expediten, men vi för inte så långa byxor. Jag besökte andra affärer. Ingenting! Nada! Zilch!
Lösningen på detta problem hade kunnat vara TkMaxx, en affär som är som överskottsbolaget. De tar in överblivna storlekar och säljer i en stor köplada inte långt från min bostad. Där fanns det faktiskt igår ett par byxor som passade mig. Tyvärr var stilen på dem mer - vad ska man säga - hiphopmässig. Jag är många saker, men hiphopmässig - not so much.
Muttrande gick jag in på the Gap som låg i köladan intill. Jag hade redan några veckor tidigare besökt samma butik utan lycka. Utan större förhoppningar gick jag och letade bland svarta chinos. Och där, längst ner till höger låg de, ett par med 36 tum i midjan och 36 tum längs benen. Jag tog mig in i ett provrum och under över alla under - de passade. Lycklig lämnade jag butiken med mina nya byxor under armen.
Att min nya smokingskjorta, som expediten försäkrat var den längsta de hade, men som trots det slutar långt innan handlederna. Att det är omöjligt att stå upp på tunnelbanan i London - utom i en liten remsa mitt i vagnen. Allt detta gjorde just då ingenting. Jag hade ändå ett par byxor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar