Kultur

Om man köper the Guardian på lördagar får man inte en tidning, utan man får en liten plastpåse full med ca 1 kg papper i olika format. en del ser ut som vanliga tidningar, en del är reklam, men så finns också de speciella delarna på lite glossigare/glassigare papper, Här finns en "weekend"-del med helt ointressanta intevjuer med ointressanta människor (har inte tagit mig in i det engelska kändissamhället än - försöker hålla mig oinformerad). Här finns också en kulturdel med det som händer på stan. Nu är stan ganska stor, så trots att stilen är ganska liten är kulturdelen ganska tjock.

Jag skulle vilja säga att kulturdelen får mig inspirerad och uppmuntrad, men hittills har jag mest blivit kravfylld. Jag vill se och uppleva mycket, men man har ju ett jobb och så ska man ordna något praktiskt och så har man somnat innan man hunnit "uppleva" något alls. Guardians kulturdel ligger framför mig som ett gigantiskt dåligt samvete, med en rad "borden" och "måsten".

Nu är det emellertid så att det finns två operahus i London och på något sätt är "två" ett hanterligare tal än "tjugosju", eller "väldigt många". Så varför inte börja uppleva Londons musikscen där?

Tja, ett av skälen är att det är rätt dyrt. En kamrat var på väg till staden och jag gick in för att beställa två biljetter på Covent Garden - det finare av de två husen. Visst fanns det biljetter kvar. I prisklasser mellan 200 och 800 pund... Visst är Rigoletto en trevlig låt, men 800 pund...?

Nu kan man gå och köa på morgonen till varje föreställning och på det andra operahuset - English National Opera (ENO) är något billigare (är det för att de sjunger på engelska... Hmmm...), så jag har faktiskt tagit mig iväg på tre operor, Rigoletto på Covent Garden (jag köade på morgonen) och La Bohème och Don Giovanni på ENO.

Alla tre har varit musikaliska upplevelser och än har jag inte saknat den falsksjungande manskören vid Gustav Adolfs Torg. Alla tre har också haft scenografier av typen vi-slänger-en-massa-bråte-på-scenen-som-får-gestalta-olika-saker-i-olika-scener. I bohemen är bråten ganska välordnat. Två stora lådor vrids runt och blir vindslägenhet, respektive restaurang allt efter vinkel. Någon teatertekniker har haft väldigt roligt, men det fungerar väldigt bra. I Don Giovanni är det bråten bråtigare. "Scentekniker" i något salgs satyrmasker och stora oranga t-shirts med jesusmotiv springer runt och vrider på sakerna alltmedan sångarana kliver in i och ut ur "lägenheter" och "parker". Låter det olidligt? Själv hade jag väldigt roligt - bäst var katalogarian, komplett med Powerpointpresentation över Don Giovannis erövringar.

Bäst var ändå Covent Gardens scenografi i Rigoletto. Bråte på snurrscen är väldigt mycket 80-tal (1900, inte 1800), men det är ändå jättebra. Grått trä kan märkligt nog betyda vad som helst.

När jag sitter här och skriver tänker jag tillbaka på de senaste jag sett och hört på Gustav Adolfs Torg och Hornsgatan. Och det är inte det att det alltid är dåligt. Cosi fan Tutte för två år sedan var mycket bra (Maria Fontosch och Peter Mattei - ack). Men alltför ofta går jag hem och hittar på ursäkter för allt det som inte var bra.

Och visst är biljetterna här dubbelt så dyra som hemma, men man slipper lida så fort tenorerna öppnar munnen.