Förutom ett av mer praktisk karaktär: Ebb och flod.
Som fysiklärare borde jag kunna förklara varför tidvattnet på den här sidan Nordsjön är mycket större än på den andra (tänk Göteborg). Jag minns något vagt om flodbäcken som är platta och breda, men resultatet är i alla fall att London har ett tidvatten på som mest 9 meter.
Det kanske inte låter så mycket, men 9 meter lodrätt är enormt mycket och får stor praktisk betydelse.
Min lilla del av London heter Kew och ska man iväg på lördagspromenad tar man med fördel svängen runt Kew Gardens ner till Richmond - en promenad på ca en timme. I Richmond ligger den första slussen i Themsen. Det är en mycket speciell sluss. Det var nämligen hit det gick att åka med pråmar fram till 1850. Om det var ebb kom man inte längre utan fick vänta på högvatten. Man byggde då en sluss med dammar här och därför är Themsen ovanför Richmond aldrig lika fult som nedanför - när ebben är som lägst består floden nämligen bara av en liten brun rännil, flankerad av flodbädder med rostiga cyklar, gamla hinkar med hål och allsköns bråte.
Slussen fungerar emellertid bara åt ena hållet. När flodvattnet är högt svämmas hela apparaturen över och båtar åker som om det vore 1841 - eller 1364 - eller ännu tidigare.
Vid vissa tidpunkter är det springflod och då kommer vattnet högt, fortsätter ännu högre för att därefter fortsätta en bit till, över gångvägar, bilvägar och annat som råkar ligga i vägen.
Nere vid vattnet i Richmond ligger en pub som heter the White Hart. Den har två ingångar och vid den ena finns en skylt: ”Entrance at high tide”. När jag första gången såg skylten trodde jag att någon skämtade med mig, men igår fick jag på ett handfast sätt reda på att så inte var fallet.
Jag hade promenerat mot Richmond och såg att vattnet var på väg upp. Ca 200 meter bort låg emellertid ovan nämnda pub som en lockande siren för trötta fötter. En liten rännil letade sig över gångvägen och ner i gräsmattan på andra sidan. Jag såg andra gångare svänga vänster för att ta den säkra vägen upp mot Richmond Green. Men då skulle jag vara tvungen att gå ca 200 meter till… Och är man inte en äventyrare som inte bryr sig om småsaker som lite tidvatten. Om jag tar det långa benet före…
Efter 100 meter har rännilen ökat i omfattning - märkligt hur fort vattnet kan stiga. Samtidigt hade en brittisk stadsplanerare sett till att de sista 50 metrarna till puben låg 15 cm lägre än resten av gångvägen. Rakt fram var vattnet alltså redan djupt. Till vänster låg en vattendränkt gräsmatta med en hög tegelmur i fonden. Till höger låg Themsen. När jag vänder mig om har vattenflödet över gångbanan nått digniteten av Nilens första katarakt (ok, kanske inte riktigt, men författarens frihet, ni vet…) Friheten (=torr gångbana) låg utom räckhåll!
Med ett par graciösa steg besteg jag en av alla dessa parkbänkar som finns överallt. Jag ser några medolyckliga vada iväg och sedan är jag där. Ensam och övergiven, kämpandes mot elementen…
Jag ska be om ursäkt för melodramatiken. Vad som hände var förstås att jag satte mig ner med fötterna uppe på sittplatsen och väntade. Först väntade jag på att vattnet skulle sluta stiga. Därefter väntade jag på att de unga flickorna i roddbåten skulle sluta skratta åt mig (Rodd är en stor sport här. Det var ingen vanlig roddbåt, utan en sådan där för 8 personer plus en som hojtar i aktern. Flickor i tonåren kan skratta väldigt högt och länge.) Slutligen väntade jag på att vattnet skulle sjunka undan. Allt som allt gick nästan en timme av mitt liv åt på denna parkbänk.
Till slut fortsatte min färd mot puben och den lunch jag tyckte mig ha gjort mig förtjänt av.
Dumdristigt av mig? Kanske, men är man äventyrare så är man - kanske inte precis en bestigning av K2, men…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar