Vad är lycka? Och behövs den?
Man kan verkligen fundera på om det är vettigt att söka efter lycka. Är det inte så att vi alla ska dö en gång. Att den döden troligen kommer att vara smärtsam. Att livet är meningslöst. Att man istället för att söka efter lycka borde acceptera den buddistiska insikten om livets lidande och genom detta accepterande nå harmoni. Fast då är man ju lycklig igen. Och så är vi där på jakt efter denna lycka - igen.
Jag har haft ett kluvet förhållande till sökandet efter lycka. Är inte sökandet efter den något som bara berikar författare av "lycko-böcker" och är en flykt från att ta tag även med de svårare delarna av livet. Döden, kärleken och allt det där som inte gör en lycklig. Jag erkänner - denna filosofi har fått sitt bränsle från ett antal olyckliga kärlekar och fyllts på av besök hos etablissement med ölkranar.
Ändå lever man vidare och som läsare av denna blogg känner till, så är jag både fåfäng och svag för komplimanger. Kanske är det så att det är dags att se dessa karaktärsdrag, inte som svagheter utom som styrkor. Idag blev jag nämligen lycklig. Jag vet numera vad lycka är och kanske är det typiskt att det kommer både när man som mest förväntar det och ändå helt oförberett.
För ca ett år sedan öppnade jag munnen på ett möte. Som en kalendervisdom så sant uttryckte det: "Det sämsta med goda idéer är att de snart urartar i hårt arbete". Så även denna gång. Min idé handlade om ett pjäsförslag till Estniska Skolans traditionella julpjäs och innan jag fattat vad jag gett mig in på, satt jag där och slet med synopsis, dialog och sångtexter - i år skulle det nämligen bli musikal (vilket inte var min idé utan någon annans som nog fick ännu mer arbete...)
Sommaren kom och jag fick ett nytt jobb, men under några dagar i juli blev ett manus klart för Est Side Story, en helt ny musikal (förutom att jag snott storyn från Leonard Bernstein, som snott den från Shakespeare, som snott den från...kanske livet). Sedan hände annat i mitt liv, manuset togs om hand av andra, men plötsligt hade dagen kommit för att allt skulle framföras och jag hade flugit in till Stockholm och min gamla skola för att titta på det som gjorts.
Jag var en smula osäker inför vad som skulle komma. Skulle jag träffa en massa elever som tyckte att jag var en förrädare som bytt skola. Dessutom var pjäsen allvarligare än vad som gjorts förut. Var det också möjligen så att pjäsen helt enkelt inte var bra. Att den, på nutidssvenska, "sög".
Jag ska inte gå in i detalj på allt som följde denna vintriga dag, utan istället gå rakt på rödbetan - detta är receptet på lycka:
Skriv en musikal, åk någon annanstans så att andra får göra slitgörat, flyg in och möt elever som är glada för att få framföra din pjäs, träffa kompositörerna som är förväntansfulla, känn nervositet när lyset släcks, njut av att en massa unga människor framför ord som man suttit och hittat på framför en dataskärm ett halvår tidigare, märk att passager man varit tveksam för fungerar, lyssna till applåderna när allt är klart och ta emot kramar av alla de som... nej faktiskt alla. Gör allt detta och du kommer att vara lycklig.
Jag inser att just denna form av lycka kan vara en smula, vad är ordet jag letar efter... - smalt. Så må det vara, men jag garanterar framgång. Gör allt detta och du kommer att vara lycklig. Väldigt lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar