Dirigenter

”Beautiful!”

Jan Berglin skrev/ritade för många år sedan nu en seriestrip där han karikerade en rad olika dirigenttyper. Där fanns till exempel ”den kryptiske” som sade till sin kör: ”Jag vill ha en mer ’orange’ klang - som åkeröäpplen på hösten”. Jag citerar det här från minnet så det är möjligt att jag kommer ihåg det fel, men Berglins olika dirigenttyper tänker jag ofta på när jag sjunger i olika körer - hur är den här dirigenten?

”Let me take this Ferrari out for a spin”

Min kör leds av J. J har lett kören i tio år och har den i sin hand. Han är andrabas med perfekt gehör och när någon sjunger fel i ett klusterackord, kan han direkt förebilda och sjunga rätta tonföljder. Vilka rätta tonföljder som helst. Sådant imponerar på en stackare som jag som i och för sig ser om det går uppåt eller neråt, men behöver öva en hel del för att det ska bli rätt.

”Tenors, never louder than lovely!”

J dirigerar habilt, men detta är inte slutet på J:s styrkor. Han har nämligen ’wit’. Hur man ska översätta detta ord vet jag inte. Det kan bero på att det inte finns så mycket av den varan utanför de brittiska öarna. Även här är den ’a rare commodity’, men vissa har konsten att underhålla, vara underfundiga och upplysa på en gång. Gärna i ganska korta fraser. Man kan gå på repetitioner och bara sitta och njuta hela tiden. Skulle mina jaktmarker vara på denna sida stängslet, skulle jag vara kär i J. Tydligen finns det en hel del altar och sopraner som är kära i J. Jag förstår dem.

”Excactly, don’t change a thing!”

Sir C har en helt annan inställning. Hårmanen är numera vit och framme vid pulten talar han ganska tyst. Tittar lite runt sig och blundar gärna på klassiskt Karajan-manér. Bredvid honom finns en assistent och på repetitioner sitter diverse människor runt om och studerar hur han gör. När det är skivinspelning muttrar han lite när ljudteknikern tycker något ska göras om. Till och med orkestermedlemmarna lyssnar. Man kommer att tänka på ett lejon som går runt på savannen och med små blickar berättar för sin flock vad de ska göra.

”Ha -ha-wow! It works!”

E kommer från USA - LA. Surfblont hår. Markerad haka. Bomullströja. Slitna jeans och bekväma loafers. E är 40 och allt mer uppburen, som kompositör och dirigent. I söndags ledde han orkestern och kören genom ett uruppförande av ett av sina egna verk. Citaten i texten är E. Arbetet med kören hade gått bra om bara kören hade låtit bättre. Orkestern hade svårare för E. Man ser på blickar och attityd. När konserten ska börja är jag ganska nervös - ska vi få ihop det här.

”When I started to write ’Songs of immortality’ I was thinking of myself. Then my father became very ill…”

På konserten presenterar E. själv. På klassiskt amerikanskt maner bjuder han på sig själv och då händer det. Han har inte nämnt sin sjuke far tidigare. Plötsligt förstår kören vad det är för - ganska svårt - stycke vi håller på med. Alla lyfter sig två snäpp. Hela stycket lyfter och blir musik. Och just där förstår jag varför jag håller på med det här. Ett tag under repetitionsarbetet tvivlade jag men… Ja just det, det var därför…

”Beautiful, beautiful! From the top!”