toasted

Det rostade brödet har en helt egen plats i det brittska samhället. På det närbelägna Sainsbury's (ICA Kvantum på brittiska) finns en hel hylla dedikerad till det fyrkantika brödet. Det finns med alla möjliga mjölvarianter, nyttiga eller goda, ekologiska eller billiga. Varianter på formfranska som tagit gigantiska proportioner.

Nu är jag personligen ganska förtjust i orostat...

På Sainsbury's och till morgonsmörgåsen är detta ganska lätt ordnat. Jag går raskt förbi formfranskeavdelningen till färskbrödet (som inte har en oäven hylla den heller - mindre förstås än formfranskan, men i alla fall). På morgonen brer jag mina smörgåsar på vanligt sätt utan att rosta dem. Jag äger inte ens en brödrost och om jag skulle dra igång den skulle nog en av alla mina fyra brandvarnare sätta igång och väcka alla mina grannar.

Det är svårare ute på staden.

Två gånger i veckan sjunger jag med min nya kör som börjar sina repetitioner i en kyrka i centrala London klockan halv sju. Min arbetspalts är i Richmond och det tar nästan en timme att ta sig dit. Arbetet kräver också sitt, det är med andra ord svårt att hinna få i sig ordentligt med mat, menpå vägen till repetitionen finns lösningen på detta dilemma, Subway, en amerikansk smörgåskedja med klassiska "subs", jättesmörgåsar med massor av pålägg i Dagobertstil.

Dessa vill personalen gärna rosta...

Det börjar redan vid första beställningen. På snabb, dialektal och uttråkad engelska frågar personalen något obegripligt. Efter flera försök har jag kommit fram till att de frågar efter vilken typ av ljust bröd man vill ha (finns fem) och om man vill rosta brödet. Detta är första gången man säager "no toast!".

Därefter skickas brödet framåt i kedjan av arbetare. Efter ost och kött är det dags för rostning av alla normala smörgåsar. Då jag är invandrare med märkliga nordliga ickerostande traditioner, behåller jag mina hökögon på min smörgås, så att personalen, när det mot min vilja går iväg och precis har öppnat ugnsluckan, kan stoppas med ett resolut "NO Toast!"

Nästa person, som ska lägga på salladen går alltid och hämtar smörgåsarna från ugnen. Här behöver man vara lite lagom alert, fast på ett artigt brittiskt sätt förstås, så att inte ens smörgås bara blir liggande utan att det händer något med den. Till slut kommer man fram till kassan där kassörskan tittar konstigt på mig (eller är detta bara inbillning... hmmm...), alltmedan jag letar upp alla dessa mynt som fyller mina byxfickor.

Pust! Det vore ju lättare om man lät dem rosta eländet...