Mycket är lika mellan Kew och andra förorter runt London. Det finns en gammal tunnelbane-/tågstation. Det finns ett litet centrum vid stationen och därifrån sträcker sig oändliga rader av radhus utåt. Här och där finns små hyreshus. Några av dem kan se fruktansvärt ruffiga ut mitt i radhusidyllen. Då vet man att det är en sk ”council estate”, det som i Sverige kallas ”allmännytta”, där nästan bara fattiga människor bor. Är man aspirerande medelklass köper man sitt egna lilla radhus.
Kew är en ganska ”posh” förort. Det betyder att många vill bo här och därmed pressas priserna upp. Utanför husen står gärna bilar med tyska prestigeemblem på bakluckorna. Detta speglas också i ”Kew village”. Det finns bank, bokhandel, barberare och flera riktigt lyxiga restauranger. En av dem heter ”glasshouse". Innanför fönster som går hela vägen till golvet finns en modernistiskt kal inredning. Menyn på utsidan är skrivet på ett enkelt papper där alla rätter är skrivna utan inledande stor bokstav. Man kan emellertid inte beställa en enda maträtt utan måste köpa en hel meny, den billigaste går på 40 pund. Sedan finns det dyrare alternativ. Kew är den typen av förort.
Men det finns en sak som skiljer Kew från alla de andra förorterna - turisterna. 300 meter från tunnelbanestationen finns Kew Gardens, världen äldsta och kanske finaste botaniska trädgård. Hit kommer en strid ström av turister och därför har lilla Kew Village tre ganska stora kaféer. Här finns det italienska ”Café Torelli” med gott kaffe och bilder av vespor på väggarna. Här finns ”Starbucks” som ser ut som alla Starbucks i hela världen, med samma goda kaffe. Dessutom finns ”The Green Room” där man kan sitta i ett litet växthus på baksidan av huset. Både Café Torelli och Starbucks är delar av stora kedjor och har den där designade hemtrevligheten som är helt ok, men som saknar originalitet och riktig hemkänsla.
Jag skulle vilja skriva, att jag därför skyr dessa ställen för att istället dricka mitt kaffe i the Green Room, men tyvärr är inte kaffet där lika gott som på kedjeställena. På alla fik kan kan man emellertid sätta sig och titta på folklivet som hela tiden skiftar alltmedan turister från världens alla hörn kommer in efter att ha tittat på gröna växter på Kew Gardens. I kön till kaffet kan man se übereleganta fransyskor, New Yorkskor som klippta ur en scen av Sex and the city, samt modeller från Sverige. (Jag erkänner - jag tittar mest på kvinnorna )
Därför är kaféerna här inte särskilt personliga. Personalen består nästan uteslutande av unga kvinnor från alla andra länder än Storbritannien. De verkar bytas ut en gång i veckan och klientelet gör ju också det. Man skulle kunna tro att det medfört att det är otrevliga ställen, men det är tvärtom. Hit kan jag komma med min Sunday Times eller med min dator med den ofullbordade romanen. Världen passerar förbi. Några har bråttom, andra sitter som jag i timmar. När skrivkrampen slår till kan man bara titta upp några sekunder - lyssna till kaffemaskinen och, om tangentbordet verkligen inte vill samarbeta med visionerna - gå och beställa ännu en Blueberry Muffin.
Tillsammans - fast med kompletta främlingar. Mys…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar