Jag antar att den dagen alltid kommer om man flyttar till ett annat land. Då jag aldrig bott utanför Stockholm, så har det inte skett tidigare, men igår var det dags. Ända till igår hade jag ätit dagens alla mål utanför hemmet. Frukost på Starbuck's, lunch på jobbet eller ute någonstans och så fortsatte gärna lunchen på diverse etablissement ända tills det var dags att ta sig hem.
Men - midjemåttet började ge sig iväg, plånboken började bli tom - det var dags. Dags att inviga köket och laga mat - själv.
Inte långt från mitt hem i Kew finns en charmig plåtlada med texten Sainsbury's - det brittiska svaret på ICA-Kvantum. För att inte bli alltför äventyrliga sådär första dagen tänkte jag mig en pasta Carbonara. Pasta, bacon, ost och ägg. Enkelt, fyra ingredienser, det kan inte misslyckas.
Nämnde jag att jag har samma känslor vad gäller matlagning som när det gäller affärer? Efter 25 år som ungkarl tycker jag att jag borde vara bra på det här.
Det började ganska bra. Jag hittade färsk pasta (trevligt) och bacon (ett jättepaket - this is England). Ägg gick också bra, men osten... Då jag sett Wallece and Gromit fler gånger än vad jag vill erkänna, kände jag till infödingarnas inställning till cheese. Var ändå inte riktigt beredd på den vägg av platta, fyrkantiga paket av cheddar. Lagrat, vällagrat, mildlagrat, milt och skivat. Var finns parmesanen...?
Till slut gav jag upp. Jag hittade en påse med riven, lagrad, "vit" ost (ospecificerad) och tänkte att det nog ska gå bra. Något rivjärn hade jag inte och... vänta nu... jag behöver ju kniv och skärbräda. Och kanske lite frukost också vore bra att ha nu när jag redan är här...
I likhet med kusien ICA-Kvantum i Kungens Kurva gick allt detta att ordna. Kökskniv, skärbräda och juice till morgonmackan.
Brödet förtjänar ett eget stycke. Två hela längor av olika typer av fyrkantigt, färdigskivat bröd. Perfekt standardiserad för brödrosten och den fyrkantiga osten. Jag höll på att ge efter för majoritetskulturen, men hittade en liten avdelning för butiksbakat. Gott bröd, även i London, who knew?
Nu hade emellertid mängden mat blivit större. Inte jämfört med de andra i affären. Framför mig i kön stod en villamamma som köpte upp halva butiken och de andra påminde om henne.
Nej det hade blivit ganska mycket om man tänkt sig placera alltihopa i två kassar och cykla hem...
Mina cykelskills hade förbättrats radikalt på en vecka. Istället för att tänka "vänster" var och varannan sekund så behövde jag bara tänka efter vid särskilt komplicerade rondeller - vilka dock är talrika i det här landet. Jag hoppar dock över resten av resan hem som, trots att den maximalt är 1 km lång, innehöll 3 nära-döden upplevelser.
Väl hemma började jag dock med van hand förbereda maten (jag berättade väl hur bra jag är på matlagning)
Min spis hade egentligen förtjänat ett eget kapitel. Låt mig bara säga att min lilla lägenhet har den bästa spis jag någonsin haft. England har blivit Jaime Oliver-land. Vi pratar varmluftugn och fyra stora gaslågor att tillaga vad "le chef" än vill tillaga.
Men var tänder man gasen?
Nåja det luktade inte alltför mycket gas i våningen innan jag hittade rätt knapp. Varmt vatten på ett par sekunder med hjälp av gasspisen. Bacon i min nya stekpanna (varför vill inte tändmojängen funka, det här kan bli farligt - pust...). Man öppnar det inbrottssäkra plastpaketet på mindre än 2 minuter. Javisstja, salt till vattnet...
Salt...
Och svartpeppar...
Javisstja, färsk pasta ska ju inte koka så länge...
Till slut satt jag där med min överkokta, osaltade Carbonara och funderade, som vanligt på livet. Man kanske inte måste vara bra på matlagning? Man kanske kan överlåta spaghettilagandet till den lilla italienska restaurangen rakt över gatan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar