richmond

Om man går längs med Themsen norrut (floden gör en av sin många krökar här) så ligger Old Deer Park till höger bakom ett brett dike. Efter en stund kan man gå över en spång till den jättelika äng som den gamla rådjursparken är idag. Eller park förresten. Hit kom kungen för att jaga med sina kompisar - ungefär som Djurgården i Stockholm.

Men nu har jag hamnat på ett sidospår. Ängen är stor och ca 400 meter bort finns en liten dunge med stora lövträd. Alldeles bakom dem står några vuxna män i vita kläder och ägnar sig åt något som ser ut som en ritualiserad dans - kricket.

Jag erkänner, jag har bara varit här i 24 timmar, men överallt är Richmond på det sättet. Bakom ett hörn öppnar sig en park med anor från något som står på en plakett. Pubarna står berdvid varandra längs nästan alla gator här, vi hittar en gammal stenbro från 1777 och den fina adressen med små strandtomter heter "Duck Lane".

Jag brukar alltid bli irriterad när amerikanska filmer flyttar handlingen till Europa. Deras version av vår världsdel är alltid så klichéfylld att det bara blir för mycket - så där är det ju inte på riktigt...

I stand corrected. Richmond är nästan löjligt "brittiskt". Inte arbetarklassbrittiskt i en film av Ken Loach. Inte "Cool Britannia" med klubbar och mode. Nej - Richmond är hollywoodbrittiskt. Om man tänker sig en amerikan som aldrig satt sin fot på den här sidan om Atlanten. Som sätter sig och skriver ett manus till en romantisk komedi med Hugh Grant i huvudrollen. Så ser det ut här.

Och jag kapitulerar:
I love it!