bizniz

Den söta bartendern - från Polen - tittar medlidsamt på mig. Trots att hon är hälften så gammal som jag får jag känslan av att hon kan mycket mer än jag när det gäller det som betyder något i livet - pengar. Därpå berättar hon för mig att lägenheten hon delar med tre andra bara kostar en fraktion mer än den lägenhet jag lagt ett bud på inne i Richmond. Ett bud som var lägre än utgångsbudet, men... har hon inte rätt? Borde jag inte lagt ett ännu lägre bud. Har jag inte klantat mig i affärer - igen...?

Det kanske har att göra med att jag är man (efter mina studier i genushistoria vet jag att allt har att göra med detta), men jag skulle gärna vilja vara bra på affärer.

Att känna igen en berömd byrå på en loppmarknad. Att sälja bilen för mer än vad man gav för den. Att med ett kort ögonkast se värdet på saker, tjäna pengar och därigenom vid det här laget (jag är 44, snart 45) vara ganska rik, köra Jaguar och ha råd med dyra restaurationer (självklart de som är värda det priset)

Jag äger inget av detta. Bilar brukar jag köra tills bilbesiktningen säger att jag inte får längre och varje gång jag ska göra en större utgift våndas jag som... faktum är jag inte kommer på en liknelse som korrekt sammanfattar tunghäftan, kallsvetten och livsångesten som drabbar mig. Jag vill vara cool och kunnig, men känner mig nervös och blåst.

Ändå tyckte jag att det hade börjat bra den här gången. På internet hade stadsdelen där min nya arbetsplats ligger, Richmond, sett bra ut. Lägenheten verkade liten och dyr, men mäklaren trodde att jag skulle kunna lägga ett lägre bud. So far so good.

På plats visar sig Richmond vara fantastiskt och lägenheten var... äsch.. jätteliten, men på precis rätt ställe. Här skulle jag kunna trivas. Mäklaren tog raskt initiativ till att lägga priset 15% lägre. Jag tar det!

Om det inte varit för den businessmarta polskan som fått mig att tänka efter. Var det inte ganska mycket pengar för en så liten lägenhet. Och hur var det med den där "council tax". Ingick verkligen inte värme. Hade jag - i en missriktad ambition att våga ta snabba beslut - klantat mig? Igen.

Det slår aldrig fel. Så fort det ska till ett större inköp resulterar det i livsångest och introspektion. Varför kunde jag inte vänta lite längre? Varför kunde jag inte slå till lite snabbare? Varför...ja, ni förstår.

Jag lämnade puben och polskan med ett världsvant leende alltmedan tankarna fortsatte - har jag råd med detta? Borde jag lägga ett lägre bud? Borde jag inte leja ut hela min ekonomi till en 22-årig polska? Det världsvana handslag jag accepterat hyreskontraktet med kändes långt borta. Vad göra?

Det visade sig att världen tog hand om mina neuroser alldeles på egen hand. Min mäklare hade gissat fel. Mitt jättehöga bud var fortfarande alldeles för lågt. Dessutom tillkom det lokala skatter, värme (bra att ha tycker jag), vatten (likaså), för att nu inte nämna internet och sånt. Allt som allt hade det slutat på ca 17 000 svenska riksdaler per månad för den lilla garderoben mitt i Richmond.

Ack ja. Avundsjuk på BMW-ägarna runt hörnet smet jag ut ur mäklarkontoret för att slicka mina affärsmannasår. Lovade mig själv att nästa gång ta det lite lugnare och att kanske acceptera min affärsokunskap med någon slags meditativ självinsikt.



PS. Hittade raskt en lägenhet 2 km bort. Tog ett snabbt, världsvant och manligt beslut. Känns bra. Ska bara undvika polskor... DS.