richmond bridge

Nedanför mig rinner Themsen. Det är ebb så för tillfället rinner det nedströms. Trots att Richmond ligger många mil (svenska) från kusten når högvattnet hit var tolfte timme och åt höger kan man skymta den parkbänk jag var strandsatt på en gång när springfloden var som högst.  Till vänster ligger Richmond Bridge, en stenbro från 1770, Londons äldsta. Det är vardag i mitten av juli. På affischer överallt står det "London 2012", för snart ska de olympiska spelen börja. Det är varmt och för ovanlighetens skull regnar det inte. De senaste månaderna har det annars hällt ner från skyarna och trädgårdar och gräsmattor är grönare än vanligt.  Jag sitter och väntar på mitt bankbesök. Tidigare har jag varit hos mobiloperatören och betalat. Taxi är beställd för morgondagen. Allt är klart för hemförd efter 23 månader i London.  Nu är det kanske inte riktigt sant. Jag har nämligen redan varit hemma i Stockholm. När sommarlovet började på min skola packade jag ihop min lägenhet i Kew, ställde bagaget hos en vän och åkte hem med min stolta springare, min Kawasaki (vi tog en omväg över ett väldigt vackert, men en smula regnigt Skottland).  Men räkningar ska betalas och bagaget ska ju faktiskt hem någon gång, så här sitter jag på en parkbänk och är nostalgisk.  Nu är det så, att jag kan bli nostalgisk för nästan vad som helst. Jag vet att jag bloggat om en massa saker som inte fungerat i Britannien, men här är jag och tänker på en massa saker som jag redan saknar.  Skulle detta vara en amerikansk tv-serie, så skulle härpå följa en rad filmklipp från de senaste två åren. De skulle visa scener från kören, teatern, jobbet och allt det andra. Det mesta skulle vara bra, men oändliga färder med långsamma district-line och sepiafärgade inslag av lunginflammation och otäta fönster skulle också vara med.  Allt detta borde ackompanjerats av ett coolt brittiskt band, men jag är så ocool att jag inte varit på en enda popkonsert. Istället skulle musiken till denna blogg-som-tv-serie-flash-back vara Dies Irae- satsen ur Brittens War Requiem, som jag fick vara med och göra på hösten 2011 (lyssna gärna på Spotify, vi spelades in: LSO Live, dirigent: Noseda) Nu är det förstås så, att ett musikstycke som försöker illustrera fasorna av krig, inte alls passar ihop med det som hänt i mitt liv här. Men vill man vara lite djup, skulle man kanske kunna säga att just detta illustrerar livet. Det mörka och det ljusa, det glada och det sorgsna, allt blandas på ett sätt som inte alls är så sammanhängande som en tillbakablick "ska" vara.  Jag har ibland sett över statistiken över vilka som läst denna blogg och alltid blivit lika glad över att det faktiskt varit några. Tack för att du/ni läst. Det är möjligt att det blir en ny blogg i höst om något annat än London. Kanske sitter jag redan i morgon och väntar på mitt flyg på Heathrow och får skrivklåda. Men annars var tanken att detta är min sista blogg från London. Nu åker jag hem. 

leaving

It was around noon today, I think the clock on my Kawasaki said 12:02, that I left the British capital. After struggling through the usual traffic on the North Circular, I finally headed north. Soon I had left the M25 behind me. I will go back to London, as plans are right now, but only for a brief stop in mid-July to close my bank account and pay the last bills. That's it. I'm moving home. 

How do you feel about it, my friends ask me and I respond something non committal about mixed emotions. There has been so much practical to do, at work, tidying the flat etc, that I have had very little time to reflect.  But right now, on one of the longest days in the year, I sit on a rock in Whitby, North Yorkshire. I watch the pink northern night sky, the waves murmur to my right and I start to feel. 

There is so much going on in London and I know I have missed most of it and usually I like the hustle and bustle of great cities. But somehow London hasn't reached my heart. I've met those who look at me in amazement, when I tell them that I prefer my hometown, Stockholm. Will you not think its much too small? they wonder.  But I doubt that. I've been back and forth during my two years in London and Stockholm is big enough. And - in my mind - much prettier. 

 I will however miss the rest of the island. Coming to Britain I didn't really know what to expect, but exploring the country outside of London on bike has made up for some of my best travels ever. Devon with the moors, Wales and Snowdonia. The Lake District. Today I went on empty roads (Empty - take that, London) through the North York Moor. The landscape is black, to my left a setting sun, between my legs, an eager bike. Life doesn't get much better than this. 

And then, of course, I will miss my friends. 

 Making friends in a big city isn't the easiest. With my lack of personality it's even worse. To my surprise and joy I didn't have to eat alone when I had my last supper at a small, but friendly, Italian restaurant in Kew last Sunday. There was Jane Eyre, Tony Blair, Margaret Thatcher, lord Essex, Toad, Rat, a mad woman (this time outside her attic), a dog and many more of the actor friends that I have had the pleasure to get to know during my stay. 

Now, actors can be tricky. There have been projects where everything has ended in a large "good riddance".  But not this time, not at all.

 I will not miss London, but I will miss them. I will miss you...

(this time a blog in English, after a suggestion from two friends. Sophie and Jon, this is for you)

städning

Det är dagen efter. Dagen efter Sveriges andra raka förlust i EM och dagen efter skolavslutning på min skola. Idag - en lördag - var vi inkallade till städning, men vid tvåtiden var det slut. Min tid vid Svenska Skolan i London hade kommit till sitt slut. Det var bara att åka hem.

Fast det är ju inte riktigt sant. Det finns en lägenhet kvar också. Den ska också städas.

Den vita munkcellen har alltid utövat en lockelse på mig. Inga saker, bara böcker och filosoferande. I stockholm hade jag ett hus med massor med saker. Behövs alltihopa? Skulle jag inte klara mig med mindre? Vore inte livet bättre med mindre… ”stuff”?

Så jag skaffade få saker. Nästan inga möbler. Några fotografier på väggarna. Några enkla madrasser med kuddar så det gick att sitta mot några väggar i ett burspråk. Bökerna fanns i ett köksskåp. En avhäktad garderobsdörr bildade en enkel rumsavdelare. Enkelt.

Några svenska vänner på besök tyckte det var alldeles för spartanskt. Några brittiska kallde det för en ”shag pad”, något jag inte tänker översätta.

Det borde med andra ord vara en smal sak att städa ur detta…

Jag hade knappt några böcker med mig - hur har de lyckats bli två hyllmeter? Jag har väldigt lite kläder, men i kören var jag ju tvungen att ha smoking - den är ju synd att kasta. Och det här täcket, den där kudden, vad ska jag göra med dem?

Att välja är att avstå, sade en god vän någon gång och de senaste dagerna har jag ägnat mig just åt att avstå. Allt ska bort och trots att jag verkligen försöker, står jag där med en fylld ryggsäck, två gigantiska resväskor och golvet är fortfarande fyllt med… ”stuff”.

Det är ju trevligt med saker. Det ÄR trevligt med bil, motorcyckel, båt, hus, fritidshus etc, men varje liten sak är ytterligare en sak som behöver underhållas, det kan vara service på bilen, bläckpatroner som tar slut, eller slip av trädetaljer på båten. Allt tar tid. Allt tar bort ytterligare en bit av friheten.

Jag tar en paus från städandet och tittar på lite fotboll på en pub. Tjeckien vinner över Polen och Grekland har på något sätt lyckats besegra Ryssland. Samtidigt inser jag att jag måste kasta mer, eller börja ordna med större transport till Sverige. Jag har alltid haft svårt att kasta böcker… Vad göra?

germanen

Jag vill gärna se mig själv som en enkel själ som bohemiskt tillbakalutad betraktar världen liggandes i en livets hängmatta med en tupplur på lut… Min far - salig i åminnelse - började gärna sina vistelser på vårt sommarställe med att ta av sig skor och strumpor och lägga sig ner för en siesta.

Men är jag sådan? Efter två år i London har jag upptäckt drag i mitt inre som jag är betydligt mer... och jag vet att denna benämning är en smula generalistisk och etniserande, men ändå: germanska.

Om jag åker in till Londons centrum från den charmanta förstaden Kew, så innebär det att man åker på en tunnelbanelinje som heter District Line. Fast ”åker” är kanske inte rätt ord. ”Vistas på ” passar bättre, för District Line präglas av täta stopp för stationer (måste Chiswick verkligen ha tre stationer precis efter varandra?). Täta stopp sker också för växlingar. Fler stopp sker för att - ja, flera stopp vet jag inte vad de beror på, men de sker inte desto mindre. Ibland är det stopp för att ”vänta in tidtabellen”. Och när tåget till slut rör sig så skakar och rister det. Någon gång kommer vi kanske upp i 50 km/h, men det är sällan. Från Kew till Piccadilly Circus är det enligt Google 13 km, det vill säga ungefär lika mycket som från mitt svenska hem i Bredäng, Stockholm till den centrala staden, men i Stockholm tar färden maximalt 20 minuter. Här tar den minst 40…

Arbetsplatsen där jag spenderat stor tid de senaste 2 åren ser ut som Hogwarts-light. Tinnar och torn från 1840-talet. Ett gammalt metodistkonvent för missionärer i en park med exotiska träd som missionärerna tagit med sig hem från Afrika och Indien. Men kommer man in präglas inredningen av spånplattor, dörrar som gnisslar (då de har ett sinnrikt, men känsligt, självstängningssystem som är inbyggt i själva karmen. Fungerar ibland - faktiskt) Och denna ständiga heltäckningsmatta i kombination med att man inte tar av sig skorna när man kommer hem till andra. ”Dingy” är ett engelskt ord som fångar en hel del av byggnads- och heminredningskulturen här.

Och så dessa fönster. Till slut förstod jag hur jag kunde tvätta yttersidan. För den yttre rutan får man hänga ut utanför huset i en hand och tvätta med den andra. Då kanske man klarar det (jag har långt mellan fingerspetsarna och klarade det precis). Den inre yttersidan kan man klara om man klättrar upp på fönsterbrädan och tvättar övre delen av rutan genom den springa som uppstår högst upp. Även här hjälper det om man är lång.

Jag vet. Dessa anmärkningar är småttiga. I livets stora vågskål borde ett och annat ingenjörsmässigt felsteg inte väga tungt. Det finns viktigare saker att fundera över. Jag är med i MSF:s (Läkare utan gränser) facebookgrupp och varje dag kommer nyheter om Riktiga problem.

Men jag är en dålig människa. Germanen i mig tar över. Jag kan inte hänge mig åt en inre siesta, medan tåget återigen står still / byggnaderna faller ihop (i huset mitt emot mitt växer ett litet träd i stuprännan - samtidigt kostar den lilla ettan innanför nästan 4 miljoner kronor) och det blåser in bredvid det fönster som ska föreställa vara stängt.

En svensk som varit här flera år kallade i ett mörkt ögonblick Britannien för världens rikaste u-land.

När man åker till andra länder får man se och uppleva många saker. Men det sker också en inre resa. Några upptäcker gud. Andra kan i harmoni och balans se på sig själva. I mitt fall har jag upptäckt en djup längtan efter svenska fönster med dubbla isolerglas…

Sådan är jag.

prostitution

I kväll var det dags för den sista konserten i Barbican. 

Kanske lite för ödesmättat. Det kommer ju att vara konserter i Barbican i morgon också. Och dagen därpå... Och... Men det var dags för MIN sista konsert. Final.

Det vore ju häftigt att sluta med något stort och mäktigt. Och det får jag. O Fortuna-kören i Carl Orffs Carmina Burana är bland det mäktigaste man kan sjunga i kör. Solisterna är också bra. Sopranen har höga lägen men tar det snyggt. Sopranen är faktiskt snygg hela hon. Barytonen sjunger om möjligt ännu snyggare. Sammet, svart sammet. Han är nog snygg han också. Kören sköter sig ganska städat. Vi har alltid kunnat sjunga starkt. 
 
Men vad hjälper det. 

 Min kör sjunger oftast med LSO, London Symphony Orchestra och det är en av världens bästa symfoniorkestrar. För en månad sedan såg och hörde jag 100-mannaorkestern andas som en person i Stravinskijs Eldfågeln. Helt fantastiskt.  Men kören är fristående från orkestern och måste ibland beblanda sig med andra orkestrar - för pengar. 

 Framför mig sitter inte LSO och spelar, utan en symfoniorkester från en obetydlig, men berömd, universitetsstad. Jag ska låta den vara anonym i detta sammanhang och kalla den Orkester O. 

Orkester O spelar inte som en person, utan som ca 100. Verket vi framför är kanske inte så svårt i själva tonerna, men byter taktart ofta. Orkester O byter också taktart - ibland... och inte alla samtidigt.

 Dirigent är P. I söndags, när vi framförde verket i den intet ont anande lilla staden Aylesbury, drev P fram sina skaror i ett furiöst tempo. Några hängde med. Andra inte.  När repetitionen  började idag skällde han sonika ut hela kören. På konserten efteråt missade han själv ett repristecken och hela stycket stod och vajade. När vi kom fram till slutet tänkte jag uppgivet - stackars publik. 

De svarade efter sista ackordet med att ge oss stående ovationer och tre inropningar... 

Av detta kan man dra flera hypotetiska slutsatser. Den första är att jag - som så ofta - saknar koll. Den andra är att jag förstörts för all framtid av att ha fått sjunga med LSO och inget kommer att vara lika bra. Förbittrad kommer jag stå gråhårig i någon kör och lida över att de som spelar är så usla. Mellan styckena kommer mina medkorister höra mig mumla.. "så där skulle aldrig Colin ha gjort", "när jag och Gergjev skapade tillsammans" och "Noseda, Avery Fischer Hall, var är ni..."

Den ena slutsatsen behöver inte utesluta den andra.

eurovision

Visst kan man se Eurovision Song Contest även i Britannien. Evenemanget direktsänds på BBC1 och i mina husorgan, The Guardian och The Observer var det en helsida igår och en helsida idag. Till det kan man lägga kommentatorn Simon Hoggart i gårdagens Guardian som hoppades att den 57e sångtävlingen också kunde bli den sista. ”Put a sock in this awful song contest” sade rubriken.

Och det allmänna intresset ligger ungefär på Simons nivå. Folk känner till att det händer och en del tittar på det, men Det Stora Intresset? Nej. Igår kväll följde jag Facebookuppdateringarna och bland mina svenska och estniska vänner var kommentarerna legio. Bland mina brittiska fanns ingen alls. Detta märks också hos tv-kommentatrorna. Ironier och sarkasmer är vanliga i detta land. När det gällde Ukrainas bidrag sade kommentatorn - Graham Norton - torrt: ” Her backing dancers are all young offenders. This is their punishment”.

Men idag är allt som vanligt igen och man kan gå tillbaka till att räkna ner inför OS. Man hoppas på brittiska medaljer och i tidningarna passerar den ene okände britten efter den andre förbi. Kanske rodd…? Eller sjukamp…?

Men Loreen har gjort intryck även här, även om ett väldigt litet sådant. Igår skrev The Guardian: ”Europe should be pacing nervously around Sweden, who have rewritten We Found Love by Rihanna. It’s huge, and it’s likely to win”.

Idag skrev The Observer: ”The Swedish Lady Gaga sang - and it was all over” Der fortsaätter med: ”Some of the votes were really honest here (dvs gentemot Loreen); it was indeed dancy-dancy”.

Det finns med andra ord skribenter som tvivlar på Loreens originalitet. Fy på dem, men då jag levat i detta landet har jag missat hela hajpen. Här har det inte funnits någon fleramånaders upptrappning med utslagningar. Har man velat följa den svenska uttagningen har man fått skaffa sig både bredband och intresse och sedan min granne stängt av sin öppna router (linksys - jag saknar dig), så har jag vare sig det ena eller det andra.

Det har nog varit en brittisk uttagning någonstans… Någon gång… Återigen något som inte märkts av i den vanliga brittiska vardagslunken.

Då båda mina tidningar är poltiskt korrekta, skriver de mer om bristen på politisk frihet i Azerbadjan och hur Baku rustats upp med 100 brittiska taxibilar, än om själva kvaliten på sångerna och tävlingen.

Och jag är rädd att jag smittats av detta ointresse. Det var först efter ett biobesök igår kväll som jag kom ihåg att det visst var något på gång. Utomhus vid en pub, alldeles vid Richmond Green, satt jag och två andra svenskar och tittade på Sveriges bidrag så som det såg ut över ett långsamt mobilt ”bredband”, Youtube och en väldigt liten bildruta.

Sverige vann. Eufori.

Sedan var det dags att gå hem.

PS. Den uppmärksamme läsaren kan/bör invända: Om han nu inte såg tävlingen - hur kan han då veta vad kommentatorn sade? 

Svaret?

Jag läste det i morse i tidningen... DS.

bristol

Efter ett och halvt år på ön mellan Atlanten och Nordsjön, har jag lyckats besöka en del av Britanniens städer. Nu är det så, att denna ö är mycket mer tätbebyggd än vad Sverige utanför Skåne är, så mängden städer jag inte varit i är mycket större. Det finns en större ort i varje liten skruttbygd i England och mitt i finns det en katedral som - nästan utan undantag - har sina rötter i 1100-talet, men som blev bombad under kriget.

Geografen i mig har sett en hel del postindustriella drag som är gemensamma för tätorterna. För det första så byggdes mycket av det som bombades sönder upp igen under 60-talet i en stil som här kallas ”brutalist”. Det finns en hel del naken betong i dessa städers hjärta. Det har i och för sig gett gatuartisten Banksy en hel del ytor av bemåla, men framför allt kan man se gäng av ungdomar i träningsbyxor och hoodies sitta och hänga runt dessa.

För det andra finns det inga industrier kvar. Nu är ju detta inget nytt för Britannien. Åker man till Borås, eller Norrköping, finns inte heller där textilindustrin kvar som en gång byggde upp dessa städer.

För det tredje har man de senaste 20 åren försökt bygga upp centrumen bland allt det som förut var industri- och hamnkvarter. Här finns nu universitet, muséer och chica kaféer som säljer konst.

Hur har detta lyckats?

Blandade resultat kan man säga. I Liverpool är många hus nya och mitt i staden finns gigantiska köpkvarter. I Manchester är många tegelmagasin kvar, men här blandas den nya och gamla arkitekturen med betongexempel från 60-talet.

Under veckoslutet förde min stolta springare (=motorcykel) mig till hamnstaden Bristol, cirka två timmar från London längs med M4:an. Även här finns samma spår från det förflutna: Bombade kyrkor, slott och andra byggnader som efter kriget antingen ersatts på 60-talet (inte så vackert), gjorts om till park (ok, men många lediga ungdomar hänger gärna i det som en gång var Bristols fästning), samt renoverats (ibland riktigt bra).

Nu har Bristol en del som talar för sig. Dels lät man redan 1807 bygga slussar på floden Avon, så att man slipper tidvattnet som i andra städer förfular flodbäddar två gånger per dygn (tänk London). Det är också en väldigt kuperad stad och när jag nu, mitt i skrivande stund tänker efter, så finns det få vackra städer som är platta. San Francisco är mer spännande än Linköping. I Bristol finns dessutom en fantastisk klyfta där floden (Avon, återigen) flyter genom på sin färd mot Atlanten. Högt ovanför finns en av världens första hängbroar, som faktiskt fortfarande ser imponerande ut ( till skillnad från Hammersmithbron i London, som mest ser tramsig ut, med en pyttesmal brobana, men gigantiska dekorativa lejon i grönt)

Uppe på klippan slingrar sig radhus och smala vägar och längre bort börjar ”de konstnärliga” kvarteren som man gärna hittar vid universitet och till skillnad från Stockholm, har högskolan här fått stanna kvar mitt i staden. Dessutom ska det vara ett väldigt bra universitet.

Och när jag sitter på en flodbåt slash pub och läppjar på en pint lokal bitter inser jag att jag fått en ny favorit när det gäller brittiska städer. Det här var ju ett vansinnigt trevligt ställe.

Så - som en liten turistinformation för Britannienresenärer: Stanna till i Bristol. Inte lika känt som Liverpool, Oxford, London och alla det andra, men… bättre.

g

Det var dags för det sista giget med London Symphony Orchestra, LSO. Eller det är förstås inte det sista giget. Kören har massor med konserter redan nu på sommaren och ska sjunga på OS-avslutningen. Eller var det någon OS-konsert? Eller…?

Nej, det var inte sista konserten för kören, men det var det för mig.

Och nu är det inte riktigt sant heller, för i helgen ska jag sjunga med en liten del av kören och så var det ju Orffs Carmina Burana i Oxford och…

Äsch. Varför händer alltid det här? Jag börjar med en semielegent inledningsmening, men sedan så snärjer jag in mig i delförklaringar och narrationen försvinner in i ett bokstavligt trassel av…

Vi börjar om:

Det var dags för sista giget med LSO och trots att jag sjungit med kören i nästan 2 år, så hade jag fortfarande inte sjungit med LSOs chefsdirigent, G. G, som åker runt hela världen. G, som spottar ur sig cd-skivor som en annan byter skjortor.

Det gick rykten om G i kören. Att han inte tyckte om körverk. Att han inte tyckte om kören. Att han hellre haft sina proffssångare från Petersburg. Att han aldrig repeterar. Att han är en diva.

G repeterar inte så mycket. Han tror på att musicera i stunden. Denna arbetsmetod använder han sig av över hela världen. Han låter andra repetera in allt och så flyger han in och gör konserten och får all ära. En konstnär. En diva.

Jag har lite svårt för divor (för nära mig själv? kanske…). Vad är det för sätt att bara göra glansgörat och låta andra ta hand om grovgörat. Kören pratde gärna varmt om andra dirgenter. Man kommer gärna ihåg N, som vi spelade in Brittens War Requiem med i höstas. Inspiration! Karisma! Dessutom trevlig.

G talar man inte lika väl om. Man är nervös för det blir så få repetitioner och aldrig med bara kören. Direkt med orkestern och sedan är det konsert. Till och med mycket nervöst.

Men i höstas råkade jag sitta bredvid en klarinettist i LSO på en bussfärd. Han berättade att många i orkestern också tyckte att G repeterade för lite. Hur kan orkestern utvecklas då? Men sedan kontrade han med: ”But to me, he’s just such a great musician.”

I tisdags var det konsert i The Barbican av ”Oidipus Rex” av Stravinskij. Det är stort verk med en jätteorkester, fem solister och manskör. En dyster histria om mannen som mördade sin far och gifte sig med sin mor. När han inser vad som hänt petar han ut sina ögon och befolkningen jagar ut honom ur staden, Thebe. En munter historia med andra ord.

Första gången vi sjöng med G var 24 timmar tidigare. Han sade nästan ingenting till kören. Vi hade fyra timmar på oss, men vi använde bara två…

Vårt verk var del två i en ganska lång konsert. Första delan var balettmusik av Stravinskij, ”Våroffer” och vi i kören kunde sitta på korläktaren och lyssna. För orkestern var det här tredje konserten på fyra dagar - med olika program.

Och det låter… helt fantastiskt. G har ingen speciellt bra slagteknik (sättet dirigenter ”viftar”). Det kan vara svårt att följa och han har ett sätt att titta på kör och orkester lite grann från sidan som är långt ifrån den typiske demondirigenten.

Och så blir det ändå väldigt bra…

Vad beror det på? Tja, en av anledningarna är ju att alla vet att han inte repeterar, så då måste man själv repetera. Kanske till och med repetera ganska mycket. Vår nya kördirigent, H, drillar kören in i minsta detalj och förbereder oss på att vad som helst kan hända: ”And when G rehearses, well whenever that happens, then we’ll see” Så kören står på på mentala tår och följer G.

Fast det räcker inte. Det finns gott om divor som inte är särskilt bra.

Och så finns det några som är.

Långt farväl

Det har regnat.

Det har regnat en hel del.

När jag flyttade till London och Kew för snart två år sedan, så regnade det varje dag i två månader, men därefter har det inte varit särskilt farligt. Tvärtom. Vädret har oftast varit fint och i mars hade vi några fantastiska dagar. Eleverna på universitetet där Svenska Skolan i London har sin gymnasieavdelning låg ute i parken och solade. London visade sig från sin vackraste sida.

Vad hade hänt?

Jo, de 18 månader som föregick april månad hade varit den torraste 18 månadersperioden sedan ”Den stora torkan” 1976.  Den fjärde april gick myndigheter ut med att det officiellt var torka i sydöstra landet och man förbjöd användningen av trädgårdsslang - i detta trädgårdstokiga land.

Den femte april började det regna.

Som om det inte var nog gick temperaturen ner och stannade där. April har varit den kallaste och våtaste april i mannaminne. Som lök på laxen fick jag lunginflamation och blev liggande i min lilla lägenhet i den charmanta men ack så kalla och våta förorten Kew.

Mina brittiska vänner skrattade skeptiskt: ”Hur kommer det sig att du som är från Norden får lunginflammation, borde inte du vara van vid kylan?”

Jag kontrar då med att det i Sverige är varmt inomhus, vilket det minsann inte är i detta dragiga land med världens sämsta fönsterkonstruktioner. Då detta är ett artigt land, så är det svårt att säga det utan att jaga bort alla vänner, men med några ironier och sarkasmer kan man komma… ja, en liten bit i alla fall.

Men i förrgår var det tillfälligt varmt. Temperaturen letade sig upp över 10 och jag beslutade mig för att ta en tur och titta mig runt. Till slut hamnade jag vid Themsens strand nere i Twickenham. Jag stängde av motorn och tittade över floden mot Eel Pie Island som ligger mitt i vattnet. Bakom mig låg Mary Wallace Theatre, där jag för en månad sedan spelade teater - ”Great expectations”.

Och jag kände mig avskedsmässigt vemodig. Det har nämligen blivit dags för mig att åka hem till Stockholm och då jag är en vemodig skandinav åkte jag och tittade på Twickenham för sista gången.

Nu är det inte precis i morgon färden går. Jag har fortfarande fem veckor kvar, men jag har en känsla av att de kan gå ganska fort. Plötsligt kommer jag att stå där med nycklarna i hand för sista gången och en klump i hjärtat och det var dags att åka runt och börja säga farväl till några platser som betytt något.

Nu blev just detta farväl något udda. På stora rugbystadion i Twickenham (82 000 åskadare…) hade det nämligen varit match (mellan arméns lag och flottans lag…?) och av någon outgrundlig anledning har det blivit tradition att klä ut sig för just denna match. Efter matchen måste man ju gå och ta en ”pint” och på puben bakom mig stod Stålmannen och pratade med Wonder Woman. Mitt vemod fick något komiskt över sig, men så är gärna detta land. Det finns något surrealistiskt över en hel del av det som händer här.

Jag suckade och åkte hem och funderade på om jag verkligen gjort rätt val, som åker hem nu i sommar. Idag var det emellertid kallt och vått igen. Regnet började klockan nio och fortsatte sedan genom hela dagen. Allt var kallt. Och vått. Och kallt.

Det är dags att åka hem.

båå(r)d

Det svenska ordet är ”tråkigt”. Det är väl ok. Man kan om man vill dra ut på ”å”:et lite grann för att få lite mer stuns i det: tråååkigt. Men detta är lite farligt. Går man för långt låter man som en tuggummituggande fjortistjej som klagar lite så där mest av gammal vana: ”Guuu’, va’ ja’ har tråååkigt”.

Inte bra. Jag är en man i mina bästa år, jag vill inte låta som en fjortis.

Då är det engelska ordet bättre. Det stavas ”bored”, men sin vana trogen struntar engelskan i vissa bokstäver och bara snuddar lite vagt vid andra. ”Bored” uttalas ”båå(r)d” där r:et bara antyds. Efter ett exklamatoriskt å-ljud glider man förbi ett nästan-r innan man landar på ett d som bromsar upp ordet när tungan snärtar till gommen.

I ett av avsnitten av nya Sherlock är Benedict Cumberbatchs rollgestalt uttråkad. På engelska kan man vara uttråkad på ett aggresivt, manodepressivt sätt: BÅÅÅ(R)D! säger han och skjuter prick på någonting inomhus. Det är rätt sätt att vara uttråkad. Man gör något av det.

Sedan är han ju Sherlock så raskt slipper han vara uttråkad och ställs mot sin ärkefiende Moriarty. Eller var det avsnittet när han träffar dominatrixen ”woman”. Jag minns inte och det hör inte hit. Hit till Kew har det vare sig kommit ärkefiender eller dominatrixer. I Kew strirrar jag på min iTunes-lista och tycker mig ha lyssnat på allt 50 gånger. Någon tv finns det inte i hushållet, men hade det funnits hade det inte gjort någon skillnad - ”57 channels and nothing on”

Så varför denna klagolåt? Varför inte göra något åt det? London ligger runt knuten. Staden sover aldrig. Gör något!

Jag har lunginflammation.

Det var tio år sedan sist, men nu var det dags igen.

Emellertid var det faktiskt mer stuns i den förra lunginflammationen. Jag hade 40 graders feber och hallucinationer när jag blundade, så jag vågade inte sova. När jag fick hostmedicin innehåll den morfin, så hallucinationerna blev värre. Den första kuren antibiotika tog inte så vi fick prova en annan. När jag efter tre veckor kom tillbaka till jobbet hade jag gått ner 10 kilo och mina kollegor undrade försiktigt ifall jag inte borde vara borta lite till. Det var Lunginflammation

Den här gången började det med lite hosta. Och sedan lite mer hosta. Lite snuva. Mer hosta. Mer snuva. Efter två veckor insåg jag att det här kanske inte vara en vanlig förkylning ändå och gav mig av till ett sjukhus, där jag fick andas djupt och hosta och visa färgen på det slem som kom upp efter de hostaattacker som drabbade mig efter att ha fått andas djupt.

”Infection of the lungs” löd diagnosen. Jag fick en veckas antibiotika och råden att vila och dricka mycket.

Detta må vara en meslunginflammation, men den är seg som gammal knäck. Jag äter mina piller och nu är det femte dygnet och hostattackerna är färre. Ja, det produceras mindre snor nu, men det har gått åt en toalettpappersrulle bara denna dag (vilket säger något om tidigare produktionsvolymer).

Jag hör dig tänka, käre läsare: ”Men jag vill inte läsa om snor och sånt och förstår han inte att det dör 100 000 varje månad i malaria - vad klagar han på?”

Jag hör dessa tankar, emedan jag tänker dem själv. Stoikern i mig försöker se det som hänt med jämnmod - snart kommer jag ju att vara frisk, om det är i morgon eller om en vecka - ta det lugnt.

Men stoikern och den livsvisa i mig förlorar idag envigen om mitt inre. Jag vill ut. Jag vill göra - någonting. I eftermiddags fick jag en obönhörlig lust att ta mig ut och jogga, vilket bara det visar hur djupt denna sjukdom tagit mig, jag som aldrig vill ut och jogga i vanliga fall (jag vill ha bra kondition och en snygg kropp, men att behöva jobba för det…?)

Jag är uttråkad!

I’m BORED!

sartre och jag

Kära läsare. Jag ska omedelbart be om ursäkt för det långa uppehållet sedan min förra blogg. 

Det finns ett skäl. 

Och direkt måste jag revidera mig. Det måste vara det långa uppehållet som medfört en brist i skärpa. Något har gått förlorat i neuronernas väg till gåspennan. Eller "den lilla glasskivan på mobilen" (låter inte alls lika bra som "gåspennan")(hursomhelst: till saken:)

Det finns två skäl till detta. 

Det första stavas fåfänga. Ända sedan unga år har jag älskat scenen och den spänning som kan uppstå mellan artist och publik. Kalla det magi, kalla det konst, kalla det något annat, men resultatet är otaliga amatörteaterföreställningar. För den oinvigde kan jag berätta att det tar tid att få till en teaterföreställning. Lång tid. Under den andra halvan av mars var jag och de andra i ensemblen bosatta på Mary Wallace theatre, ett före detta missionhus vid Themsens strand alldeles uppe i Twickenham. 

Mellan bytena i de olika roller jag gjorde i vår bearbetning av Dickens "Great Expectations". I ångesten över att försöka tala dialektal engelska ("rural Kent, 19th century. Please...) I allt detta fanns det inte tid att skriva. 

Eller... Jag valde att inte skriva...

Det andra skälet stavas nämligen val. Ett val mellan Stockholm och London. Mellan... Ja, om man tänker efter...: Vart ska livet gå vidare?

För om man tänker efter. Om man nu kan välja mellan Stockholm och London. Varför inte Paris? San Francisco? En ukrainsk bondgård? En skrivarstuga i Pyrenéerna? En... ja, ni förstår. Den frihet som livet i ett rikt, demokratiskt land bjuder på är fantastiskt. Fantastiskt och ångestframkallande. 

Som långa tentakler som sprider ut sig från detta som är nu, ser jag oändliga möjligheter sprida ut sig mot alla håll. Man kan ta sig hit..., men dit verkar ju också ganska bra. 

Det går att skriva listor och man kan känna efter. Jag kan meddela att jag är usel på att känna efter. Inte så att jag inte känner saker. Tvärtom. Allt känns. Gärna flera gånger per dag byts känslorna från än det ena till det andra. 

Listorna är inte stort bättre. Jag stirrar på sånt som är "pro" och sånt som är "con", men blir jag klokare? Kommer jag närmare svaret?

Nope. Njet. Nej. 

Det enda botemedlet är nyheterna på tv. Efter en dags kval kommer bilder från Damaskus eller Mugadishu. Mina egna bekymmer tre sig små och betydelselösa. Jag är mätt, varm och har vänner - vad mer kan man begära av livet...?

Hmmm. Man kanske skulle bli reporter och åk åka till oroshärdar runt jorden...

i de lugnaste vatten...

Den trogne läsaren av denna blogg har förstått att skribenten bebor den charmanta stadsdelen Kew i sydvästra London. Läsaren har kanske också förstått att Kew må vara charmant, men skulle också kunna anklagas för sömnighet. 

Alla pubar stänger klockan elva. Londons klubbliv sker någon helt annanstans och det ljudligaste som händer på Sandycombe Road är att Gerrardo, som äger den italienska restaurangen över gatan, står och skrattar tillsammans med en restauranggäst. Den som känner Gerrardo vet, att hans skratt både sker ofta och är ljudligt, men när detta är det mest subversiva...

Trodde jag...

Britannien har stora shoppingcenter, i Shepard's Bush finns det gigantiska Westfields och de har nyss öppnat ett nytt shoppingmecka i östra London. Men än står de små butikerna emot. Mitt emot min byggnad finns det ett litet näröppet, en hårsalong, en datorbutik, två restauranger och en veterinär som specialiserat sig på katter ("From kitten to cat"). Det fortsätter med en heminredningsbutik, en butik för regnrockar, två restauranger och en butik för uppblåsbara ballonger (!). Längre bort finns inte bara en, utan två specialister på bröllopsklänningar. Redan Napoleon klagade över örikets befolkning som "en nation av butiksägare" (till skillnad från de visionära fransmännen, förstås)

Igår var det repetition och på klassiskt brittiskt "Morden i Midsomer"-sätt antydde en medspelare att en av butikerna bara var ett skyltfönster ("a front") för en helt annan försäljningsverksamhet: "A friend of mine told me", började han och fortsatte med att berätta att om man gick in i regnrocksaffären och ställde de rätta frågorna, så kunde man visas upp på övervåningen (där gardinerna alltid är fördragna) och köpa - i och för sig regntäta - klädesplagg och annat i latex och gummi...

Nästa gång jag cyklade förbi, sneglade jag in i butiken. Där pågick lika lite kommers som vanligt. Hmmm...

Nu är inte sexshopar något som hymlas med i London. Två stenkast åt fel (rätt...?) håll från Leicester Square och butiksfönstrena får en medelålders puritan som jag att rodna. På väg hem från kören hajade jag till framför ett fönster, då en spritt språngande naken kvinna dansade endast skylande sig själv med två solfjädrar. Nästa gång jag gick förbi butiken gjorde de två skyltdockorna reklam för koppel och handklovar. 

Men Kew är inte Soho. I Kew promenerar man i den botaniska trädgården. I Kew äter man på restaurang och diskuterar huspriserna. I Kew har man inte sex. 

Hade jag varit en modig man, hade jag helt enkelt gått in i butiken och frågat efter en rundvisning på övervåningen. Nu är jag emellertid en väldigt omodig människa som istället använde stalkerns bäste vän - internet. 

En sökning på "Gekko Rainwear" var helt ointressant. En rad regnrockar. Detta var inte vad jag var ute efter. 

Men vänta. Fanns det inte en urblekt skylt ovanför den nuvarande?

En ny undersökning på internet visade att min skådespelarkollega hade rätt. Visst kan man i Kew både köpa ballonger och äta på den italienska restaurangen. Men du kan också få med dig det senaste inom latex och sbr (=shiny black leather)

Hade jag flyttat till Paris så hade jag följt den franska seden och ryckt på axlarna, mumlat något om DSK och inte tänkt mer på saken. 

Men nu bor jag ju i London. Vad skulle en typisk londonbo göra?

I mitt burspråk finns numera ett stort teleskop riktat mot butikens ingång. Bredvid finns ett block och penna. Registret över butiksbesökare börjar bli längre. Tre ministrar, tio ministersekreterare, så många MPs att jag inte längre orkar skriva... 

...

Ovanstående blogg må innehålla en eller annan överdrift...;) Då detta är en barntillåten blogg har jag inte skrivit ut några webadresser, men om man är intresserad, gör så här:

Dirigenten II

Det finns en underbar seriestrip av Berglin där olika dirigenter beskrivs. Där finns den diktatoriska typen ("Vaddå. Om jag säger 'Rulla runt', så ska ni göra det"), den kryptiske ("Jag vill ha en mer 'orange' klang") etc. etc. 

I kören har Joe Cullen slutat. Vi åkte till New York i höstas på en fantastisk körresa och sedan fanns han inte mer. Vad som hänt bakom styrelsens väggar vet jag inte, men just nu lever vi med vikarier. Upplevelsen har varit... blandad. 

Först ut var D. Hon kom in redan gör ett år sedan för att göra ett projekt. Hon är sångerska i grunden, sångpedagog och skulle nu börja med kördirigering. Hon skulle hjälpa oss med instuderingen av Beethovens Missa Solemnis. Missa Solemnis är mer än en och en halv timme lång. Det var bråttom. Vi hade bara två repetitioner innan vi skulle till Oxford för konsert.  Efter ett halv rep hade vi kanske hunnit fem minuter, alltmedan D försökte få oss att formera rundare vokaler. Hon blev inte långlivad... 

Då tempot i kören är högt var det repetition dagen efter hemkomsten från New York i höstas. Det var till och med inbokat tre repetitioner tisdag, onsdag och torsdag. Därefter tisdag, onsdag och torsdag veckan efter. Vi skulle nämligen sjunga Honneggers "Jean d'Arc au Bucher" på fredagen andra veckan och Einhorns "Voices of Light" på söndagen. 

Har du inte hört talas om dessa verk. Var inte orolig. Det hade inte jag heller. Tyvärr hade ingen annan i kören heller vare sig hört talas om eller sjungit verken. Och musiken i dem är inte självklar...

Så efter triumfen i New York, kraschlandade kören i detta projekt som stackars N skulle repetera in. 

N är duktig, har bra gehör, är förberedd, men helt utan karisma. Kören är bortskämd och utan särskilt bra gehör... Projektet kraschlandade med korister som lade hela skulden på N. Nu råkar N vara en vacker kvinna i 35-årsåldern, så jag kanske har helt andra bevekelsegrunder när jag påstår att minst halva skulden låg hos körens ganska mediokra notläsningskunskaper. 

Det må vara hursomhelst med den saken. På onsdagen två dagar före den första konserten låg fiaskot på lut. Den riktige dirigenten (N är vad man kallar kormästare, dvs den person som övar kören tills dirigenten över både kör och orkester kommer), Marian Alsop, kom inflygande från USA. Hon frågar chaffören R, som sjunger i kören, "How are you doing?". R svarar "We're not quite there yet", vilket är brittiska för "Det går åt h-vete". 

Konserterna sjöngs med någon slags räddad ära efter en femtimmarsrepetition på torsdagen.

 N blev inte långlivad. 

Just nu har vi S. Kören älskar S. Höga krav, löjligt påläst och kan den brittiska konsten av understatement. Vi repeterar Stavinskys mässa och Oedipus Rex av samme tonsättare. Alla i kören vill ha S. Ifall S skulle säga till kören att vi skulle "rulla runt", skulle vi kasta oss ner på golvet. 

Tyvärr har S ett välbetalt jobb i Berlin och flyger in för repetitionerna. Inte intresserad av förlängning. 

Aldrig får man vara riktigt nöjd. 

the rss

Det finns ett, i Brittannien världsberömt, teaterproduktionsbolag som heter RSC, the Royal Skhakespeare Company. Att spela teater med dem är fint, mycket fint. De gör uppsättningar ute i Stratford upon Avon, tv etc. etc.

Uppströms längs med Themsen från Richmond, kommer man till Twickenham. Det är en charmant förort till London, mest berömt för den gigantiska rugbystadion som finns här - 82 000 åskådare får plats där. Men stadion ligger en bit från Themsen. Nere vid floden finns det pubar (förstås) och en gångbro leder till Eel Pie Island, där husbåtarna ligger sida vid sida.

På fastlandet, alldeles vid bron, ligger en liten teater, the Mary Wallace Theatre. Det får plats 96 åskådare och värmesystemet är under all kritik. Teatern är inte professionell, utan lokalen ägs av en amatörteaterförening, the RSS. Förkortningen står för ”Richmond Shakespeare Society” och anledningen till att föreningen inte har sitt bosäte i Richmond istället för i Twickenham finns någonstans i dess annaler, men än har jag inte hittat svaret på denna gåta.

Det hade ju varit trevligt om RSC hade ringt istället för RSS, men trots denna lilla skillnad på en ynklig bokstav, är det roligt att få hålla till i en riktig teater.

Att hålla på med amatörteater är nämligen oftast inte särskilt glamoröst. Att man inte får pengar för jobbet, hörs på namnet. Till detta kommer utfrysta repetitionslokaler och dyra hyrda scener som man kanske kan få tillgång till några dagar före premiär. Eller ”få” och ”få” - det handlar om hur många kvällar man är villig att betala för. En skruttig källarlokal någonstans i Stockholms innerstad kostar mer än 2000 kr per kväll, pengar som helst ska komma in någonstans.

En gång var jag ekonomisk garant för ett teaterprojekt som låg nära mitt hjärta. Efter tre föreställningar hade totalt 20 betalande åskådare kommit och sett pjäsen och jag såg den ekonomiska ruinen i vitögat (det ordnade sig senare - pust)

RSS är lyckligt lottat. I början av 90-talet donerade en av dess medlemmar (Mary Wallace) medel för att köpa och renovera en gammal missionskyrka, så sedan dess har RSS en alldeles egen scen. Så sedan en vecka tillbaka repeterar min lilla produktionsgrupp på den verkliga scenen. Så vad gör det då, att värmesystemet och husisoleringen är brittisk. Detta är lyx i amatörteatersammanhang.

Vi sätter upp en bearbetning av Dickens’ ”Great Expectations” och det är en intressant uppsättning (tycker jag). De flesta skådespelarna sitter med på scenen hela tiden och går in och ut ur olika skådespelarkaraktärer som följer den unge Pips försök att bli en gentleman i London på 1800-talet. Det är en mörk uppsättning, där Londons jetsetliv kring 1830 målas upp i gråsvarta och svarta nyanser. Några få har försonade drag. Många sitter fast i ett ödesmättat ekorrhjul.

Så varför gör man det? Man får inte betalt, kändisskapet är långt borta och ska jag vara ärlig - RSC har bättre skådespelare än RSS.

Men scenen har alltid utövat en så stor dragningskraft på mig, att att jag strunatr i alla ”men”. För ca 20 år sedan regisserade Kenneth Brannagh en svartvit film. Den hette ”In the Bleak midwinter” och handlar om ett litet teatersällskap som sätter upp Hamlet i en liten landsortskyrka mitt i vintern. Det är kallt, sällskapet plågas av intriger och då det är brist på publik, sätter sällskapet ut pappdockor på bänkarna, så att det ska se ut att vara fler än vad det är.

Jag tänker på den filmen när jag sitter och fryser på en bänk och väntar på min nästa scen. Svaret på frågan om dragningskraften till scenen lyser emellertid med sin frånvaro. Istället försöker jag lägga på en dialekt på min bästa skolengelska.

”Can you do rural Kent”, frågar regissören.

Eh…, tänker jag och funderar på om jag, trots att detta är RSS och inte RSC, inte hamnat på alldeles för djupt vatten

(kom gärna och titta, föreställningar från 24e till 31a mars - http://www.richmondshakespeare.org.uk/)

kewpub

Den charmanta lilla radhusförorten Kew, som blivit mitt hem i mångmiljonstaden London, är inte så stor. Det finns en tunnelbanestation, ett snabbköp och ett apotek. Nu är Kew ett ställe för övre medelklassen, så dessutom finns det ett litet bibliotek (utrotningshotat - det finns listor att skriva på), en bokhandel (minsann) en "barber" (herrfrisör - snabbt och billigt tuktas de få hårstrån som är kvar) och några restauranger. 

Nu är ju det här Britannien så det finns också några pubar. I tidningarna står det larmrapporter på pubdöden. Tydligen stänger en pub i veckan runtom landet. Pubarna är en krisbransch. 

Jag vill inte ens tänka på hur många pubar det fanns på den tiden som det gick bra för pubarna. I lilla Kew finns det sex stycken och då jag besökt dem, har alla verkat ganska välmående. Nu är Kew ett ställe där varken recessionen, "the cut", eller "the riots" märkts av, ens lite grann. Kew är småborgerligt välmående. Eller välmående småborgerligt, beroende på ens perspektiv. 

Nu ligger fyra av pubarna borta vid Kew Green och dit är det... tja... det är väl en femhundra meter. Och två av dem ligger på andra sidan green, så dit är det säkert tvåhundra meter till. 

Det vore ju synd att få motion samtidigt som man höjer en pint, så de pubar jag frekventerar är de som ligger närmast min lilla bostad.  "The Railway" ligger inhyst i den gamla väntsalen vid det som numera är en tunnelbanestation, men som en gång var järnväg. 

Närmare hemmet ligger "Kew Gardens Inn". Ett stort hus med separat restaurangdel och och en hotelldel. I så motto att det finns en klassindelning inne i Kew, så har "the Inn" varit mer "posh", medan "the Railway" haft ett mer suspekt klientel (jag har alltid funderat på var de kommer ifrån, då Kew är väldigt... städat). 

Då "the Inn" ligger något stenkast närmare hemmet, har detta varit mitt vattenhål. Och en pub där de ordnar gratis wiskeyprovning, vad kan det vara för fel på det...?

Emellertid har det hänt saker. Sedan ett halvår tillbaka har "the Inn" en ny "barkeep".

Jag menar, med emfas, att man inte ska dra slutsatser baserade på människors utseende, men om ni tänker på förbrytarna i Fantomen på 50-talet... Han är otrevlig, ohövlig och långsam. Man kan bli stående vid bardisken och ingen kommer och frågar vad man vill ha. 

På "the Railway" är det tvärtom. Från att ha haft en ytterst ointresserad personal, har några kvinnor tagit över. Alla tre är ca 40, har tatueringar, men bär små silverkors i en halskedja. Deras dialekt är arbetarklass, så jag har i mitt inre skrivit små noveller om hur deras liv varit. 

Hur det än må vara med det, de är fantastiskt trevliga. Även om man råkat stå bakom kaffemaskinen och knappt syns till, fångar ett par ögon upp en och vips - en pint förgyller livet. 

Så jag har bytt hak. Det har inneburit att jag numera har helt andra... eh... vänner...

Dessutom visar "the Railway" sport, så jag kan meddela att Wales slog England i Rugby denna eftermiddag ("six-nations"-stort...). Detta händer tydligen inte varje dag, för det visar sig, att England i rugby är ungefär som England i fotboll. Tidningarna tror att man ska bli världsmästare.  Man blir det aldrig, men lilla Wales... Wales borde man ju ändå slå. 

Men icke. 

Det kanske ändå finns ett litet hopp för Sverige i Kiev i sommar. 

fantasy

På Västerlånggatan i Stockholm finns en speciell bokhandel, Science-Fictionbokhandeln. Trots namnet finns här inte bara SF-litteratur, utan mycket av det skrivna som inte tillhör den vanligen belästa kulturen. Man hittar böcker om monster, troll och mystiska landskap (fantasy), serier (mycket manga) och så förstås, numera, all vampyrlitteratur. Hit till denna bokhandel kommer tatuerade unga månniskor, medan alla normala (=minst en kandidatexamen, gärna två) håller till på Akademibokhandeln och Hedengrens.

Ibland går det att hitta denna alternativlitteratur även i mainstreamboklådan. När författare som Rawlings och Meyer når stora upplagor säljs även de i de stora bokhandlarna. Och visst har de en del sådan litteratur. Någonstans långt bak hittar man en hylla eller två som står och dammar.

För några år sedan läste jag fyra artiklar i DN, som alla handlade om Meyers första bok, Twilight. De fyra kritikerna, antingen gjorde ner boken som sådan, eller ursäktade den som en bra ingångsport till annan litteratur. Om man läste Twilight, så skulle chanserna gå upp för att ma skulle läsa annan litteratur. Bra litteratur. Ingen tyckte att Twilight hade något eget värde, flera tyckte tvärtom.

Så ser inte det litterära landskapet ut i Britannien. Om det beror på på hedarna (Tolkien måste ha bott på Dartmoor), eller dimman, eller minnet av Edgar Allan Poe, vet jag inte, men fantasy och SF tas på lika stort allvar här som all annan litteratur. Man kan se artiklar om varför Tolkien inte fick Nobelpriset. Ny SF får långa recensioner och för inte så länge sedan hade the Guardian två helsidor om Terry Pritchard. Han lider av Parkinson och frågan var om han skulle hinna bli klar med nästa bok om ”Discworld” - den nittonde i ordningen.

Men det är inte bara bland kultursidorna.

I Twickenham, en förort till London, finns ”the Richmond Shakespeare Society” (detta är Britannien - sällskapet finns inte i Richmond…). Av namnet förstår man att barden står på tapeten ganska ofta i detta teatersällskap, minst två gånger om året sätter man upp en av Shakespears texter.

Men, när man inte sätter upp 1600-tal går man gärna åt ett håll som jag aldrig träffat på i teatervärlden i Stockholm. I maj förra året gjorde man ”Gormenghast”, en bearbetning av just Pritchards ”Discworld”.

För några år sedan var jag förtjust i ”Buffy”, den vampyrserie som drog igång hela den vampyrvåg som fortfarnade pågår. I Stockholm var jag emellertid en smula försiktig med att berätta för vänner och bekanta om denna faiblesse - skulle de förstå?

I Britannien inte bara förstår man - man omfamnar. I en pjäs jag var med i i höstas referade regissören till just Buffy för att få ett slagsmål att bli riktigt löjligt (säsong fyra - mellan Willow och Harmony)(ni som förstår, ni förstår) Min nuvarande regissör refererar gärna till både skräck och fantasy, samt inne i en boklåda hittar man ofta stora avdelningar med SF och fantasy.

Jag trodde jag hade någon slags koll på denna värld, men sitter ofta och bara lyssnar när brittiska afficionados sätter igång.

Droppen kom när en äldre dam började diskutera vilken serie som var bäst, ”Babylon 5”, eller ”Blue Sky Nine”? Rodnande fick jag erkänna att jag hört talas om den ena (men inte sett) och den andra…?(dessutom kommer jag nu i skrivande stund inte ihåg titeln på den andra - hittar den inte på IMBD)

Så är SF- och fantasylitteratur värdig att ta på allvar, eller är det bara ytterligare en av dessa brittiska excentriciteter de tar till när de inte vill vara som fransmännen?

China Miéville är en ny SF-stjärna. Hans ”Embassytown” höjdes till skyarna av tidningen jag brukar - the Guardian. Jag har läst 200 sidor. Det handlar om språkets möjligheter och förmågan att ljuga. I skiljelinjen mellan psykologi, religionssociologi och fenomenologi, skulle jag säga om jag riktade mig till människor med många terminer på Frescati bakom sig.

Riktigt bra, om vad språket betyder för tänkandet, säger jag till alla andra.

homs

Jag trodde inte jag skulle få höra talas om staden igen.

För snart 20 år sedan förde mina resor mig till Syrien. Jag hade varit i Turkiet och kom inåkande norrifrån över Haleb (Aleppo) och fortsatte söderut med buss. Planen var att
ett - åka och titta på korsfararslott i bergen
två - åka och titta på Hama, en stad som nästan blivit krossad av den syriska militären under ett nästan okänt islamistiskt uppror 1983
tre - åka till ökenstaden Palmyra. Den sista romerska staden. Imperiet hade flera gånger försökt fortsätta österut, men oftast kom de bara hit. Det skulle finnas en ruinstad mitt ute i ingenstans.

Jag färdades med kollektivtrafik och efter en titt på kartan insåg jag att Homs låg mitt emellan alla tre. Om jag skaffade ett bra hotell i Homs skulle jag kunna åka därifrån till alla tre.

Tja, det blev ett hotell, men bra…? Det kostade nästan ingenting och det var dessutom nästan den enda byggnaden med skyltar med latinska bokstäver - ”hotel”. Min arabiska var - och är - undermålig, så jag tittade in på rummet och skattade mig lycklig - detta var under en tid då jag hade ganska lite pengar.

Men som alltid fanns det ett skäl. I det här fallet, så var mitt rum väldigt billigt, då det var granne med en moskés minaret. En halvtimme (eller var det 45 min) före gryning kallade böneutroparen till bön. Hans röst var stark och bärande. Jag vaknade skärckslagen varje natt, då jag för en kort sekund trodde att han stod inne i mitt rum.

Och skulle ni någon gång komma åt detta håll i världen, så bör ni absolut åka och titta på ”Crac de Chevalier”, ett ”äkta” korsriddarslott uppe i bergen mot Medelhavet. Jag skriver ”äkta”, därför att det renoverades av de franska kolonialmyndighterna på 30-talet och det finns ganska många renoveringar från den tiden som är bättre än ”the real thing”.

Palmyra var mer äkta, då det bara var en öde stad bredvid en landsväg. Inga hus stod upp, men man förstod var gatorna varit. Det var också tomt. Jag gick runt i en timme, tills en sandstorm plötsligt blåste upp. Jag hukade bakom några gamla stenar och virade min huvudduk (en ”palestinasjul”) runt ansiktet.

Men jag tyckte ändå att Hama var intressantast. Här hade en urgammal moské stått runt en gammal stadskärna och allt hade jämnats med marken när Assad - fadern - gått till attack. Kvar fanns kulhål, ruiner och berättelser om allt mellan 10 000 och 40 000 döda. Jag gick runt och plockade fram min kamera. Då klev civilklädda män i solglasögon, mustasch och kalasjnikov fram från ingenstans. Jag lade raskt undan kameran och låtsades som ingenting.

Själva Homs kommer jag ihåg ganska lite från. Några kaféer där jag drack te. Var det kanske där jag provade vattenpipa första gången - nej, det var nog Kairo, senare på samma resa. Och alla män som satt och spelade backgammon. Det kommer jag ihåg.

Och böneutroparen.

Nu är det nog en vecka som Homs har varit på förstasidan varje dag i the Guardian och New York Times. Inte den största rubriken. Men hela tiden där och nyheterna blir allt sämre. Något större hopp verkar det inte heller finnas. Assad kontrollerar militären och han har ju sett vad som hänt de andra diktatorerna när de förlorat.

Just idag är det väldigt kallt i Kew och till råga på allt har ”årets stora förkylning” drabbat mig. Det ska bli -8 i natt och med tanke på hurdana mina fönster är, kan det bli kyligt, framför allt inomhus.

Men samtidigt har jag laddat upp med långkalsonger, täcken och nattmössa. Mig kommer det inte att gå någon nöd på.

Under resan för trettio år sedan, var det Syrien som gjorde djupast intryck. Mycket handlar förstås om slump, men just där var människor väldigt vänliga.

I natt går det ingen nöd på mig. Nöden finns på ett annat ställe.

sunday roast

I vanliga fall äter man senare än i Sverige i Britannien. Det är svårt att hitta en restaurang eller pub där köket öppnar före kl sex och om man tar sig in före klockan sju, är man oftast ensam. Åtta eller till och med nio, är en vanlig tid att äta kvällsvard, möjligen lite tidigare på lördagkvällar.

Undantaget är söndagarna. Då är det ”Sunday Roast” och det är fullt mest hela eftermiddagen. Hela familjer kommer och äter och pubar, men även restauranger har speciella menyer bara för söndagar.

Själva namnet, ”Sunday Roast” får mig att associera till stora helstekta rostbiffar, men det går att hitta ”Chicken Sunday Roast” od. Det är ofta lite billigare än den vanliga a la carten, men kvalitén påminner rätt mycket om de publuncher jag träffade på när jag tågluffade i landet 1988. Eller kanske inte, för då var maten nästan oätlig. Det är inte en ”Sunday Roast”, utan oftast är det någon slags husmanskost.

Idag har jag övergett min vanliga grannpub. Där var det fullt, vilket är konstigt, då personalen blivit otrevligare och otrevligare de senaste månaderna (fast det kanske bara är jag…) Istället blev det ”The Railway” alldeles vid Kew Gardens tunnelbanestation. Den gamla väntsalen är det snyggaste rummet i puben med gjutjärnspelare som håller upp det välvda tunntaket och jag tror det är nya ägare, för här har de istället plötsligt blivit mycket trevligare.

En ”Chicken Sunday Roast” kostar här GBP 7,35, det vill säga knappt 80 kronor och för det får man en halv kyckling, ugnsstekt potatis (som varit i ugnen lite för länge), morötter och broccoli (som kokat lite för länge), samt en slev brunsås. Kanske inte den största kulinariska upplevelsen, men gott och mättande. Dagen är mättad.

Det är med andra ord söndag igen. En dag som man i och för sig kan kontemplera livet på, men det går ju att samtidigt promenera lite, besöka ett kafé för att öva rader inför senaste pjäsen, olja kedjan på cykeln, titta på Tottenham- City (samtidigt med Sunday Roast), samt klia sig på magen och fundera på om det inte snart är dags för en eftermiddagslur…

Gäsp.

vädret

Hur mycket kan man prata om vädret?

Tja, bor man i södra Kalifornien, så blir det inte särskilt mycket sagt. Dag ut och dag in är det samma soliga väder, det är något kallare några månader runt nyår, men solen är där.

I Sverige börjar var och varannan konversation om vädret. Inte så konstigt. Vädret ändrar sig hela tiden och på vintern kommer snön och så försvinner den och så kommer den och så…ja, ni förstår.

En gång träffade jag på en kanadensare, Matt (eller var det Mark…?) han kom från London, men inte London, Förenade Kungariket, utan London, Ontario, en håla ungefär mitt emellan Toronto och Detroit. Fråga mig inte hur vi började prata om detta, men han beskrev en vinter som varit konstig: Det hade blivit kallare och kallare och sedan hade det börjat snöa. Så långt var allt normalt - det snöar varje vinter i Ontario. Emellertid: Därefter hade det blivit varmt igen, delar av snön hade smält bort, det hade blivit kallt igen och vägarna var isbelagda…

Jaha, tänkte jag, så ser det ju ut varje vinter, men i Ontario är det inte så. Visst är det kallt på vintern, men temperaturen fluktuerar inte. Mellan Appalacherna i öster och Klippiga bergen i väster blåser polarvindarna ner obehindrat hela  vintern. Det är kallt - hela tiden - tills det till slut blir vår och då blir det varmt.

I London fluktuerar vädret på ett mer svenskt sätt. Från dag till dag kan temperaturen slå ganska mycket. Men skiftningarna sker på en varmare nivå. Man kan till exempel åka motorcykel hela vintern - jag var ute så sent som i förrgår (då det i och för sig var väldigt kallt - jag frös). Därför pratar även londonbor om vädret.

Precis som i Stockholm tenderar det alltid vara fel på vädret. Adjektiven ”terrible”, ”too cold” och ”horrendous” används oftare än ”lovely”. Jag funderar på om jag ens hört det sägas alls på den tid jag bott här. I förrgår var det en klar och kall och fantastiskt vacker dag med frost i Richmond Park, men min engelska kollega tittade bara skeptiskt på mig när jag gav mig hän i naturromantiskt lyriska beskrivningar. Hon tyckte det var ”too cold”

Idag var det emellertid regn igen så när jag gav mig iväg på cykeln i morse, så tog jag på mig min neongula regnjacka. Sedan satte jag dessutom på cykellyktorna. Trots att solen går upp här en timme före Stockholm, så var det mörkt på grund av alla låga moln. Jag hade emellertid inte tittat på termometern. När jag kom fram till universitetet var jag plaskblöt, inte av regnet utan av transpiration. Vinden hade vänt och sydliga vindar på ca tio grader har blåst in över Britannien. Det har varit en varm dag.

Nu tycker ju jag om vinter och snö. Det är bara två veckor sedan jag var i Härjedalen med en halv meter snö.

Och jag tycker ju om de vackra, klara, kalla dagarna. Mer än de mulna, regniga.

Men när koltrastarna får spader och krokusarna slår ut mitt i januari. Då känns det ändå ganska bra.

nfl

I natt satt jag uppe och tittade på min datorskärm. En röd pil dök plötsligt upp. Ett tal ändrades. I tysthet spelades ett stiliserat drama upp framför mina ögon. Jag följde en match i amerikansk fotboll. New England Patriots mot Denver Broncos. 

Man skulle kunna tänka sig att jag, som bor i London, ägnade helgerna åt vanlig fotboll. Här finns några av världens bästa fotbollslag. Arenorna är fulla med folk och med fantastisk stämning. Man borde gå dit och kolla. 

Istället har jag sett rugby (ett hyfsat lag - London Welsh - har hemmamatcher ett längre stenkast från mitt boende i Kew) och på söndagkvällarna smyger jag mig iväg till tunnelbanan för att åka till West Kensington, där det finns en sportbar som sänder matcherna från andra sidan Atlanten - National Football League - NFL. 

Nu rör man man ju inte bollen särskilt mycket med fötterna, så namnet är missvisande. Troligen kommer sig namnet från rugby. Den amerikanska varianten började som rugby en gång i tiden, fast några regler ändrades och idag är sporterna ganska olika. Men rugby heter egentligen "Rugby Football", det vill säga den sorts fotboll som man spelade på internatskolan Rugby. Och fortfarande spelar. På de olika internatskolorna i Britannien finns det en rad sporter som bara spelas där. På Eton finns till exempel en udda form av fotboll där man inte passar till andra i sitt lag. 

Amerikansk fotboll tillhör mina "guilty pleasures" - det vill säga något jag tycker om, men som jag kanske inte riktigt alltid står för. Sporten är nämligen en smula... eh... våldsam. 

Varje säsong är kort. Man spelar från september till januari, bara 16 matcher. Går det bra spelar man max tre matcher till. I februari är det slut. Det är bara en match varje vecka och den är 60 minuter lång. Trots det är skador legio. Man borde inte tycka om detta. 

Ändå sitter jag där framför datorn och följer en schematisk match som sakta växer fram på nfl.coms hemsida. 

Det finns kanske sociologiska undersökningar som försökt ta reda på varför man (och det är ju oftast män) följer sport. Är det för att man vara en del av en grupp, eller söker den inre kvästa mammutjägaren i sig. 

Eller så är man bara lite konstigt. 

Or both...

vår

Sent på söndagen landade planet från Arlanda på Heathrow. Det sista planet från Stockholm startar klockan nio på kvällen och oftast tar flygresan nästan två och en halv timme. Så trots att klockan i London bara visade 22:30, så brukar jag vara en smula mör när jag till slut kommer hem. Då är det nästan midnatt. 

Den snabbaste vägen till Kew innebär byte till buss i South Ealing, en radhusförort som alla andra i London, där jag ofta stått och fryst innan bussen behagat komma. 

Det var alltså en luttrad Vallas som släpade upp sin tunga resväska för trapporna vid tunnelbanan. Det skulle vara kallt och ta lång tid innan bussen skulle komma. Helt enkelt därför att det alltid var kallt och tog lång tid. 

Och visst tog det tid innan bussen kom. Det gör det alltid. 

Men det var varmt...

Inte högsommarvarmt kanske, men 10 grader. Mitt i natten. I januari. 

Så har dagarna forsatt. Både dagtid och nattetid har det hållit sig kring 10-gradersstreckat. Motorcykeln har fört mig till jobbet. Småfåglarna har kvittrat och man har kunnat hitta knoppar på buskarna. 

Ibland är klimatet fullt av överraskningar. Ibland kommer vindarna från norr och då blir det kallt. Ibland kommer de från sydväst och då kommer våren. Eller en föraning om våren. Eller kanske inte ens det, men en doft av... liv...?

Väderlekstjänsterna berättar på sina hemsidor, att vädret alldeles snart ska bli kallt igen. Redan imorgon natt kommer frosten till Kew och London och därefter verkar det hålla sig till det vanliga januarivädret - två plusgrader, mulet och regnskurar. 

Men det är då. Idag kunde jag åka till jobbet i skinande solsken och vårkänsla. Vad gör det då att vägarbeten och järnvägskorsningar medförde köer som till och med var längre än vanligt. Det går också att sitta utomhus utanför en italiensk restaurang i Kew och smutta på ett glas rött i januarikvällen. Visst är det lite kallt. Men vad gör der. Det är ju vår. 

terminal

I filmen med samma namn hamnade Tom Hanks på en flygplats utan att kunna ta sig genom den amerikanska passkontrollen. Istället bosatte han sig där, byggde en fontän istället för pissoaren och träffade Catherine Zeta-Jones.

Jag sitter själv fast på en terminal just nu, fast hur jag än ser mig runt, hittar jag inte Catherine Zeta-Jones. Å andra sidan kommer jag inte att vara här flera månader (hoppas jag, vi får se hur British Airways sköter sig) Istället kommer jag att vara här i fyra timmar till klockan 21, då mitt flyg lämnar gaten.

Hur kunde detta ske? Hur kunde en planerande man i sina bästa år planera så tokigt, att han fastnar på en flygplatsterminal i fyra timmar (och jag har redan varit här i en trekvart…)?

Bakgrunden är följande: För många månader sedan bestämde jag och några till, att vi skulle till fjällen veckan efter nyår. Det visade sig att bytesdagen för vårt boende var söndag, så jag visste att jag skulle få en lång resdag. Först Härjedalen-Arlanda, därefter Arlanda-Kew (den lilla charmanta förort till London där jag har mitt - i och för sig minimala, men dock - boende). Det går massor med flyg varje dag till London, men sista flyget står British Airways för klockan 20.55.

Hur lång tid tar det att åka från Härjedalen till Arlanda?

Tja, när jag köpte min biljett räknade jag med att det skulle kunna vara snöstorm, vinterkräksjuka, bilolycka på vägen, eller alla tre. Alltså vore det bra att ha lite extratid inför flyget. Alltså beställde jag biljett till det sista möjliga flyget.

Nu inträffade förstås inget av det ovanstående. Dessutom har Trafikverket gått och byggt en ny motorväg till Hudiksvall. Min chaufför ville hem fort och stampade gasen i botten. Strax efter fyra bromsade hon in utanför terminalen.

Nästan fem timmar på terminal 5…

Det fanns en tid när jag var ett nyfiket barn och storögt tittade på flygplatser med tindrande ögon. Detta var ett ställe med fantastiska apparater som dånande kunde flyga upp i luften. Underbart.

Sedan dess har mitt barnasinne eroderat och ersatts av minnen av skrikande barn (finns oftast på terminal 3 på Heathrow), försenade plan (just den flajt jag ska med i kväll är ofta försenad en kvart eller så), eller märkliga köer ska stå i vid gejten (tänk RyanAir). Lägg till skenande horder som ska försöka få de bästa platserna (RyanAir - återigen) och det tindrande barnet har ersatts av en världsvant gäspande kultursnobb som i detta nu (sneglar på klockan) har tre och en halv timme kvar på denna terminal.

Men det kanske finns en lösning. Man skulle kunna smyga iväg från sin kulturpersona, bara för ikväll och leta upp tioåringen som en gång skickade iväg en syster på språkresa från den oreanga charterhallen som fanns på Arlanda 1976. Man skulle kunna leta upp ett fönster, lista ut vad det är för flygplan som står där. Nörda ur en smula över skillnaderna mellan en Airbus 320 och en Boeing 737, samt och drömma sig vidare mot flygcertifikatet. Fyrtioårskrisen klarade jag av med hjälp av ett mc-kort. Det är dags att planera inför 50-års… Att kunna flyga…

insomnia

För några år sedan pratade jag och en sångarkamrat om sömn. Precis hur vi kom in på det kommer jag inte längre ihåg. Kanske var det bara ett allmänt småprat som ledde in på ämnet. Min sångarkamrat var - och är - ca 10 år äldre än jag och han klagade över bristen på sömn. Om han vaknade mitt i natten hade han svårt att somna om och låg bara och vred sig. Det var svårt att somna om och när väckarklockan ringde på morgonen var han lika trött som på kvällen.

Jag nickade och sade något jag inte kommer ihåg längre. I mitt inre var jag glad över att jag inte själv led av samma åkomma.

Det var då…

De senaste tre dagarna har jag varit uppe i Härjedalen för att åka skidor. Snön har varit bra, backarna långa och på skiduthyrningen tog jag ett par ganska korta skidor som gör svängandet lätt. Det har varit roligt. Jag har känt mig duktig.

Mina muskler håller inte riktigt med mig. De klagar. ”Så här brukar du inte röra dig”, säger höger vadmuskel. ”Varför sitter du inte och surfar på internet istället?” muttrar vänster lårmuskel. När det är dags att gå och lägga sig är jag dödstrött.

Men sover jag?

Nope. Nej. Inte mycket.

Ibland somnar jag in  men vaknar klockan två. Andra gånger kommer sömnen och går under hela natten. Mest går den.

Nu skulle man kunna tänka sig, att det är den nya miljön i Härjedalen som medfört detta, men så är det tyvärr inte. De senaste åren har större och större delar av natten gått åt till att ligga i sängen och…

Ja, vad tänker man på när man inte kan somna?

På sitt sätt kan det vara ganska trevligt att inte sova. Man kan ligga och tänka på resor man gjort. Eller resor man vill göra. Kanske den där boken som borde skrivas. Filosofiska funderingar över guds existens eller filmen som påverkat mig väldigt mycket (den senaste filmen jag såg var Millennium, men ska jag vara ärlig har jag inte ägnat den särskilt många insomniaminuter) I lugn och ro kan man ge sig hän till att låta tankarna gå åt vilket håll som helst.

Men en hel del av funderandet går åt till att tänka på att det ju faktiskt vore väldigt praktiskt om jag kunde somna nu. Om jag ligger här och är vaken så kommer jag ju att vara väldigt trött i morgon bitti. Inte bra. Så sov nu. Sov nu! SOV!

Just denna tankebana fungerar väldigt dåligt om man vill somna.

Efter någon timmes vridande fram och tillbaka i sängen ligger underlakanet som en skrynklig korv under ryggen. Inte heller detta befrämjar sömnen.

Märkligt nog brukar sömnen komma innan väckarklockan ringer, trots de tidigare sömnlösa timmarna. Utan att jag märkt det har tankarna övergått i dröm och väckarklockan låter lika obarmhärtigt som alltid - det är dags att gå upp nu.

Framför spegeln i badrummet är det gäspande dags att raka sig och jag inser att ännu ett ålderstecken får läggas till de andra. Efter gråa hårstrån och stela leder får sömnlöshet läggas till det medelålders oket.

Det är ju tur att jag är en harmonisk typ som inte ägnar min tid åt att tänka på sånt…