germanen

Jag vill gärna se mig själv som en enkel själ som bohemiskt tillbakalutad betraktar världen liggandes i en livets hängmatta med en tupplur på lut… Min far - salig i åminnelse - började gärna sina vistelser på vårt sommarställe med att ta av sig skor och strumpor och lägga sig ner för en siesta.

Men är jag sådan? Efter två år i London har jag upptäckt drag i mitt inre som jag är betydligt mer... och jag vet att denna benämning är en smula generalistisk och etniserande, men ändå: germanska.

Om jag åker in till Londons centrum från den charmanta förstaden Kew, så innebär det att man åker på en tunnelbanelinje som heter District Line. Fast ”åker” är kanske inte rätt ord. ”Vistas på ” passar bättre, för District Line präglas av täta stopp för stationer (måste Chiswick verkligen ha tre stationer precis efter varandra?). Täta stopp sker också för växlingar. Fler stopp sker för att - ja, flera stopp vet jag inte vad de beror på, men de sker inte desto mindre. Ibland är det stopp för att ”vänta in tidtabellen”. Och när tåget till slut rör sig så skakar och rister det. Någon gång kommer vi kanske upp i 50 km/h, men det är sällan. Från Kew till Piccadilly Circus är det enligt Google 13 km, det vill säga ungefär lika mycket som från mitt svenska hem i Bredäng, Stockholm till den centrala staden, men i Stockholm tar färden maximalt 20 minuter. Här tar den minst 40…

Arbetsplatsen där jag spenderat stor tid de senaste 2 åren ser ut som Hogwarts-light. Tinnar och torn från 1840-talet. Ett gammalt metodistkonvent för missionärer i en park med exotiska träd som missionärerna tagit med sig hem från Afrika och Indien. Men kommer man in präglas inredningen av spånplattor, dörrar som gnisslar (då de har ett sinnrikt, men känsligt, självstängningssystem som är inbyggt i själva karmen. Fungerar ibland - faktiskt) Och denna ständiga heltäckningsmatta i kombination med att man inte tar av sig skorna när man kommer hem till andra. ”Dingy” är ett engelskt ord som fångar en hel del av byggnads- och heminredningskulturen här.

Och så dessa fönster. Till slut förstod jag hur jag kunde tvätta yttersidan. För den yttre rutan får man hänga ut utanför huset i en hand och tvätta med den andra. Då kanske man klarar det (jag har långt mellan fingerspetsarna och klarade det precis). Den inre yttersidan kan man klara om man klättrar upp på fönsterbrädan och tvättar övre delen av rutan genom den springa som uppstår högst upp. Även här hjälper det om man är lång.

Jag vet. Dessa anmärkningar är småttiga. I livets stora vågskål borde ett och annat ingenjörsmässigt felsteg inte väga tungt. Det finns viktigare saker att fundera över. Jag är med i MSF:s (Läkare utan gränser) facebookgrupp och varje dag kommer nyheter om Riktiga problem.

Men jag är en dålig människa. Germanen i mig tar över. Jag kan inte hänge mig åt en inre siesta, medan tåget återigen står still / byggnaderna faller ihop (i huset mitt emot mitt växer ett litet träd i stuprännan - samtidigt kostar den lilla ettan innanför nästan 4 miljoner kronor) och det blåser in bredvid det fönster som ska föreställa vara stängt.

En svensk som varit här flera år kallade i ett mörkt ögonblick Britannien för världens rikaste u-land.

När man åker till andra länder får man se och uppleva många saker. Men det sker också en inre resa. Några upptäcker gud. Andra kan i harmoni och balans se på sig själva. I mitt fall har jag upptäckt en djup längtan efter svenska fönster med dubbla isolerglas…

Sådan är jag.