prostitution

I kväll var det dags för den sista konserten i Barbican. 

Kanske lite för ödesmättat. Det kommer ju att vara konserter i Barbican i morgon också. Och dagen därpå... Och... Men det var dags för MIN sista konsert. Final.

Det vore ju häftigt att sluta med något stort och mäktigt. Och det får jag. O Fortuna-kören i Carl Orffs Carmina Burana är bland det mäktigaste man kan sjunga i kör. Solisterna är också bra. Sopranen har höga lägen men tar det snyggt. Sopranen är faktiskt snygg hela hon. Barytonen sjunger om möjligt ännu snyggare. Sammet, svart sammet. Han är nog snygg han också. Kören sköter sig ganska städat. Vi har alltid kunnat sjunga starkt. 
 
Men vad hjälper det. 

 Min kör sjunger oftast med LSO, London Symphony Orchestra och det är en av världens bästa symfoniorkestrar. För en månad sedan såg och hörde jag 100-mannaorkestern andas som en person i Stravinskijs Eldfågeln. Helt fantastiskt.  Men kören är fristående från orkestern och måste ibland beblanda sig med andra orkestrar - för pengar. 

 Framför mig sitter inte LSO och spelar, utan en symfoniorkester från en obetydlig, men berömd, universitetsstad. Jag ska låta den vara anonym i detta sammanhang och kalla den Orkester O. 

Orkester O spelar inte som en person, utan som ca 100. Verket vi framför är kanske inte så svårt i själva tonerna, men byter taktart ofta. Orkester O byter också taktart - ibland... och inte alla samtidigt.

 Dirigent är P. I söndags, när vi framförde verket i den intet ont anande lilla staden Aylesbury, drev P fram sina skaror i ett furiöst tempo. Några hängde med. Andra inte.  När repetitionen  började idag skällde han sonika ut hela kören. På konserten efteråt missade han själv ett repristecken och hela stycket stod och vajade. När vi kom fram till slutet tänkte jag uppgivet - stackars publik. 

De svarade efter sista ackordet med att ge oss stående ovationer och tre inropningar... 

Av detta kan man dra flera hypotetiska slutsatser. Den första är att jag - som så ofta - saknar koll. Den andra är att jag förstörts för all framtid av att ha fått sjunga med LSO och inget kommer att vara lika bra. Förbittrad kommer jag stå gråhårig i någon kör och lida över att de som spelar är så usla. Mellan styckena kommer mina medkorister höra mig mumla.. "så där skulle aldrig Colin ha gjort", "när jag och Gergjev skapade tillsammans" och "Noseda, Avery Fischer Hall, var är ni..."

Den ena slutsatsen behöver inte utesluta den andra.