Långt farväl

Det har regnat.

Det har regnat en hel del.

När jag flyttade till London och Kew för snart två år sedan, så regnade det varje dag i två månader, men därefter har det inte varit särskilt farligt. Tvärtom. Vädret har oftast varit fint och i mars hade vi några fantastiska dagar. Eleverna på universitetet där Svenska Skolan i London har sin gymnasieavdelning låg ute i parken och solade. London visade sig från sin vackraste sida.

Vad hade hänt?

Jo, de 18 månader som föregick april månad hade varit den torraste 18 månadersperioden sedan ”Den stora torkan” 1976.  Den fjärde april gick myndigheter ut med att det officiellt var torka i sydöstra landet och man förbjöd användningen av trädgårdsslang - i detta trädgårdstokiga land.

Den femte april började det regna.

Som om det inte var nog gick temperaturen ner och stannade där. April har varit den kallaste och våtaste april i mannaminne. Som lök på laxen fick jag lunginflamation och blev liggande i min lilla lägenhet i den charmanta men ack så kalla och våta förorten Kew.

Mina brittiska vänner skrattade skeptiskt: ”Hur kommer det sig att du som är från Norden får lunginflammation, borde inte du vara van vid kylan?”

Jag kontrar då med att det i Sverige är varmt inomhus, vilket det minsann inte är i detta dragiga land med världens sämsta fönsterkonstruktioner. Då detta är ett artigt land, så är det svårt att säga det utan att jaga bort alla vänner, men med några ironier och sarkasmer kan man komma… ja, en liten bit i alla fall.

Men i förrgår var det tillfälligt varmt. Temperaturen letade sig upp över 10 och jag beslutade mig för att ta en tur och titta mig runt. Till slut hamnade jag vid Themsens strand nere i Twickenham. Jag stängde av motorn och tittade över floden mot Eel Pie Island som ligger mitt i vattnet. Bakom mig låg Mary Wallace Theatre, där jag för en månad sedan spelade teater - ”Great expectations”.

Och jag kände mig avskedsmässigt vemodig. Det har nämligen blivit dags för mig att åka hem till Stockholm och då jag är en vemodig skandinav åkte jag och tittade på Twickenham för sista gången.

Nu är det inte precis i morgon färden går. Jag har fortfarande fem veckor kvar, men jag har en känsla av att de kan gå ganska fort. Plötsligt kommer jag att stå där med nycklarna i hand för sista gången och en klump i hjärtat och det var dags att åka runt och börja säga farväl till några platser som betytt något.

Nu blev just detta farväl något udda. På stora rugbystadion i Twickenham (82 000 åskadare…) hade det nämligen varit match (mellan arméns lag och flottans lag…?) och av någon outgrundlig anledning har det blivit tradition att klä ut sig för just denna match. Efter matchen måste man ju gå och ta en ”pint” och på puben bakom mig stod Stålmannen och pratade med Wonder Woman. Mitt vemod fick något komiskt över sig, men så är gärna detta land. Det finns något surrealistiskt över en hel del av det som händer här.

Jag suckade och åkte hem och funderade på om jag verkligen gjort rätt val, som åker hem nu i sommar. Idag var det emellertid kallt och vått igen. Regnet började klockan nio och fortsatte sedan genom hela dagen. Allt var kallt. Och vått. Och kallt.

Det är dags att åka hem.