bristol

Efter ett och halvt år på ön mellan Atlanten och Nordsjön, har jag lyckats besöka en del av Britanniens städer. Nu är det så, att denna ö är mycket mer tätbebyggd än vad Sverige utanför Skåne är, så mängden städer jag inte varit i är mycket större. Det finns en större ort i varje liten skruttbygd i England och mitt i finns det en katedral som - nästan utan undantag - har sina rötter i 1100-talet, men som blev bombad under kriget.

Geografen i mig har sett en hel del postindustriella drag som är gemensamma för tätorterna. För det första så byggdes mycket av det som bombades sönder upp igen under 60-talet i en stil som här kallas ”brutalist”. Det finns en hel del naken betong i dessa städers hjärta. Det har i och för sig gett gatuartisten Banksy en hel del ytor av bemåla, men framför allt kan man se gäng av ungdomar i träningsbyxor och hoodies sitta och hänga runt dessa.

För det andra finns det inga industrier kvar. Nu är ju detta inget nytt för Britannien. Åker man till Borås, eller Norrköping, finns inte heller där textilindustrin kvar som en gång byggde upp dessa städer.

För det tredje har man de senaste 20 åren försökt bygga upp centrumen bland allt det som förut var industri- och hamnkvarter. Här finns nu universitet, muséer och chica kaféer som säljer konst.

Hur har detta lyckats?

Blandade resultat kan man säga. I Liverpool är många hus nya och mitt i staden finns gigantiska köpkvarter. I Manchester är många tegelmagasin kvar, men här blandas den nya och gamla arkitekturen med betongexempel från 60-talet.

Under veckoslutet förde min stolta springare (=motorcykel) mig till hamnstaden Bristol, cirka två timmar från London längs med M4:an. Även här finns samma spår från det förflutna: Bombade kyrkor, slott och andra byggnader som efter kriget antingen ersatts på 60-talet (inte så vackert), gjorts om till park (ok, men många lediga ungdomar hänger gärna i det som en gång var Bristols fästning), samt renoverats (ibland riktigt bra).

Nu har Bristol en del som talar för sig. Dels lät man redan 1807 bygga slussar på floden Avon, så att man slipper tidvattnet som i andra städer förfular flodbäddar två gånger per dygn (tänk London). Det är också en väldigt kuperad stad och när jag nu, mitt i skrivande stund tänker efter, så finns det få vackra städer som är platta. San Francisco är mer spännande än Linköping. I Bristol finns dessutom en fantastisk klyfta där floden (Avon, återigen) flyter genom på sin färd mot Atlanten. Högt ovanför finns en av världens första hängbroar, som faktiskt fortfarande ser imponerande ut ( till skillnad från Hammersmithbron i London, som mest ser tramsig ut, med en pyttesmal brobana, men gigantiska dekorativa lejon i grönt)

Uppe på klippan slingrar sig radhus och smala vägar och längre bort börjar ”de konstnärliga” kvarteren som man gärna hittar vid universitet och till skillnad från Stockholm, har högskolan här fått stanna kvar mitt i staden. Dessutom ska det vara ett väldigt bra universitet.

Och när jag sitter på en flodbåt slash pub och läppjar på en pint lokal bitter inser jag att jag fått en ny favorit när det gäller brittiska städer. Det här var ju ett vansinnigt trevligt ställe.

Så - som en liten turistinformation för Britannienresenärer: Stanna till i Bristol. Inte lika känt som Liverpool, Oxford, London och alla det andra, men… bättre.