g

Det var dags för det sista giget med London Symphony Orchestra, LSO. Eller det är förstås inte det sista giget. Kören har massor med konserter redan nu på sommaren och ska sjunga på OS-avslutningen. Eller var det någon OS-konsert? Eller…?

Nej, det var inte sista konserten för kören, men det var det för mig.

Och nu är det inte riktigt sant heller, för i helgen ska jag sjunga med en liten del av kören och så var det ju Orffs Carmina Burana i Oxford och…

Äsch. Varför händer alltid det här? Jag börjar med en semielegent inledningsmening, men sedan så snärjer jag in mig i delförklaringar och narrationen försvinner in i ett bokstavligt trassel av…

Vi börjar om:

Det var dags för sista giget med LSO och trots att jag sjungit med kören i nästan 2 år, så hade jag fortfarande inte sjungit med LSOs chefsdirigent, G. G, som åker runt hela världen. G, som spottar ur sig cd-skivor som en annan byter skjortor.

Det gick rykten om G i kören. Att han inte tyckte om körverk. Att han inte tyckte om kören. Att han hellre haft sina proffssångare från Petersburg. Att han aldrig repeterar. Att han är en diva.

G repeterar inte så mycket. Han tror på att musicera i stunden. Denna arbetsmetod använder han sig av över hela världen. Han låter andra repetera in allt och så flyger han in och gör konserten och får all ära. En konstnär. En diva.

Jag har lite svårt för divor (för nära mig själv? kanske…). Vad är det för sätt att bara göra glansgörat och låta andra ta hand om grovgörat. Kören pratde gärna varmt om andra dirgenter. Man kommer gärna ihåg N, som vi spelade in Brittens War Requiem med i höstas. Inspiration! Karisma! Dessutom trevlig.

G talar man inte lika väl om. Man är nervös för det blir så få repetitioner och aldrig med bara kören. Direkt med orkestern och sedan är det konsert. Till och med mycket nervöst.

Men i höstas råkade jag sitta bredvid en klarinettist i LSO på en bussfärd. Han berättade att många i orkestern också tyckte att G repeterade för lite. Hur kan orkestern utvecklas då? Men sedan kontrade han med: ”But to me, he’s just such a great musician.”

I tisdags var det konsert i The Barbican av ”Oidipus Rex” av Stravinskij. Det är stort verk med en jätteorkester, fem solister och manskör. En dyster histria om mannen som mördade sin far och gifte sig med sin mor. När han inser vad som hänt petar han ut sina ögon och befolkningen jagar ut honom ur staden, Thebe. En munter historia med andra ord.

Första gången vi sjöng med G var 24 timmar tidigare. Han sade nästan ingenting till kören. Vi hade fyra timmar på oss, men vi använde bara två…

Vårt verk var del två i en ganska lång konsert. Första delan var balettmusik av Stravinskij, ”Våroffer” och vi i kören kunde sitta på korläktaren och lyssna. För orkestern var det här tredje konserten på fyra dagar - med olika program.

Och det låter… helt fantastiskt. G har ingen speciellt bra slagteknik (sättet dirigenter ”viftar”). Det kan vara svårt att följa och han har ett sätt att titta på kör och orkester lite grann från sidan som är långt ifrån den typiske demondirigenten.

Och så blir det ändå väldigt bra…

Vad beror det på? Tja, en av anledningarna är ju att alla vet att han inte repeterar, så då måste man själv repetera. Kanske till och med repetera ganska mycket. Vår nya kördirigent, H, drillar kören in i minsta detalj och förbereder oss på att vad som helst kan hända: ”And when G rehearses, well whenever that happens, then we’ll see” Så kören står på på mentala tår och följer G.

Fast det räcker inte. Det finns gott om divor som inte är särskilt bra.

Och så finns det några som är.