båå(r)d

Det svenska ordet är ”tråkigt”. Det är väl ok. Man kan om man vill dra ut på ”å”:et lite grann för att få lite mer stuns i det: tråååkigt. Men detta är lite farligt. Går man för långt låter man som en tuggummituggande fjortistjej som klagar lite så där mest av gammal vana: ”Guuu’, va’ ja’ har tråååkigt”.

Inte bra. Jag är en man i mina bästa år, jag vill inte låta som en fjortis.

Då är det engelska ordet bättre. Det stavas ”bored”, men sin vana trogen struntar engelskan i vissa bokstäver och bara snuddar lite vagt vid andra. ”Bored” uttalas ”båå(r)d” där r:et bara antyds. Efter ett exklamatoriskt å-ljud glider man förbi ett nästan-r innan man landar på ett d som bromsar upp ordet när tungan snärtar till gommen.

I ett av avsnitten av nya Sherlock är Benedict Cumberbatchs rollgestalt uttråkad. På engelska kan man vara uttråkad på ett aggresivt, manodepressivt sätt: BÅÅÅ(R)D! säger han och skjuter prick på någonting inomhus. Det är rätt sätt att vara uttråkad. Man gör något av det.

Sedan är han ju Sherlock så raskt slipper han vara uttråkad och ställs mot sin ärkefiende Moriarty. Eller var det avsnittet när han träffar dominatrixen ”woman”. Jag minns inte och det hör inte hit. Hit till Kew har det vare sig kommit ärkefiender eller dominatrixer. I Kew strirrar jag på min iTunes-lista och tycker mig ha lyssnat på allt 50 gånger. Någon tv finns det inte i hushållet, men hade det funnits hade det inte gjort någon skillnad - ”57 channels and nothing on”

Så varför denna klagolåt? Varför inte göra något åt det? London ligger runt knuten. Staden sover aldrig. Gör något!

Jag har lunginflammation.

Det var tio år sedan sist, men nu var det dags igen.

Emellertid var det faktiskt mer stuns i den förra lunginflammationen. Jag hade 40 graders feber och hallucinationer när jag blundade, så jag vågade inte sova. När jag fick hostmedicin innehåll den morfin, så hallucinationerna blev värre. Den första kuren antibiotika tog inte så vi fick prova en annan. När jag efter tre veckor kom tillbaka till jobbet hade jag gått ner 10 kilo och mina kollegor undrade försiktigt ifall jag inte borde vara borta lite till. Det var Lunginflammation

Den här gången började det med lite hosta. Och sedan lite mer hosta. Lite snuva. Mer hosta. Mer snuva. Efter två veckor insåg jag att det här kanske inte vara en vanlig förkylning ändå och gav mig av till ett sjukhus, där jag fick andas djupt och hosta och visa färgen på det slem som kom upp efter de hostaattacker som drabbade mig efter att ha fått andas djupt.

”Infection of the lungs” löd diagnosen. Jag fick en veckas antibiotika och råden att vila och dricka mycket.

Detta må vara en meslunginflammation, men den är seg som gammal knäck. Jag äter mina piller och nu är det femte dygnet och hostattackerna är färre. Ja, det produceras mindre snor nu, men det har gått åt en toalettpappersrulle bara denna dag (vilket säger något om tidigare produktionsvolymer).

Jag hör dig tänka, käre läsare: ”Men jag vill inte läsa om snor och sånt och förstår han inte att det dör 100 000 varje månad i malaria - vad klagar han på?”

Jag hör dessa tankar, emedan jag tänker dem själv. Stoikern i mig försöker se det som hänt med jämnmod - snart kommer jag ju att vara frisk, om det är i morgon eller om en vecka - ta det lugnt.

Men stoikern och den livsvisa i mig förlorar idag envigen om mitt inre. Jag vill ut. Jag vill göra - någonting. I eftermiddags fick jag en obönhörlig lust att ta mig ut och jogga, vilket bara det visar hur djupt denna sjukdom tagit mig, jag som aldrig vill ut och jogga i vanliga fall (jag vill ha bra kondition och en snygg kropp, men att behöva jobba för det…?)

Jag är uttråkad!

I’m BORED!