sartre och jag

Kära läsare. Jag ska omedelbart be om ursäkt för det långa uppehållet sedan min förra blogg. 

Det finns ett skäl. 

Och direkt måste jag revidera mig. Det måste vara det långa uppehållet som medfört en brist i skärpa. Något har gått förlorat i neuronernas väg till gåspennan. Eller "den lilla glasskivan på mobilen" (låter inte alls lika bra som "gåspennan")(hursomhelst: till saken:)

Det finns två skäl till detta. 

Det första stavas fåfänga. Ända sedan unga år har jag älskat scenen och den spänning som kan uppstå mellan artist och publik. Kalla det magi, kalla det konst, kalla det något annat, men resultatet är otaliga amatörteaterföreställningar. För den oinvigde kan jag berätta att det tar tid att få till en teaterföreställning. Lång tid. Under den andra halvan av mars var jag och de andra i ensemblen bosatta på Mary Wallace theatre, ett före detta missionhus vid Themsens strand alldeles uppe i Twickenham. 

Mellan bytena i de olika roller jag gjorde i vår bearbetning av Dickens "Great Expectations". I ångesten över att försöka tala dialektal engelska ("rural Kent, 19th century. Please...) I allt detta fanns det inte tid att skriva. 

Eller... Jag valde att inte skriva...

Det andra skälet stavas nämligen val. Ett val mellan Stockholm och London. Mellan... Ja, om man tänker efter...: Vart ska livet gå vidare?

För om man tänker efter. Om man nu kan välja mellan Stockholm och London. Varför inte Paris? San Francisco? En ukrainsk bondgård? En skrivarstuga i Pyrenéerna? En... ja, ni förstår. Den frihet som livet i ett rikt, demokratiskt land bjuder på är fantastiskt. Fantastiskt och ångestframkallande. 

Som långa tentakler som sprider ut sig från detta som är nu, ser jag oändliga möjligheter sprida ut sig mot alla håll. Man kan ta sig hit..., men dit verkar ju också ganska bra. 

Det går att skriva listor och man kan känna efter. Jag kan meddela att jag är usel på att känna efter. Inte så att jag inte känner saker. Tvärtom. Allt känns. Gärna flera gånger per dag byts känslorna från än det ena till det andra. 

Listorna är inte stort bättre. Jag stirrar på sånt som är "pro" och sånt som är "con", men blir jag klokare? Kommer jag närmare svaret?

Nope. Njet. Nej. 

Det enda botemedlet är nyheterna på tv. Efter en dags kval kommer bilder från Damaskus eller Mugadishu. Mina egna bekymmer tre sig små och betydelselösa. Jag är mätt, varm och har vänner - vad mer kan man begära av livet...?

Hmmm. Man kanske skulle bli reporter och åk åka till oroshärdar runt jorden...