the rss

Det finns ett, i Brittannien världsberömt, teaterproduktionsbolag som heter RSC, the Royal Skhakespeare Company. Att spela teater med dem är fint, mycket fint. De gör uppsättningar ute i Stratford upon Avon, tv etc. etc.

Uppströms längs med Themsen från Richmond, kommer man till Twickenham. Det är en charmant förort till London, mest berömt för den gigantiska rugbystadion som finns här - 82 000 åskådare får plats där. Men stadion ligger en bit från Themsen. Nere vid floden finns det pubar (förstås) och en gångbro leder till Eel Pie Island, där husbåtarna ligger sida vid sida.

På fastlandet, alldeles vid bron, ligger en liten teater, the Mary Wallace Theatre. Det får plats 96 åskådare och värmesystemet är under all kritik. Teatern är inte professionell, utan lokalen ägs av en amatörteaterförening, the RSS. Förkortningen står för ”Richmond Shakespeare Society” och anledningen till att föreningen inte har sitt bosäte i Richmond istället för i Twickenham finns någonstans i dess annaler, men än har jag inte hittat svaret på denna gåta.

Det hade ju varit trevligt om RSC hade ringt istället för RSS, men trots denna lilla skillnad på en ynklig bokstav, är det roligt att få hålla till i en riktig teater.

Att hålla på med amatörteater är nämligen oftast inte särskilt glamoröst. Att man inte får pengar för jobbet, hörs på namnet. Till detta kommer utfrysta repetitionslokaler och dyra hyrda scener som man kanske kan få tillgång till några dagar före premiär. Eller ”få” och ”få” - det handlar om hur många kvällar man är villig att betala för. En skruttig källarlokal någonstans i Stockholms innerstad kostar mer än 2000 kr per kväll, pengar som helst ska komma in någonstans.

En gång var jag ekonomisk garant för ett teaterprojekt som låg nära mitt hjärta. Efter tre föreställningar hade totalt 20 betalande åskådare kommit och sett pjäsen och jag såg den ekonomiska ruinen i vitögat (det ordnade sig senare - pust)

RSS är lyckligt lottat. I början av 90-talet donerade en av dess medlemmar (Mary Wallace) medel för att köpa och renovera en gammal missionskyrka, så sedan dess har RSS en alldeles egen scen. Så sedan en vecka tillbaka repeterar min lilla produktionsgrupp på den verkliga scenen. Så vad gör det då, att värmesystemet och husisoleringen är brittisk. Detta är lyx i amatörteatersammanhang.

Vi sätter upp en bearbetning av Dickens’ ”Great Expectations” och det är en intressant uppsättning (tycker jag). De flesta skådespelarna sitter med på scenen hela tiden och går in och ut ur olika skådespelarkaraktärer som följer den unge Pips försök att bli en gentleman i London på 1800-talet. Det är en mörk uppsättning, där Londons jetsetliv kring 1830 målas upp i gråsvarta och svarta nyanser. Några få har försonade drag. Många sitter fast i ett ödesmättat ekorrhjul.

Så varför gör man det? Man får inte betalt, kändisskapet är långt borta och ska jag vara ärlig - RSC har bättre skådespelare än RSS.

Men scenen har alltid utövat en så stor dragningskraft på mig, att att jag strunatr i alla ”men”. För ca 20 år sedan regisserade Kenneth Brannagh en svartvit film. Den hette ”In the Bleak midwinter” och handlar om ett litet teatersällskap som sätter upp Hamlet i en liten landsortskyrka mitt i vintern. Det är kallt, sällskapet plågas av intriger och då det är brist på publik, sätter sällskapet ut pappdockor på bänkarna, så att det ska se ut att vara fler än vad det är.

Jag tänker på den filmen när jag sitter och fryser på en bänk och väntar på min nästa scen. Svaret på frågan om dragningskraften till scenen lyser emellertid med sin frånvaro. Istället försöker jag lägga på en dialekt på min bästa skolengelska.

”Can you do rural Kent”, frågar regissören.

Eh…, tänker jag och funderar på om jag, trots att detta är RSS och inte RSC, inte hamnat på alldeles för djupt vatten

(kom gärna och titta, föreställningar från 24e till 31a mars - http://www.richmondshakespeare.org.uk/)