Dirigenten II

Det finns en underbar seriestrip av Berglin där olika dirigenter beskrivs. Där finns den diktatoriska typen ("Vaddå. Om jag säger 'Rulla runt', så ska ni göra det"), den kryptiske ("Jag vill ha en mer 'orange' klang") etc. etc. 

I kören har Joe Cullen slutat. Vi åkte till New York i höstas på en fantastisk körresa och sedan fanns han inte mer. Vad som hänt bakom styrelsens väggar vet jag inte, men just nu lever vi med vikarier. Upplevelsen har varit... blandad. 

Först ut var D. Hon kom in redan gör ett år sedan för att göra ett projekt. Hon är sångerska i grunden, sångpedagog och skulle nu börja med kördirigering. Hon skulle hjälpa oss med instuderingen av Beethovens Missa Solemnis. Missa Solemnis är mer än en och en halv timme lång. Det var bråttom. Vi hade bara två repetitioner innan vi skulle till Oxford för konsert.  Efter ett halv rep hade vi kanske hunnit fem minuter, alltmedan D försökte få oss att formera rundare vokaler. Hon blev inte långlivad... 

Då tempot i kören är högt var det repetition dagen efter hemkomsten från New York i höstas. Det var till och med inbokat tre repetitioner tisdag, onsdag och torsdag. Därefter tisdag, onsdag och torsdag veckan efter. Vi skulle nämligen sjunga Honneggers "Jean d'Arc au Bucher" på fredagen andra veckan och Einhorns "Voices of Light" på söndagen. 

Har du inte hört talas om dessa verk. Var inte orolig. Det hade inte jag heller. Tyvärr hade ingen annan i kören heller vare sig hört talas om eller sjungit verken. Och musiken i dem är inte självklar...

Så efter triumfen i New York, kraschlandade kören i detta projekt som stackars N skulle repetera in. 

N är duktig, har bra gehör, är förberedd, men helt utan karisma. Kören är bortskämd och utan särskilt bra gehör... Projektet kraschlandade med korister som lade hela skulden på N. Nu råkar N vara en vacker kvinna i 35-årsåldern, så jag kanske har helt andra bevekelsegrunder när jag påstår att minst halva skulden låg hos körens ganska mediokra notläsningskunskaper. 

Det må vara hursomhelst med den saken. På onsdagen två dagar före den första konserten låg fiaskot på lut. Den riktige dirigenten (N är vad man kallar kormästare, dvs den person som övar kören tills dirigenten över både kör och orkester kommer), Marian Alsop, kom inflygande från USA. Hon frågar chaffören R, som sjunger i kören, "How are you doing?". R svarar "We're not quite there yet", vilket är brittiska för "Det går åt h-vete". 

Konserterna sjöngs med någon slags räddad ära efter en femtimmarsrepetition på torsdagen.

 N blev inte långlivad. 

Just nu har vi S. Kören älskar S. Höga krav, löjligt påläst och kan den brittiska konsten av understatement. Vi repeterar Stavinskys mässa och Oedipus Rex av samme tonsättare. Alla i kören vill ha S. Ifall S skulle säga till kören att vi skulle "rulla runt", skulle vi kasta oss ner på golvet. 

Tyvärr har S ett välbetalt jobb i Berlin och flyger in för repetitionerna. Inte intresserad av förlängning. 

Aldrig får man vara riktigt nöjd.